måndag 28 februari 2011

Det kostar att gå på bio.

Blondinen och jag har börjat gå på bio igen varje vecka.
Vi turas om att välja film och har måndag som biodag.
Vi minns ju att måndagar förr var den stora premiärdagen, så det sitter i det där att man ska gå på bio just den dagen.
Men det blir dyrt. Och det är inte bara biljetterna som kostar.
Parkering är hopplöst. Enda säkra är att köra in i ett P-garage som är så dyrt att folk undviker det.
Ikväll stoppade jag i 75:- i automaten och det var nog bara turen som gjorde att vi inte fick böter. För när vi hämtade bilen, var klockslaget på biljetten passerat med en kvart.
Och krogen på gångavstånd, där vi hade tänkt att sitta en timme och ta något lättsmält italienskt, den öppnade inte förrän kl. 18, vilket var i senaste laget eftersom filmen började 18.20.
Så vi letade upp en engelsk pub och jag tänkte att det räcker med ett litet glas. Att sitta på bio med en stor sejdel öl i kroppen är inte att rekommendera. Det är i alla fall bäst att sitta ytterst i bänkraden.
-Ska det vara ljust eller mörkt? frågade mannen bakom bardisken.
-Ta en liten ljus och en mörk, sa jag.
Detta tolkade han som en liten ljus och en stor mörk.
Och den lilla kycklingrätten, en slags macka, på pubmenyn gick på över hundralappen.
Så biobesöket ikväll stack iväg på ca 400:- utöver biljetterna.
Men det var en bra film. Vi var fem personer totalt i salongen som skrattade flera gånger.

Det kostar att gå på bio.

lördag 26 februari 2011

Reklamhistoria.

Träffade en fotograf, som jag inte hade sett på sisådär 20 år, i lördagsrusningen mitt i stan. En gång i tiden hörde han till Sveriges främsta, och dyraste, reklamfotografer. Tittar man i gamla Guldäggskataloger så dyker hans namn upp ideligen.
–Plåtar du fortfarande, undrade jag.
–Nä, sa han, jag begriper mig inte på den nya tekniken och förresten så görs det ju ingen bra reklam längre. Hela branschen verkar ju sjuk!
–Ja, sa jag. Det är sällan man ser en bra bild eller en bra rubrik.
–Just det, sa han.
Vad vi syftade på var den period i svensk reklamhistoria, då man på några tongivande reklambyråer började ta efter den nya vågen som hade vuxit fram på Madison Avenue. Intelligent reklam som såg konsumenten som en tänkande varelse och inte bara som ett infantilt köppaket. Den främsta byrån i New York hette DDB, Doyle Dane Bernbach, och många svenska copywriters och art directors tog sig dit för att träffa sina idoler. Jag var själv där och hälsade på en gång för ca 20 år sedan.
Under en lång period gjordes reklam också här i Sverige, där bild och text på ett smakfullt och ofta humoristiskt sätt gav köpimpulser. Det fungerade att ta konsumenten på allvar. Idag ser man sällan reklam som fångar upp läsare med hjälp av god smak.
–Det var bättre förr, sa fotografen.

torsdag 24 februari 2011

Det är mycket nu...

Bloggen har legat nere och vilat sig några dagar.
All tid har gått åt till ett bokprojekt för ett internationellt jätteföretag vars dotterföretag i Sveige ska fira 100-årsjubileum om några månader.
Och jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att skriva den.
Så nu sitter jag med högar av papper där det finns fakta om företaget, jag intervjuar personer som jobbar där, jag skriver och läser, lägger till och drar ifrån, jag går omkring med företaget i skallen hela tiden och svarar konstigt när någon tilltalar mig.
En gång på 90-talet fick jag en likadan förfrågan om jag kunde tänka mig att, tillsammans med journalisten Jan-Owe Wikström på Hallandsposten, skriva Roxettes officiella biografi. Jag sa ja då också och var sedan helt instängd i huvudet hela sommaren. Vi delade upp arbetet på lämpligt sätt, träffades då och då och gick igenom vad vi hade fått fram. Vi intervjuade Maries och Pers släktingar, skivbolagspersonal, musiker, artister, fans och alla andra som på minsta sätt hade haft något att göra med Roxette. Vi hade kort tid på oss, så det fick gå undan. Men det gick, mycket tack vare att vi naturligtvis kände till det mesta som vi skrev om.
Nu är det en annan sak. Jag kände inte till ett skvatt om företaget, produkterna, marknaden eller människorna som jobbar där när jag började sätta mig in i alla detaljer. Nu har jag kommit en bit på vägen och börjat fatta vad de håller på med.
Men det kan bli litet segt att hinna med bloggen ett tag framåt. Det blir nog inga nya rader varje dag. Jag ska försöka, men lovar ingenting bestämt...

fredag 18 februari 2011

Är det sant det dom säger om CD-skivan?

CD-skivan finns snart inte längre.
Skivbutiker ser numera ut som caféer med några småhyllor där någon har lagt en hög CD-plattor för dem som är nyfikna.
CD-skivor finns istället på Statoil.
Men snart kommer det inga nya plattor, sägs det.
Tillverkningen upphör. Ingen vill ju ändå köpa dem. All musik är ju gratis i datorn.
Hur har det blivit så här?
Och vad ska jag göra?
Jag vill inte meka med datorn när jag vill lyssna på musik.
Jag vill plocka fram en CD ur samlingen, sätta mig i en bekväm soffa eller fåtölj och plocka fram informationsbroschyren som ligger i CD-asken. Där kan jag kolla vilka musiker som spelar, vem som har skrivit låtarna, vem som körar i bakgrunden och dessutom kanske läsa något småtrevligt om eller av artisten.
Jag vill inte leta efter låtar i datorn, jag vill inte koppla ihop datorn med ljudanläggningen (de finns inte ens på samma våning) och jag vill ha all information om plattan jag lyssnar på i en snygg 4-färgsbroschyr.
Datorn är en otrolig maskin.
Men den är en maskin och en omusikalisk maskin.
Datorn är otrolig på mycket, den har förändrat världen, den kan vara en kul leksak lika mycket som en skrivmaskin eller ett uppslagsverk.
Men den blir aldrig lika bra på musik som en CD-skiva.
Jag tror inte att CD-skivan dör.
Jag tror att den tar en paus, vilar ut och kommer tillbaka när fler än jag ropar efter den...

tisdag 15 februari 2011

Retsaker.

Jag brukar ju roa mig med att bli uppretad av småsaker.
Blir man retad av någonting, kan man t ex ha en sådan här blogg och skriva av sig på.
Nu senast har jag hängt upp mig på reklamfilmer på TV, som vänder sig till vuxna människor, där man hela tiden har talande får i huvudrollerna.
Vi, vuxna människor, ska alltså titta på talande får och då bli så köpsugna att vi skaffar oss... ja, vadå?
Det tog mig flera månader innan jag upptäckte vem som var annonsör. Till slut började jag undra varför jag inte hade sett en logga på slutet eller hört en voice over som nämnde namnet på annonsören. Jag tänkte efter: vad gör dom reklam för? Vad är det för produkt? Inte ens det hade jag lagt märke till.
Det enda jag hade sett och hört var talande svarta får.
Då bestämde jag mig för att kolla extra noga nästa gång de dök upp och då såg jag att det var Tele2.
Bra, nu vet jag att jag aldrig ska skaffa Tele2.
För tror de att deras kunder ska bli roade av talande får, så vill jag inte vara med i deras kundregister.

lördag 12 februari 2011

Bra radio?

Den svenska lokalradion som ingår inom SR består av ett stort antal stationer landet runt. Varje region ska ha sin lokalradio, vars främsta uppgift är att förmedla nyheter, både lokala, riksnyheter och internationella. Har vi radion inställd på vår lokala station, så är vi garanterade av staten att få fakta om allt som vi behöver känna till.
Är motorvägen avstängd för att ett tåg har spårat ur och lagt sig på tvären över vägen, så får vi veta detta ganska snabbt. Vi kanske t o m hinner välja en annan väg. Vi kanske slipper fastna i ett kaos av bilar, tågvagnar, ambulanser och brandbilar. Sånt är lokalradion bra på.
Andra saker är de sämre på.
Här i Malmö tvingas vi lyssna på infantila frågesportsprogram varje förmiddag. Kör man bil medan man lyssnar, är det risk för att man tappar greppet om ratten när man hör frågorna och sedan får lyssna på deltagarnas diskussioner med sig själva om det är Berlin eller Hamburg som är huvudstad i Tyskland.
Jag tror de flesta som har radion påslagen under dagen helst av allt vill ha den som en musikbakgrund. Och lokalradion kan man lita på: där släpper man inte in vilken smörja som helst. Man spelar bred musik för fullvuxna, punkt slut. Reklamradiostationerna borde spela nåt liknande. Då hade de fått fler lyssnare och då hade de kunnat ta bättre betalt för reklamen. Men där skrämmer man istället bort stora antal lyssnare som inte vill höra technodisco på förmiddagarna.
Men risken är att även lokalradion skrämmer bort lyssnare.
Jag kan ta mig själv som exempel:
Jag byter station eller stänger av radion, när jag plötsligt har blivit omkopplad till en skidtävling i Garmispartiskirschen utan att ha bett om det, och jag får höra en upphetsad röst skrika och gapa om sekunder hit och sekunder dit. Räcker det inte med att man får veta i efterhand att bäste svensk kom på 12:e plats? Varför kan inte SR starta en sportkanal som tar hand om hela klabbet och spelar musik när det inte pågår någon tävling?
Och varför kommer det program på finska i lokalradion? Finns här nere i Skåne så många finländare som inte kan svenska att de ska lägga beslag på utrymme i lokalradion varje vardagskväll?
Finns här inte lika många andra nysvenskar som behöver information på sina modersmål? Varför startar inte SR en kanal med program på olika språk, så att lokalradion får vara i fred?
Ja, jag bara undrar, alltså.

onsdag 9 februari 2011

Repris?

Ibland undrar jag över saker och ting.
Ett exempel: Varför har det blivit så in i helskotta krångligt att öppna en förpackning? Numera måste man ha knivar och saxar inom räckhåll för att få upp vilken liten ask som helst. Allting är instoppat i plast. Man kan inte se var det eventuellt finns en skarv som skulle kunna ge en liten öppning om man hittade den. CD-skivor ligger så väl inhöljda i plast att plattan är omodern när man äntligen har lyckats få upp den ur förpackningen. Förpackningar har blivit rena maran.
Jag undrar ibland också hur cyklister tänker, om de nu gör det, när de cyklar i Malmös citykärna. Ytterst få har någon form av belysning. På vissa gator kommer de i full fart helt osynliga p g a mörker och klädsel. Svarta eller mörka kläder, inga lampor, full fart och bilisterna ska stå stilla, för här kommer jag. Att det inte händer fler olyckor är rena rama turen. När dessa cyklister, som ibland kommer i horder som buffalos på prärien, blandas med bilister som har slutat använda blinkers, blir det lätt kaos. Svordomar viner genom luften och det är alltid vi som blinkar när vi ska svänga och släpper fram även osynliga cyklister, det är alltid oss som de blänger på och kastar svordomar efter. Det är numera livsfarligt att befinna sig i trafiken i Malmö.
Jag undrar också om jag inte redan har skrivit om dessa företeelser här på bloggen?

måndag 7 februari 2011

Ringer det?

Det här är läsning för alla er barn, som vill veta skillnaden mellan en telefon och en mobil.
En mobil är en apparat som man har i fickan och som kan användas när man vill lyssna på radio, spela spel, skicka meddelande eller bilder, kolla nyheter, se filmer, surfa på internet och prata med kompisar.
En telefon kan man bara ha för att prata med någon, t ex någon man känner eller brandkåren. En telefon kan inget annat än att förmedla samtal.
Min nya mobil kan man ha till så mycket att jag inte vågar använda den. Tänk om jag av misstag får igång internet och inte kan stänga av den – det måste ju kosta skjortan! Och batteriet tar väl slut efter någon timme?
Jag kan knappt använda mobilen för att ringa upp någon, för knapparna är så små att jag trycker på minst två åt gången. Det är lika spännande varje gång att se vem som svarar. Är det någon jag känner?
Inom modern telefoni, så är det förresten numera alltid en automat som svarar. För att komma vidare, måste jag trycka en etta plus en fyrkant och vänta på nya alternativ som tar mig vidare. Till slut har jag gått runt i en cirkel och är tillbaka där jag började. Det verkar omöjligt att få prata med någon. Varför har de telefonnummer om de ändå inte tänker prata?
Undrar hur det är att ringa efter brandkåren? "Har det börjat brinna, tryck 1 plus fyrkant"? "Brinner det mycket, tryck 2 plus fyrkant"? "Tror ni det behövs fler än tre brandbilar, tryck 3 plus fyrkant!"? Är det så det går till?
Men med en mobil kan man kan förstås skicka SMS istället. Man kan knappa in vad man vill ha sagt, t ex "Har ni en handbok som visar hur man ska använda uppdateringarna på er satellitmottagare X2010, som ni kan skicka hem?", och sen klicka iväg denna fråga till ett huvudkontor. Det tar, för mig, ca 20 minuter att knappa in meddelandet och då kan det hända, i bästa fall, att jag har ett svar redan inom en timme. Svaret är då t ex "Ja, vart ska vi skicka den?" och så får jag börja om igen med att SMS:a iväg ett meddelande med min adress. På bara ett par timmar har jag varit i kontakt med en leverantör två gånger och fått iväg en beställning!
På den gamla sladdtelefonens dagar kunde man göra en liknande beställning på två minuter. Och då fick man prata med en trevlig dam någonstans i andra ändan av telefonslaldden. Så visst är det skillnad på telefoni och mobilfåneri.
Men mobilen kan jag använda som en kamera också. Fast jag har inte prövat denna funktion, för vet inte var jag ska lägga in filmrullen. Dessutom verkar mobilen för platt för att ha utrymme för en filmkassett. Men det finns kanske en ny sorts film?
Det är inte klokt vad tekniken går framåt.
Jag minns vår första telefon. Skulle jag prata med farsan på hans jobb, lyfte jag av luren och väntade på att en telefonissa skulle höras.
–Halmstad, sa hon.
–Jag ska prata med Järnbolaget, sa jag.
–Ett ögonblick, sa damen. Och så var det tyst en stund innan en ny röst hördes.
–Järnbolaget! sa denna nya dam.
–Jag vill prata med pappa, sa jag. Han heter Lundgren.
–Jaså, är det du Lasse. Ett ögonblick, så kommer han här!
Och det gjorde han alltid.
Sen fick vi en ny telefon med en nummerskiva eller vad det hette. Då blev alla damerna på Televerket utan jobb, för man kunde själv slå ett nummer direkt till Järnbolaget.
Och tro det eller ej, det finns fortfarande sådana telefoner som fungerar, framför allt på ålderdomshem och hos pensionärer.

(Kåseriet tidigare publicerat i Hallandsposten.)

torsdag 3 februari 2011

Nödvändig statistik?

Det finns ett antal institut som oavbrutet är ute och frågar efter folks åsikter. Och jag vill naturligtvis inte vara sämre, så nu har jag gjort en egen studie för att få veta vad folk i Malmö känner till om Halmstad.
På akademiskt vis, tror jag, ställde jag ett antal frågor. Jag noterade svaren och sammanställde dem i kolumner. Försökte sedan räkna ut procenttal, men det var inte lätt. Har ju ingen direkt erfarenhet av procenttal, mer än när det gäller skillnaden mellan folköl och starköl och sådana saker. Men så kom jag på att om jag ställde frågorna till jämnt 100 personer, så fick jag ju procenttalen per automatik. Man får inte vara dum.
Frågorna ställdes spontant vid olika tillfällen under perioden 1 juni – 31 augusti 2010. Nu är sammanräkningen klar.
Det är möjligt att man hade fått helt andra svar om enkäten hade genomförts under en annan tid på året, så kanske gör jag en uppdatering under våren.
Studien omfattar alla åldrar och alla kön.
Yngst var en treåring som inte kunde svara på en enda fråga om Halmstad.
2% ville ej svara. Det var ett gift par som hade en tid att passa.
Några andra problem dök aldrig upp. Folk, vi kan ju kalla dem så även om jag kände samtliga respondenter, känner i allmänhet mycket väl till att det finns en stad i Sverige som heter Halmstad och nästan alla (79%) har varit där.
De flesta (89%) förstod inte varför undersökningen gjordes eller vad den skulle vara bra för, men det var ju precis vad jag tyckte själv också. Så det är inget att hänga upp sig på.
De respondenter som inte kunde svara på första frågan, "Vad känner du spontant till om Halmstad?" (8%), behövde inte svara på fler frågor. Om samma fråga fick ett uttömmande svar, där respondenterna orerade utan avbrott i mer än fem minuter, (4%), behövde de inte svara på fler frågor. Det visade sig snart att dessa 4% alla hade sina rötter i Halmstad och var inflyttade i Malmö.
Nå, vad blev då resultatet? Vad känner folk i Malmö till om Halmstad?
På följdfråga 2 gällde det att nämna några typiska kännetecken för Halmstad. Ingen kunde svara på frågan, beroende på att de inte begrep den. Men med lite hjälp på traven, som löd "typ Norre Port", lossnade det en aning.
Då fick Norre Port 87% vilket var den i särklass bästa siffran. Långt under kom Halmstads BK (52%), Europa och tjuren (21%), Örjans vall (20%), Högskolan (19%) och Nissan (12%). Ströpoäng till "hotellet i Tylösand" (5%) "Miniland" (2%) och Laxön (1%). "Dialekten" fick 40% men ströks för att det gällde fysiska kännetecken, vilket tyvärr inte framgick då frågan ställdes.
Fråga 3 löd "Känner du till några kända personer från Halmstad?". Här svarade 86%, alltså nästan lika många som nämnde Norre port, Per Gessle.
Övriga som nämndes var Peter Wahlbeck (32%), Thomas Pettersson (30%) och Björn Hellberg (25%), men han är ju från Laholm.
En lustighet under denna fråga var att 91:an Karlsson och jag själv fick vardera 1%! Carl Bildt nämndes aldrig.
På fråga 4 gällde det att precisera vilka som är Halmstads viktigaste näringsgrenar och svaren fördelade sig på turism (50%) och Roxette (34%). Ströpoäng (1%) till "cykelfabrik", "järnverk" och Radio Halland. Men här kan man starkt ifrågasätta huruvida respondenterna tog frågan på allvar eller ej.
Slutligen ställdes frågan "Kan du nämna mer än 10 skäl att besöka Halmstad?".
0% klarade denna utmaning, varför jag bestämde mig för att lägga ner projektet i avvaktan på inspiration till nya och mer lättillgängliga frågeställningar.
Då kanske man också ska tänka sig att ställa olika frågor till olika åldersgrupper, så att 3-åringen istället får svara på frågor som "Känner du till Batman?". Visserligen är frågan då inte relevant för enkäten, men den ger 3-åringen en chans att få komma med i statistiken.
(Kåseriet har tidigare i en något längre version publicerats i Hallandsposten.)

onsdag 2 februari 2011

Har du grammofonstift?

Ingen vet längre vad man har en laddremsa till.
Ord blir omoderna. Deras betydelse dör ut när inte längre någon frågar efter det som de stod för. Ord försvinner också för att de kan bli lite töntiga. Vem idag säger ens på Söder i Stockholm att "han var byling på bystan"? när han pratar om en polis från landsorten.
Ord försvinner när utvecklingen har gått ifrån dem.
Ingen jag känner äger en grammofon idag. Få vet vad ett grammofonstift är för något. CD-spelare på väg ut, för nu ska vi hämta hem musik vi gillar via hemdatorn och ingen kommer längre att köpa CD-skivor. Självklara ord idag, som kan vara på väg ut ur språket, precis som "78-varvare" är mer eller mindre sällsynt idag.
Det finns mängder av ord som jag inte vet om de längre andvänds.
Köper någon "fotogen", tar någon en "fotostatkopia" och suger någon på en "pastill"? Orden låter ju nästan lite "putslustiga".
Precis som "livrem" eller "barberare". Nu heter det "bälte" och "frisör" (om de inte vill kalla sig "hair stylist", förstås!).
Inga tjejer går numera till damfriseringen för att tvätta och lägga håret.
Ingen köper en ny dinka, ingen vet vad pottebläck är och ingen använder ämbar.
Hur många gånger har du använt "brandgul" de senaste åren?
Välkända produktnamn försvinner för att efterfrågan minskar och tillverkningen upphör. Jag minns när jag läste "Alla tiders seriemagasin" medan jag sög på en "Nickel" och tog en klunk "Cuba Cola". Det går inte idag. Man blir lite nostalgisk när man tänker på det.
Pratas det om långbyxor nuförtiden? Eller nylonstrumpor? I alla fall inte om sockiplast.
Och när använde du orden bläckhorn och läskpapper senast?
Kommer du ihåg hur man använde en vanlig telefon en gång i tiden? Den hade ingen petmoj, så du fick tala med en telefonist och muntligen begära vilket nummer du skulle ringa till eller "namnanrop", om du ville prata med något företag eller beställa en droska. Ibland skulle man ringa rikssamtal. Då fick man uppge numret hos telefonisten, lägga på luren och vänta på signal då uppkopplingen var klar. Så det var inte så dumt att ha sin telefon på bekvämt avstånd från sin duschatel.
Men det var ju ett tag sedan, förstås.
Det var t o m innan man började resa utomlands på semestern med flygmaskin.
Med på resorna fanns en smalfilmskamera med en filmrulle som tog slut efter mindre än fem minuter. När man kom hem, fick man skicka iväg filmen till ett labb för framkallning.
Och redan efter en vecka kom den, som ett brev på posten, klar för visning i projektorn. Med laddremsa.
(Kortversion av kåseri tidigare publicerat i Hallandsposten.)

tisdag 1 februari 2011

Ingenting att komma med.

Ibland, ganska ofta, har man inte en aning om vad man ska skriva i sin blogg.
Ja, jag kan ju inte tala för mer än mig själv, men så är det för mig. Och jag antar att andra bloggare känner igen sig.
Som nu: vad ska det handla om?
Gamla teveserier? Jag tittar på MASH på någon kanal som jag inte vet vilken det är. Jag har sett MASH i månader. Vissa avsnitt kommer jag ihåg från den tiden de var nya, andra har jag aldrig sett. Jag har sett alla gamla Seinfeld på en kanal som jag inte vet vilken det är, jag har sett den där baren i Boston som nu verkar vara off på alla konstiga kanaler, jag har sett Friends och vad heter den där serien om en liten skivbutik i New York, jag ser en engelsk serie om en galen kärring som heter Hyacint och en annan om en fransk bar under andra världskriget och förmodligen flera andra som jag inte kan komms på här och nu. Men det är väl inget att skriva om?
Ska det handla om sånt man retar sig på? Nä, det blir så mycket och förmodligen tjatigt.
Väder och vind? Äh...
Allsvenskan? Jo, men den startar ju inte förrän om två månader. Men här finns ju intressanta infallsvinklar. MFF:s miljonskulder är ju intressanta. Men inte kul. Och HBK har hämtat fyra spelare i Spanien, tre från Real Madrid (!), är det kul? Ja, kanske när man tänker på hur det ska låta på träningarna. Ska HBKs svenska spelare lära sig spanska, så att de förstår vad tränaren och de spanska spelarna säger? Eller ska dessa ta snabbkurser i svenska? Eller ska allihop kommunicera på engelska? Onekligen spännande. Men kul? Nä. Kommer jag på något annat? Nä.
Så just nu har jag inget att komma med.