lördag 30 januari 2010

Hjälp! Ett lejon på taket!

Så här års brukade man planera sommarens bilsemester förr i tiden.
Det var på den tiden bensinen var så billig att man kunde köra runt i Europa, se sig omkring, uppleva städer som man hade hört talas om, stanna till vid någon badstrand några dagar, leta upp trevliga hotell och ta sig fram i den takt som passade bäst.
Med dagens bensinpriser blir liknande bilsemestrar omöjliga, så istället för att planera en sådan, kan man glädja sig över de resor man gjorde på den gamla goda tiden. De sitter ju fastklistrade i gamla album.

Det är där jag hittar bilden med lejontassen som täcker en stor del av Volvons vindruta.

Jag har berättat storyn förut i olika sammanhang, så det här är en repris eller en osannolik historia för nytillkomna läsare. Som aldrig har köpt mina böcker...

Det var i Holland. Blondinen och jag tyckte att Arnhem kunde vara en lämplig plats att övernatta på. Vi kom dit lite tidigt på eftermiddagen, checkade in på ett modernt hotell och kollade turistfoldrar. Den största attraktionen var en safaripark, där man kunde köra in med bilen och studera vilda djur på nära håll.

Vi läste däremot inte instruktionsbroschyren så noga. Vi bara körde in i parken, häpnade över strutsar och giraffer, närgångna apor och andra snälla djur. Efter en stund kom vi till en sorts entré, där man fick köra in över en konstruktion som gjorde det omöjligt för djuren innanför entrén att promenera ut. Då var vi i lejonparken. Och snart upptäckte vi en hel samling ståtliga lejoninnor som bevakades av en ännu ståtligare hanne. Några av lejonen tittade nyfiket på bilen och tog några steg mot oss. Så jag stannade, för att inte riskera att köra på djurens konung eller någon av hans drottningar.

Lejonhannen kom fram till bilen och glodde på oss. -Häftigt, sa jag. Det var ett modeord på den tiden.

Då lade lejonhannen upp en tass på motorhuven, tog ett skutt framåt och fortsatte raka vägen upp till biltaket. Det tog några sekunder. Sen stod vi där med ett lejon som tyngde ner taket så att vi kände oss som om vi satt under en hängmatta.

-Vad gör vi nu? sa Blondinen. Vi kan väl inte köra ut med ett lejon på taket?
En tass hängde ner på vindrutan. Längst bak rörde sig svansen, som sakta liksom putsade bakrutan. Lejonhannen trivdes tydligen och hans damer stod runt bilen och studerade oss. Inga andra bilar syntes i närheten.

-Jag läser här, sa Blondinen som hade plockat fram instruktionsbroschyren, att om ett lejon närmar sig bilen, då ska man absolut inte stanna!

Vi satt där inne och det blev varmare och varmare i bilen. Att veva ner en ruta var otänkbart. Det började imma till sig på glasen.
Jag satte igång vindrutespolaren, för att se vad som hände. Men det fick inte lejonhannen att hoppa ner. Han kanske gillade att bli lite duschad på nosen?

-Jag kör en bit, sa jag. Då kanske han hoppar?
Men nej. Han låg kvar.
Efter en stund såg jag en turistbuss som närmade sig. När den kom i jämnhöjd med oss, riktades ett 20-tal kameror mot vår Volvo. Sedan försvann bussen bortåt utgången. Och vi satt kvar. Med ett lejon på taket. Och vi blev fotograferade av turister från hela Europa, som sakta passerade oss innan de försvann.

Efter ytterligare tio minuter, närmade sig till slut en safarijeep. Inifrån denna höll någon djurtämjare ut ett långt spjut, som han stack lejonet med tills det hoppade ner.
Svettiga och något darriga kunde vi rulla iväg och ta oss ut. Det enda spåret efter lejonet var att taket aldrig riktigt intog sin normala position. Det blev en buckla i mitten, som inte rätades ut.

Nu kunde historien vara slut. Men det finns en fortsättning. För strax efteråt var det dags för ett bilbyte och vår leasing-Volvo blev utbytt mot en ny.
Någon månad senare såg jag vår f.d. bil stå på Järnvägsgatan i Limhamn med en snygg tjej bakom ratten. Jag gick fram och tittade på taket. Jodå, där fanns fortfarande en liten nedåtsänkt buckla. Och jag undrade om tjejen hade lagt märke till detta...?

Så jag knackade lite försiktigt på rutan, hon tittade konstigt på mig och tvekade om hon skulle veva ner den. Men så gjorde hon det.
-Hej, sa jag. Jag tänkte bara berätta för dig om bucklan i taket på din bil.
-Bucklan i taket? sa hon.
-Ja. Där har legat ett lejon!

Då tittade hon ännu konstigare på mig, lade i ettan och drog iväg med ett ryck.

torsdag 28 januari 2010

Min nästa bok

Igår kväll träffade jag ett gäng musiker på en releasefest.
Den nya plattan som alltså skulle releasas visade sig vara klar för distribution redan för ett år sedan. Den fanns inspelad, mixad och klar i januari 2009 och av olika skäl hade den fått ligga och vänta på utgivning.
–Det är likadant med min nästa bok, kunde jag drämma till med, för att få lite uppmärksamhet. Och så fick jag berätta hur det kom sig att en färdigskriven bok kunde bli liggande i ett helt år. I mitt fall hade förlaget redan sina utgivningsplaner spikade, när de bestämde sig för att ge ut min bok. Och ett bokförlags planer ruckar man inte på. Tydligen.

Men i oktober smäller det. Och då kan du få läsa om mina märkliga möten med ett stort antal kända personer. Kändisar, alltså.
Eller vad sägs om Isabella Rossellini, Keith Richards (och hans farsa!), Kalle Sändare, Ernst-Hugo Järegård, The Who, Bill Haley, Willie Nelson, Andy Warhol, Prince, Cliff Richard och ett helt gäng till.

Ibland blev dessa möten lite pinsamma. Man kan säga att jag gjorde bort mig.
Men ibland blev det riktigt trevligt.
Att jobba med Kalle Sändare i en studio, var t ex en upplevelse. Har man lyssnat på alla hans plattor med telefonbus, som jag, då blev det en helt ny dimension att studera hur han styrde samtalen med hjälp av både improvisationer och anteckningar. När ljudteknikern skulle justera sina inställningar på mixerbordet, behövde han ett samtal att jobba med. Då sa jag till Kalle att vi kunde ringa hem till min fru och prata lite med henne. Så fick det bli. Och när Blondinen svarade, gick Kalle igång med att han ringde från IKEA och ville ha tillbaka katalogen som jag hade fått låna. Hur det gick sedan, denna dag i inspelningsstudion med Kalle Sändare, det får du läsa i boken. Kolla din bokhandlare i oktober!

På tal om kändisar: Per Gessle har gått med i Facebook. Och igår utnämnde han där denna blogg till "landets bästa". Jag har alltid tyckt att Gessle har ett ovanligt gott omdöme.

tisdag 26 januari 2010

Kylan... och annat väder.

Hur länge ska vi behöva stå ut med minusgraderna?
Minus 10 i Malmö i morse. Minns inte när vi senast hade det så kallt.
Men det är väl klimatförändringarna. Det som höll på att ge oss högre och högre temperaturer verkar nu ha förändrats till att ge oss lägre temperaturer.

När jag gjorde lumpen en gång i tiden, blev jag utbildad till Väderbiträde i Kalmar och sen blev det tjänstgöring i Halmstad. Vi på väderstationen körde vårt eget race, vi lät oss inte luras iväg på några militära övningar och befälen visste aldrig var de hade oss. Var vi inte i tjänst på väderstationen, så rymde vi hem med hjälp av permissedlar som meteorologen skrev under och ringde telefonen hemma, så svarade vi inte. Vi visste nämligen när det var skarpa övningar som alla tvingades deltaga i, även de med permission. Killarna på signalexpeditionen, som låg bredvid väderkontoret, fick nämligen info så att de kunde slå på larmet som hördes över hela flottiljen. Och de berättade för oss innan det var dags. Jag hann utanför grindarna och sen låg jag hemma och sov, när övriga rekryter marscherade två mil med tung packning. Jag smet på liknande sätt från varje övning under 10 månader.

Och jag fuskade också. En måndagskväll, när jag var hemma, såg jag på teven en meteorolog som berättade om hur vädret hade varit denna dag. Och så pekade han på Halmstad och sa att här var det varmast i landet. Wow! tänkte jag. Det är ju min siffra han pekar på. Det var ju jag som hade kollat termometern och skickat in hela obsen till SMHI!
Resten av veckan kollade jag alla inkommande temperaturer varje timme och timmen efter plussade jag på min egen mätning så mycket att vi var varmast i landet. Varje vardag hela veckan gick jag dagpass och varje dag fick jag se en meteorolog i teverutan som berättade att Halmstad var varmast!

Jag tyckte själv att jag gjorde en god gärning för turistindustrin i stan. Men jag vågade naturligtvis inte nämna ett ljud om min verksamhet för en enda kotte.
Jag förmodar att det numera är preskriberat.

söndag 24 januari 2010

Sånt som värmer i kylan

Vågade knappt öppna ytterdörren idag. Minus 6 grader!!! Är det inte skadligt att vistas utomhus under sådana förhållanden?
Stannar inne och spelar några nya plattor. Med musik som värmer.
En för mig okänd kis, Reto Burrell, har släppt en ny CD som heter "Go". Kan du få tag i den, så köp! Den värmer.
Lättare att få tag i är skåningen Mats Nilssons nya CD. Men han kallar sig som vanligt Rag and Bone, så fråga inte efter nån Nilsson! Plattan är kanon. Och jag kollade honom och ett gäng duktiga musiker på Folk och Rock vid Lilla torg i Malmö igår. Hur bra som helst i all sin enkelhet. Fina låtar och snyggt jobbat. Det kändes som att man befann sig i Austin, TX, ungefär. På Antone´s skivbutik i Warehouse district skulle Rag and Bone locka stor publik en lördagseftermiddag som den i går.

På FB hittar jag en kommentar från en kollega om att Sveriges näst bästa pizzor finns i Malmö enligt en slags omröstning. Och det handlar inte om någon trendig pizzeria inne i city utan om en gammal korvkiosk ute vid Agnesfrid/Kroksbäck. Numera heter den Matstugan och serverar fantastiska pizzor med så tunn botten att man förmodligen kan se igenom den (jag kollade inte). Och inte nog med att pizzorna är så goda: de körs hem till dig! Och bor du i ett postnummer i närheten av Kroksbäck, så kostar det inget att få pizzorna hemkörda! Du beställer i din dator, Matstugan ligger online och ger dig alternativ om hur dags du vill ha hem leveransen. Och alltihop funkade när jag testade.

Så nu behöver man inte gå ut i kylan för att äta pizza! Sveriges näst godaste kommer hem till din dörr.

fredag 22 januari 2010

Bäst just nu

Sen fredagskväll. Några snabba funderingar kring vad som är bra just nu.
Det brukar ju mest bli sånt man retar sig på här på bloggen. Måste väl kunna
inta en någorlunda positiv hållning ibland?

1. Letterman på TV4 Komedi. Vi ligger visserligen en vecka efter. Allt han sa ikväll på vår TV i Limhamn, sas för en vecka sedan i New York. Ingenting att göra åt, det blir kul ändå. Speciellt efter allt bråk på NBC om Lettermans konkurrenter Jay Leno´s och Conan O´Brians sändningstider och flyttning av deras program i tablån. Letterman har verkligen varit i sitt esse hela veckan - och nu blir det väl ännu värre sedan Conan O´Brian har sagt upp sig/blivit uppsagd och fått miljoners miljoner i skadestånd av NBC. Letterman myser som aldrig förr, detta är ju hans revansch: det var ett bråk mellan honom om bästa sändningstiden hos NBC, som fick Letterman att flytta till CBS en gång i tiden.

2. Mad Men på TV9. För en som har jobbat i reklambranschen under guldåren är detta en såpa med många dolda referenser för vanliga tittare. Som i senaste avsnittet, där det bara pratades lite grand i ett mellanspel om en kampanj för Barclay´s rom och vi som vet hur den såg ut direkt kunde se den framför oss. Och typerna i New Yorks reklamvärld på 60-talet kunde säkert se ut som och resonera som i såpan. En fullträff!

3. Amerikansk rotmusik på CD. Jag vet inte hur många nya CD-skivor jag har. Men de senaste månaderna har samlingen växt ut så att jag inte längre har kontroll över läget. Varje vecka kommer det nya plattor med artister som jag aldrig hört talas om. Och det är bra plattor, utgivna på småbolag och importerade till Sverige mest och bäst med hjälp av ett litet bolag som heter Hemifrån, nånstans i Norrland, tror jag. Och så sägs det att CD-skivans dagar är slut?! Eller är detta den sista sucken? Vet ej, men under tiden spelar jag massor av bra rock, pop, country och annan americana. Leta upp Hemifråns hemsida!

Nä, nu får det vara nog för den här gången!

onsdag 20 januari 2010

Lång vinter?

Det ser hopplöst ut. Inte en enda fluga som vårtecken idag.
SMHI säger att den kommande veckan blir fylld av minusgrader t o m här nere i Södern.
Jag brukar skryta med att våra vintrar, här nere i Malmö, aldrig är några riktiga vintrar. Det regnar eller dugga normalt från december till mars. Snö? Jo, vi har sett sånt ibland svepa förbi.
Nu ligger snön vit på taken och skitig på gatan, dag efter dag. Det är vinter.
Vad ska detta vara bra för? Mörker, minusgrader och snö: alla jävligheter på en och samma gång!
Tur är att februari är en kort månad.
Men den kan bli kall.
Nåja. Det kunde ha varit värre. Jag säger bara Haiti.
Och har jag sagt det, så finns det inte så mycket att tillägga.

tisdag 19 januari 2010

Småsaker att reta sig på

Jag borde langa in nåt nytt varje dag här på bloggen, som alla proffsiga bloggare. Men jag är amatör och har massor av annat att göra.
Och medan jag springer runt och flaxar hit och dit hela tiden, så dyker det upp än det ena och än det andra som jag tvingas reta mig på. Småsaker, alltså.
Inplastade CD-skivor t ex. Jag hör fortfarande till dem som spelar CD-plattor och fyller hela tiden på mitt förråd, trots att det är fullsmockat sedan länge. Kanske skulle jag ha köpt många fler om jag hade sluppit den dubbla plastförpackningen som gör att man måste använda kniv för att komma åt själva skivan. Helt onödigt! Dessutom är det ju inte nödvändigt att förpacka CD:n i en plastkartong som tar onödig plats i hyllan. Det finns redan lyxiga pappkartonger, som är lite smalare, och inte ens dessa behövs. Man kan lägga CD:n i en vanlig plastficka och det får plats infofolder också. Men vi som retar oss på detta, blir färre och färre. Snart säljs det väl CD-skivor bara på Statoil och då är det obegripliga artister, typ en norrman som spelar fiol eller en operadonna som försöker sjunga pop. Bevare mig väl. Sånt retar jag mig också på.
Myndigheter som inte anger sin adress är ett annat litet retobjekt. Skulle skicka in en blankett till Skatteverket i Malmö. På deras egen blankett uppgavs ingen adress. Letade efter senaste telefonkatalogen, men hittade bara del 2. Där fanns i alla fall en himla massa sidor om myndigheter och kommunala inrättningar i Malmö. Men Skatteverket nämndes inte någonstans. Borde man inte A. Sätta ut sin adress på sin egen blankett eller B. Se till att adressen finns i telekatalogen myndighetsregister om man heter Skatteverket och vill att medborgarna tar kontakt vid behov? Borde man inte det???
Ja, jag får återkomma imorgon. Ska försöka bli daglig bloggare, men det retar mig att jag inte vågar lova något.

torsdag 14 januari 2010

En fredag 1984

Städade är väl mycket sagt, men jag röjde bort lite gammalt skräp häromdan.
Hittade då en sydsvensk kvällstidning i prima skick från den 27 januari 1984.
Hur mycket får man för en sådan i Antikrundan?
Jag vet inte varför den har blivit sparad, så nu måste jag syna den noggrant och försöka hitta skälet till att den aldrig har hamnat i soporna.
Sidan 1. Inget starkt skäl till att den har sparats. En stor del av sidan upptas av någon som tydligen heter Afton. –Det finns ett liv efter Dallas, säger hon. Jaså. Vad gör hon idag?
Sidan 1 var alltså ingenting att spara blaskan för. Ledarsidan är lika tunn.
På sidan 3 är Örjan Wallqvist övertygad om att reklam kommer i TV. Tidpunkten verkar inte längre avlägsen, säger han.
Nyhetssidorna känns väldigt bleka. Men det kanske inte hände något 1984?
"Friad från misshandel. Firar med ny båttur." lockar i alla fall inte mig till läsning.
Mobilia hade i alla fall rea. Man fick tröjor i raggsocksgarn för 29:99 på H&M och en taklampa i rotting för 19:- på LampHuset.
Insändarsidan var inte heller så het. "Varför får vi inte någon Heta Linjen i Malmö?" undrar en läsare med signaturen EN SOM RINGER HETA LINJEN. "Televerket lovade oss att vi skulle få det redan till julen -83. Varför dröjer det?" Televerket svarade att man hade problem med den nya axe-stationen. April var nästa bud.
Det var långt till internet...
Nöjessidorna då?
En ung Olle Berggren skriver om när popen kom till Ronneby. Det roligaste i den krönikan handlar om stans, Ronnebys alltså, förlorade son Tommy Turesson – senare känd som Tommy Körberg! Han började i Blekinge som rocksångare 12 år gammal.
Ser också att Wilmer X ska spela på KB samma kväll som tidningen kom ut. Hade nästan glömt att dom var med redan på forntiden...
På sportsidorna fanns Birger Buhre. Vilken tungviktare! Annars hände det inte mycket här heller. Malmö hade ju inget lag i ishockeyallsvenskan.
Nöjesannonserna var många men hade inget speciellt att locka med. NILS-ERIKS spelade i alla fall på Amiralen. Och så fanns det en nattklubb som hette Back Stage i Kronprinsen. Kvällens artist hette Orfeus. Någon som minns?
Musikpuben Mattssons avslutade sin annons med "där allting händer och mycket fötter".
Biograferna hette Camera, Fontänen, Metropol, Palladium, Piccadilly, Royal, Scania 1 och 2, Grand, Rio och Sandrew 1, 2 och 3. "Utan plagg i plugget" hade premiär på Grand.
På TV kunde man bl a se "Två timmar", direktsänd underhållning från Malmö med bl a en följetong som hette Nya Arvingarna med Gunnar Bernstrup i en av huvudrollerna. Det kanske han kan skriva något om i sin blogg?
Jag vet fortfarande inte varför jag har sparat denna tidning.
Men forskningen fortsätter.

måndag 11 januari 2010

Saker jag retar mig på just nu, del 4:

Varför ska det vara så olidligt svårt att pilla fram kranen i vinboxen?
Först ska man försöka trycka bort den lilla pappbiten, så att man överhuvudtaget kommer in med ett finger som kan börja leta efter en kran. Ibland är det rent omöjligt att få ett snyggt hål i kartongen. Under hålet ska det ju sitta en bit kartong som håller kranen på plats. Men denna lilla pappbit är ofta helt skrynklig när man äntligen har fått upp det önskade hålet.
Och det är nu man börjar rota efter själva kranen.
Det hade varit en smal sak om man hade lyckats få in både tummen och pekfingret i hålet. Men det lilla hålet har bara plats för ett finger och då blir det ofta bara pekfingret, som får svänga runt och försöka hitta kranen.
Det brukar inte vara så svårt att leta upp den. Den svåra konsten är att få den med sig ut. Jag kämpar och kämpar och tycker ibland att jag har lyckats få kranen att närma sig platsen där den ska sitta. Men det visar sig för det mesta att den lika gärna kan ha kommit en bit längre bort från utgången.
Och har man fått ett slags grepp om kranen, så försöker den sig genast på konsten att snurra in sig i en hörna av plastpåsen. Påsen försöker hjälpa kranen i kampen mot ett pekfinger, de kämpar tillsammans i en lång envis kamp, som de till slut måste ge upp. För har man betalat 218:- för vinet, då ger man inte upp kampen. Till slut avgår man med en slags seger.
Och då ska kranen bara klämmas fast på rätt håll, för vin, liksom andra ädla drycker, rinner bara neråt, aldrig uppåt.p
Den fastnar där den ska, till slut. Det ser kanske lite skrynkligt ut ovanför kranen, där den lilla pappbiten som man har tryckt ut, nu ska fungera som ett kranstöd. Men det är smällar man får ta.
En gång har det hänt att jag tog en kniv till hjälpmedel för att få ett bättre hål i kartongen och det gick så bra att jag använde kniven för att peta fram kranen också. Det var då det började läcka. Efter en stund rann det rött vin från en okänd plats i plasten, vin som först letade efter ett lämpligt ställe inne i kartongen att samla sig på och sedan, när det blev lite trångt, istället sökte efter ställen i kartongen där det gick att droppa ut. Hur som helst gick hela innehållet inte att rädda, även om det gick att få dropparna att hamna i olika kannor.
Gästerna tyckte det var "kontinentalt" att servera rött vin från glaskannor.
Men är det konstigt att man kan reta sig på vinboxar?

lördag 9 januari 2010

Nu räcker det med helgdagar!

Jag trodde det var färdigt nu, färdigt med alla dessa helgdagar som förvandlar en vanlig onsdag till en söndag och får veckan att bli tre dagar lång istället för sju.
Det är värst vid jul och nyår, för då är det så många dagar som förvandlas. Påsken är lättare, för där är det ju bara fredagen som blir söndag. Ja, och så annandagen förstås.
Men det där med påsk är hyfsat enkelt att lära sig. Med jul och nyår är det ju olika dagar år från år som blir röda i almanackan.
Och nu är det bara Trettondagen kvar... trodde jag. Men nu ser jag att den har vi redan haft, i onsdags den 6 januari...! Ja, jag tyckte väl att det kändes lite konstigt i onsdags! Morgontidningen låg inte i brevlådan, där borde jag ha reagerat! Men jag trodde den var försenad och gick iväg till macken och köpte en kvällstidning. Kvällstidningarna nuförtiden kommer ut varje dag året runt.
Så var det inte förr. Då fick man nöja sig med Helgens Nyheter, som fanns att köpa i kiosken alla röda dagar om året. Och det var en tidning där nyheterna var påhittade långt i förväg, för Helgens Nyheter trycktes flera dagar innan den kom ut. Den hade inte samma distributionsvägar som de vanliga tabloiderna, så den måste ligga klar på tryckeriet i god tid. Och därför blev det nyheter som SKOGSBRÄNDERNA ÖKAR och KUNGEN AV NORGE GILLAR SLALOM. Den sorten, alltså. För många läsare, de flesta, var sådana saker faktiskt nyheter, även om de inte brydde sig.
Till slut upptäckte de vanliga kvällstidningarna att läsarna vill läsa tidningen även på helgdagar, så de slutade med sin helgdagstorka och hjälpte därmed till att förvilla oss som aldrig fattar när det är dags för t ex en onsdag att vara en söndag.
Men nu kan vi ta det lugnt ända till påsk! Och då är det bara fredagen och måndagen som blir söndagar. Precis som vanligt, alltså.

tisdag 5 januari 2010

Sånt jag retar mig på just nu, del 3

Varför är det ofta så svårt att höra vad svenska skådespelare säger på film som visas på TV? Väldigt ofta sitter jag som ett levande frågetecken när en rollfigur har sagt något som är viktigt för den fortsatta handlingen. En replikväxling som är direkt avgörande för storyns fortsättning, blir istället ett irritationsmoment av värsta sorten. Så här:

–Jag vet vem som schmmssldse osschhman ischmmsmmssee!
–Nej! Du har fel! Osschmssnaslagge jaschåssch mazzxcklade igår!

Sen sitter man där och undrar vad i helsicke det var som av fick rollfigurerna att se så bekymrade ut... Och så tittar man vidare tills nästa replikskifte med samma dåliga ljud gör att man förbannar den svenska filmindustrin, i alla fall den yrkeskår som ansvarar för ljudproduktionen.

Om detta är ett svenskt fenomen vet jag inte. För när man ser utländska filmer har man en textremsa som stöd för replikerna.

Frågan är om man inte ska börja kräva textremsor även på svenska filmer?

lördag 2 januari 2010

Del 2 i serien "Sånt jag retar mig på just nu"

Det ser ut som om blinkersanvändarna i malmötrafiken är på väg tillbaka igen. För inte så längesedan vimlade det av bilförare som struntade i att blinka. Hur många gånger satt man inte och väntade i en korsning på att bilen från vänster skulle passera – och så visade det sig att den inte alls skulle köra raka vägen fram, utan svänga in på gatan där man själv stod stilla helt i onödan! De bilförare som inte använder blinkers medverkar alltså till att trafiken blir segare än nödvändigt. Men, som sagt, fler och fler tycks ha återgått till att visa vart de är på väg och vi kan bara hoppas att de sista idioterna också börjar fatta varför de ska blinka...

Men det vimlar fortfarande av "jag somnar alltid vid rött ljus"-bilister i Malmö. I alla andra städer där jag har kört bil, vilket är allt från Laholm till Los Angeles, vet alla bilförare att är det rött så blir det snart grönt. Och då är man beredd och så kör man när det skiftar.

I Malmö stannar man för rött och sen verkar man ta en liten tupplur. För när ljuset slår om till grönt, då händer det inte ett dugg. Bilen som står längst fram i kön rör sig inte ur fläcken. Först efter en evighet tycks föraren ha fattat att det är grönt. Och då lägger han eller hon i ettan och kommer så småningom igång. Och innan bilen har passerat korsningen slår ljuset om till rött igen.

Vad beror detta på? Är malmöborna trögare än andra? Eller finns det en annan bra förklaring?