Ett tag tyckte jag att jag hade en rätt så okej ordning i min skivsamling.
Totalt omfattar den några tusen vinyl- och CD-plattor och det viktiga har hela tiden varit att snabbt kunna hitta den musik jag vid varje enskilt tillfälle vill lyssna på.
Så jag delade upp plattorna i olika kategorier.
Men efter en tid glömmer man, i alla fall gör jag det, hur många kategorier det finns i hyllorna och bakom skåpdörrarna.
Ungefär så här ser uppdelningen ut:
– VINYL:
Modern pop och rock, A- och B-lag
50-talsrock
60-talspop
Country
Singer/songwriters
Texas (rock, country, texmex m.m. inspelat i Texas)
Jazz
Svenskt
Skånskt
Klassiskt
Samlingsalbum
Speciella favoritplattor
Kvinnliga artister
– CD:
Samma uppdelning som vinylerna
Speciella favoritplattor är t ex allt med Doug Sahm, Willie Nelson, Wilmer X, Delbert McClinton, Thelonious Monk, Frank Sinatra och några till.
Med A- och B-lag menas plattor som alltid är aktuella för att spelas (A) och plattor som är kul att ha men som inte spelas så ofta (B).
Inom varje kategori sorteras plattorna i bokstavsordning.
Nu är bara problemet att jag inte längre kan hålla reda på var varje platta finns. Det är enkelt att hitta en CD med Willie Nelson, men var har jag ställt en platta med Mike Aiken, Ray Bonneville, Tommy Castro eller Emil & The Ecstatics? Jag vet inte.
Ett annat problem är att det inte längre går att trycka in fler plattor i hyllorna.
Så nu undrar jag: finns det någon som har en lösning på det här problemet?
Vad gör man?
torsdag 30 september 2010
måndag 27 september 2010
Garageband från Malmö till New York!
Jag var ute på en mindre bilresa till Klagshamn igårkväll.
Med i bilen hade jag två av medlemmarna i The Marcel Prostitutes, ett av Malmös okända men hårdast satsande garageband just nu.
Måste köra tvärs igenom Limhamn.
-"Var är vi nu?" sa Pontus.
–"Det här är Limhamn City", sa jag.
-"Det är inte klokt så stort Malmö är!", sa Johanna. Ingen av dem var tydligen van vid att röra sig utanför Möllevången.
Det hör till saken att det här bandet är på väg till New York. Man har, på egen hand, lyckats fixa två spelningar, den ena på en klubb mitt på Manhattan.
Okänt popband från Malmö möter den kräsna New York-publiken. Kom ihåg var du läste det först!
Nu undrar jag bara vad Johanna ska säga om New York City, när hon sitter i en taxi på en aveny som breder ut sig mellan skyskraporna.
Med i bilen hade jag två av medlemmarna i The Marcel Prostitutes, ett av Malmös okända men hårdast satsande garageband just nu.
Måste köra tvärs igenom Limhamn.
-"Var är vi nu?" sa Pontus.
–"Det här är Limhamn City", sa jag.
-"Det är inte klokt så stort Malmö är!", sa Johanna. Ingen av dem var tydligen van vid att röra sig utanför Möllevången.
Det hör till saken att det här bandet är på väg till New York. Man har, på egen hand, lyckats fixa två spelningar, den ena på en klubb mitt på Manhattan.
Okänt popband från Malmö möter den kräsna New York-publiken. Kom ihåg var du läste det först!
Nu undrar jag bara vad Johanna ska säga om New York City, när hon sitter i en taxi på en aveny som breder ut sig mellan skyskraporna.
lördag 25 september 2010
Väntrummet.
Jag skulle årsbesiktigas häromdan och då måste man bli stucken i armen och tappad på några centiliter blod.
Så nu letade jag upp den rätta dörren på det stora sjukhuset i Malmö, öppnade och klev in i en Tati-värld som jag inte trodde fanns i verkligheten.
Framför mig i det som skulle bli en kö hade jag en mamma med en treårig grabb och bakom en glasruta satt en bitsk dam som stämplade och kryssade i rutor och stämplade igen. Tjoff sa det vid varje stämpling. Så stirrade hon på papperet och upptäckte tydligen ett fel, för hon reste sig upp utan att säga något till mamman med barnet och så försvann hon in i ett angränsande rum. Mamman vände sig till mig och halvviskade: "Du måste ta en nummerlapp även om här inte finns någon kö! Jag blev utskälld när jag gick fram hit till luckan utan nummerlapp!"
Jag tackade för tipset och tog en lapp med siffran 035. Det är f ö riktnumret till Halmstad.
Så småningom blev det min tur. Jag lämnade in 035:an och en blankett med diverse rutor och EAN-koder. Den bitska damen stirrade på blanketten och spände sedan ögonen i mig medan hon hotfullt lät utbrista: "Legitimation!" Samtidigt kom en vitklädd yngling som rullade en kundvagn framför sig. I denna låg en blå plåtbricka, förmodligen avsedd för att ha som stöd till A4-blanketter när man inte har tillgång till ett skrivbord. Han tog upp plåtbrickan och sköt in den under glasrutan utan kommentar och fortsatte sedan sin långsamma vandring, nu med tom vagn, ut genom entrédörren. Bitska damen brydde sig inte om plåtbrickan, hon granskade mitt körkort och skrev in mitt personnummer i rutor på olika blanketter. Hon sa ingenting, men hon lämnade tillbaka körkortet, diverse blanketter samt kölappen med 035 på. Så jag tog högen och slog mig ner i väntrummet. Där visade en elektronisk neonlysande siffra att det var åtta besökare före mig. Då och då hördes en liten signal och siffran ändrade sig.
När det tändes 031 (Göteborgs riktnummer!) reste sig en man upp och ropade med hes röst i osäker riktning att han hade minsann 030 (vet inte vilken ort som har detta som riktnummer) och det hade dom inte signalerat! Ett mindre kaos uppstod, det viftades med små nummerlappar och damen innanför glasrutan blängde. Två vitklädda damer passerade långsamt utan att lägga sig i vad som pågick, men dörr nummer 04 stod öppen för besökaren med nummerlapp 031 och i dörrhålet dök det upp en annan vitklädd dam, som lät meddela att hon skulle ta in 030 först och att 031 fick vänta lite till. Samtidigt kom den vitklädde ynglingen tillbaka in genom entrédörren. Han rullade sin tomma kundvagn långsamt framför sig och försvann i väntrummets innersta gömmor. Vi som satt i väntrummet började diskutera med varandra hur det kunde komma sig att nummer 031 signalerades före 030 och om man verkligen kunde lita på svensk sjukvård.
–"Något liknande hade aldrig hänt inom den privata vården", sa mamman med den treåriga grabben.
Så nu letade jag upp den rätta dörren på det stora sjukhuset i Malmö, öppnade och klev in i en Tati-värld som jag inte trodde fanns i verkligheten.
Framför mig i det som skulle bli en kö hade jag en mamma med en treårig grabb och bakom en glasruta satt en bitsk dam som stämplade och kryssade i rutor och stämplade igen. Tjoff sa det vid varje stämpling. Så stirrade hon på papperet och upptäckte tydligen ett fel, för hon reste sig upp utan att säga något till mamman med barnet och så försvann hon in i ett angränsande rum. Mamman vände sig till mig och halvviskade: "Du måste ta en nummerlapp även om här inte finns någon kö! Jag blev utskälld när jag gick fram hit till luckan utan nummerlapp!"
Jag tackade för tipset och tog en lapp med siffran 035. Det är f ö riktnumret till Halmstad.
Så småningom blev det min tur. Jag lämnade in 035:an och en blankett med diverse rutor och EAN-koder. Den bitska damen stirrade på blanketten och spände sedan ögonen i mig medan hon hotfullt lät utbrista: "Legitimation!" Samtidigt kom en vitklädd yngling som rullade en kundvagn framför sig. I denna låg en blå plåtbricka, förmodligen avsedd för att ha som stöd till A4-blanketter när man inte har tillgång till ett skrivbord. Han tog upp plåtbrickan och sköt in den under glasrutan utan kommentar och fortsatte sedan sin långsamma vandring, nu med tom vagn, ut genom entrédörren. Bitska damen brydde sig inte om plåtbrickan, hon granskade mitt körkort och skrev in mitt personnummer i rutor på olika blanketter. Hon sa ingenting, men hon lämnade tillbaka körkortet, diverse blanketter samt kölappen med 035 på. Så jag tog högen och slog mig ner i väntrummet. Där visade en elektronisk neonlysande siffra att det var åtta besökare före mig. Då och då hördes en liten signal och siffran ändrade sig.
När det tändes 031 (Göteborgs riktnummer!) reste sig en man upp och ropade med hes röst i osäker riktning att han hade minsann 030 (vet inte vilken ort som har detta som riktnummer) och det hade dom inte signalerat! Ett mindre kaos uppstod, det viftades med små nummerlappar och damen innanför glasrutan blängde. Två vitklädda damer passerade långsamt utan att lägga sig i vad som pågick, men dörr nummer 04 stod öppen för besökaren med nummerlapp 031 och i dörrhålet dök det upp en annan vitklädd dam, som lät meddela att hon skulle ta in 030 först och att 031 fick vänta lite till. Samtidigt kom den vitklädde ynglingen tillbaka in genom entrédörren. Han rullade sin tomma kundvagn långsamt framför sig och försvann i väntrummets innersta gömmor. Vi som satt i väntrummet började diskutera med varandra hur det kunde komma sig att nummer 031 signalerades före 030 och om man verkligen kunde lita på svensk sjukvård.
–"Något liknande hade aldrig hänt inom den privata vården", sa mamman med den treåriga grabben.
torsdag 23 september 2010
Vad har alla dessa kändisar gemensamt?
Kalle Sändare och Keith Richards.
Richy Bruch och Andy Warhol.
Isabella Rossellini och Alice Bah.
Ernst-Hugo Järegård och Fats Domino.
Cliff Richard och Loffe Carlsson.
Prince och Bert Karlsson.
De har något gemensamt allihop. Och listan kan göras mycket längre.
Och den kommer i en bok som finns i bokhandeln om ca tre veckor!
Jag vet, för jag har själv skrivit den. Den handlar om möten med olika kända personer, s k kändisar, som jag har stött på i olika sammanhang. Ibland har dessa möten varit planerade och inbokade i kalendern av olika skäl. Ibland har slumpen gjort att jag har hamnat i en situation där kändisen bara har funnits där.
Jag tänkte igenom hur många kändisar jag kan ha mött och samtalat med. Många av dem finns i bokens kåserier. Men inte alla. Några räknar jag bland mina bästa vänner och dem vill jag skona från att komma med i boken.
I många fall har mina möten med de kända slutat med att jag har gjort bort mig rejält.
Vänta bara!
Men svaret på frågan i rubriken är alltså att alla dessa namn har en sak gemensamt och det är att de har träffat mig!
Richy Bruch och Andy Warhol.
Isabella Rossellini och Alice Bah.
Ernst-Hugo Järegård och Fats Domino.
Cliff Richard och Loffe Carlsson.
Prince och Bert Karlsson.
De har något gemensamt allihop. Och listan kan göras mycket längre.
Och den kommer i en bok som finns i bokhandeln om ca tre veckor!
Jag vet, för jag har själv skrivit den. Den handlar om möten med olika kända personer, s k kändisar, som jag har stött på i olika sammanhang. Ibland har dessa möten varit planerade och inbokade i kalendern av olika skäl. Ibland har slumpen gjort att jag har hamnat i en situation där kändisen bara har funnits där.
Jag tänkte igenom hur många kändisar jag kan ha mött och samtalat med. Många av dem finns i bokens kåserier. Men inte alla. Några räknar jag bland mina bästa vänner och dem vill jag skona från att komma med i boken.
I många fall har mina möten med de kända slutat med att jag har gjort bort mig rejält.
Vänta bara!
Men svaret på frågan i rubriken är alltså att alla dessa namn har en sak gemensamt och det är att de har träffat mig!
måndag 20 september 2010
Baksmälla.
Jaha, så var det måndag morgon, dagen efter valdagen, morgonen efter valnatten då alla förlorade och inga var nöjda mer än möjligen de hemska nykomlingarna i riksdagen.
Man är ju rent bakis idag.
Under hela rösträkningen, som oavbrutet redovisades på televisionen, stoppade man i sig potatischips och ostbitar och glass och kex och oliver och allt vad det var och man drack whisky och vin och vatten och allt vad det var och man svällde sakta ut över alla breddar och all hårdbantning förstördes så att man inte vågade gå i närheten av badrumsvågen denna måndagsmorgon.
Nu kommer baksmällan för de gamla partierna i riksdagen också.
S som krympte ihop, V som har en flinande ordförande som bara kommer att bli ihågkommen för att han drog in bröstpumpar i valdebatten, MP som inte vill samarbeta med alliansen även om det kanske skulle kunna ge fördelar för miljön samt FP, KD och C som står still och bara har att rikta in sig på att få behålla några ministerposter.
Det kommer inte att bli lätt det här för Reinfeldt.
Och utanför alltihop står det ett parti som inget kan göra mer än att ställa till elände för de andra.
När blir det nyval?
Och hur ska det gå för HBK? En poäng mot Örebro räckte för att komma över strecken nere i botten av Allsvenskan. Men nu har de inte råd att förlora eller spela oavgjort i fortsättningen.
När skaffar de en ny tränare?
Usch, vilken baksmälla man har idag.
Man är ju rent bakis idag.
Under hela rösträkningen, som oavbrutet redovisades på televisionen, stoppade man i sig potatischips och ostbitar och glass och kex och oliver och allt vad det var och man drack whisky och vin och vatten och allt vad det var och man svällde sakta ut över alla breddar och all hårdbantning förstördes så att man inte vågade gå i närheten av badrumsvågen denna måndagsmorgon.
Nu kommer baksmällan för de gamla partierna i riksdagen också.
S som krympte ihop, V som har en flinande ordförande som bara kommer att bli ihågkommen för att han drog in bröstpumpar i valdebatten, MP som inte vill samarbeta med alliansen även om det kanske skulle kunna ge fördelar för miljön samt FP, KD och C som står still och bara har att rikta in sig på att få behålla några ministerposter.
Det kommer inte att bli lätt det här för Reinfeldt.
Och utanför alltihop står det ett parti som inget kan göra mer än att ställa till elände för de andra.
När blir det nyval?
Och hur ska det gå för HBK? En poäng mot Örebro räckte för att komma över strecken nere i botten av Allsvenskan. Men nu har de inte råd att förlora eller spela oavgjort i fortsättningen.
När skaffar de en ny tränare?
Usch, vilken baksmälla man har idag.
torsdag 16 september 2010
Kortfattat.
Har märkt att mina bloggar tenderar att bli långa.
Jämför jag mig med andra malmöitiska bloggare, så är mina rader många, många fler, trots att de är lika långa.
Ta t ex humoristerna Åke Cato och Gunnar Bernstrup. Deras bloggar är ofta exemplariskt kortfattade. Mina verkar vara skrivna efter principen "betalt per ord", men eftersom ingen betalar något för bloggar, så är den förklaringen orimlig.
Jag fick en gång i tiden lära mig hur man kan skriva kortfattade men slagfärdiga texter.
Då gällde det reklamtexter. Eftersom ingen egentligen vill läsa reklamtexter, är det bäst att hålla dem så korta som möjligt. Då finns det liksom en chans att man får några läsare. Och dem ska man med dessa korta texter övertyga så till den milda grad att de går och köper en ny Subaru eller ett paket Flora. Är detta möjligt?
En annan teori är att skriver man intressanta, underhållande och lättlästa texter, så kan de vara hur långa som helst. Denna teori gäller även reklamtexter. Och jag har skrivit några stycken som fyllde en helsida i det gamla morgontidningsformatet med ord.
Men jag tror ju, när jag tänker efter, att en blogg ska vara kortfattad. Det finns ju några miljoner andra ställen här på nätet som är värda att utforska. Varför ska jag då försöka hålla fast en läsare så länge som möjligt? Varför skriver jag inte snabba och korta texter, som t ex Bernstrups och Catos? Det måste ju vara mycket bekvämare också. Men blir ju klar på några minuter. Ändå envisas jag med att skriva vidare och vidare.
Det är konstigt: när jag var grabb och började läsa böcker, så undvek jag romaner för att de var så långa. Däremot lånade jag varenda kåserisamling jag kunde hitta på biblioteket. Jag slukade Red Top, Kar de Mumma, Cello och senare Jolo. Korta, välskrivna och innehållsrika kåserier blev min litterära uppväxt.
Och nu sitter jag här och bara skriver vidare.
Hade jag varit som Bernstrup och Cato hade jag varit färdig för längesen och snart varit klar med ett korsord också.
Nä, det är bäst att sluta för idag.
Jämför jag mig med andra malmöitiska bloggare, så är mina rader många, många fler, trots att de är lika långa.
Ta t ex humoristerna Åke Cato och Gunnar Bernstrup. Deras bloggar är ofta exemplariskt kortfattade. Mina verkar vara skrivna efter principen "betalt per ord", men eftersom ingen betalar något för bloggar, så är den förklaringen orimlig.
Jag fick en gång i tiden lära mig hur man kan skriva kortfattade men slagfärdiga texter.
Då gällde det reklamtexter. Eftersom ingen egentligen vill läsa reklamtexter, är det bäst att hålla dem så korta som möjligt. Då finns det liksom en chans att man får några läsare. Och dem ska man med dessa korta texter övertyga så till den milda grad att de går och köper en ny Subaru eller ett paket Flora. Är detta möjligt?
En annan teori är att skriver man intressanta, underhållande och lättlästa texter, så kan de vara hur långa som helst. Denna teori gäller även reklamtexter. Och jag har skrivit några stycken som fyllde en helsida i det gamla morgontidningsformatet med ord.
Men jag tror ju, när jag tänker efter, att en blogg ska vara kortfattad. Det finns ju några miljoner andra ställen här på nätet som är värda att utforska. Varför ska jag då försöka hålla fast en läsare så länge som möjligt? Varför skriver jag inte snabba och korta texter, som t ex Bernstrups och Catos? Det måste ju vara mycket bekvämare också. Men blir ju klar på några minuter. Ändå envisas jag med att skriva vidare och vidare.
Det är konstigt: när jag var grabb och började läsa böcker, så undvek jag romaner för att de var så långa. Däremot lånade jag varenda kåserisamling jag kunde hitta på biblioteket. Jag slukade Red Top, Kar de Mumma, Cello och senare Jolo. Korta, välskrivna och innehållsrika kåserier blev min litterära uppväxt.
Och nu sitter jag här och bara skriver vidare.
Hade jag varit som Bernstrup och Cato hade jag varit färdig för längesen och snart varit klar med ett korsord också.
Nä, det är bäst att sluta för idag.
måndag 13 september 2010
Moderna tider.
Satte på teven sent sent på kvällen, ja efter midnatt, för att se om det fanns något värt att betrakta.
Jodå, det fanns bilder men inget ljud.
I övre vänstra hörnet på bilden fanns en överkorsad högtalare.
-Jaha, tänkte jag och gick snabbt i skallen igenom alla trick det finns vid TV-krångel.
Det första man gör är att prova alla knappar på tre olika fjärrkontroller och, om inte detta hjälper, stänga av parabolboxen, ljudanläggningen och TV-skärmen. Sedan sätter man igång alltihop igen. I just det här fallet hände det ingenting. Det fanns fortfarande en överkryssad högtalare i övre vänstra hörnet och i parabolboxen lyste digitala bokstäver med rött sken i något som skulle kunna utläsas som MUTE.
Trick nr 2 är att dra ut boxens kontakt ur vägghålet, vänta i en minut och sedan koppla in kontakten igen. Inte ens detta gav resultat. Det som digitalt lyste MUTA fortsatte att lysa. Då gav jag upp. Klockan var närmare ett på natten.
Söndag morgon. Jag körde alla trick en gång till. Med samma resultat. Ingenting hände. Jag hade bara ett trumfkort kvar: att ringa till Canal Digital. Men deras service öppnade inte förrän klockan tio, så jag tog en frukost och läste den stora skånska morgontidningen som verkar så fullmatad med artiklar och notiser och nyheter och ännu fler artiklar att man tror att den ska räcka lika länge som en frukost, men som så ofta är så trist och torr och tråkig att man bara bläddrar förbi alltihop.
Klockan tio ringde jag. Jag fick plats nr 47 i kön. En röst räknade sedan ner och upprepade samma mening gång på gång. "Du har plats nummer 47 i kön. Men vi jobbar för att du så snart som möjligt ska få svar." Jojo. Det tog en timme innan det tutade i luren och en käck flickröst talade till mig.
-Jag har inget ljud, sa jag. Det står MUTE i rutan på boxen!
-Ja, det behövs en korrigering efter programuppdateringen. Tryck på den knapp som ger högre volym och håll knappen nere!
Jag gjorde som hon sa och efter två sekunder kom det ljud i alla högtalarna, den lilla överkryssade högtalaren i bildens övre högra hörn försvann och ordet MUTE i boxen var borta. Det var bara att tacka.
Sedan stängde jag av teven, för det fanns inget som var värt att titta på.
Jodå, det fanns bilder men inget ljud.
I övre vänstra hörnet på bilden fanns en överkorsad högtalare.
-Jaha, tänkte jag och gick snabbt i skallen igenom alla trick det finns vid TV-krångel.
Det första man gör är att prova alla knappar på tre olika fjärrkontroller och, om inte detta hjälper, stänga av parabolboxen, ljudanläggningen och TV-skärmen. Sedan sätter man igång alltihop igen. I just det här fallet hände det ingenting. Det fanns fortfarande en överkryssad högtalare i övre vänstra hörnet och i parabolboxen lyste digitala bokstäver med rött sken i något som skulle kunna utläsas som MUTE.
Trick nr 2 är att dra ut boxens kontakt ur vägghålet, vänta i en minut och sedan koppla in kontakten igen. Inte ens detta gav resultat. Det som digitalt lyste MUTA fortsatte att lysa. Då gav jag upp. Klockan var närmare ett på natten.
Söndag morgon. Jag körde alla trick en gång till. Med samma resultat. Ingenting hände. Jag hade bara ett trumfkort kvar: att ringa till Canal Digital. Men deras service öppnade inte förrän klockan tio, så jag tog en frukost och läste den stora skånska morgontidningen som verkar så fullmatad med artiklar och notiser och nyheter och ännu fler artiklar att man tror att den ska räcka lika länge som en frukost, men som så ofta är så trist och torr och tråkig att man bara bläddrar förbi alltihop.
Klockan tio ringde jag. Jag fick plats nr 47 i kön. En röst räknade sedan ner och upprepade samma mening gång på gång. "Du har plats nummer 47 i kön. Men vi jobbar för att du så snart som möjligt ska få svar." Jojo. Det tog en timme innan det tutade i luren och en käck flickröst talade till mig.
-Jag har inget ljud, sa jag. Det står MUTE i rutan på boxen!
-Ja, det behövs en korrigering efter programuppdateringen. Tryck på den knapp som ger högre volym och håll knappen nere!
Jag gjorde som hon sa och efter två sekunder kom det ljud i alla högtalarna, den lilla överkryssade högtalaren i bildens övre högra hörn försvann och ordet MUTE i boxen var borta. Det var bara att tacka.
Sedan stängde jag av teven, för det fanns inget som var värt att titta på.
fredag 10 september 2010
Ingvar Bergman.
I slutet av 1970-talet var Blondinen, jag och våra smågrabbar nyinflyttade i Malmö.
Vi hade fått tag i en lägenhet på Köpenhamnsvägen och grannfamiljen på samma våning ringde på hos oss redan samma kväll som vi installerade oss. Monica och Lennart hälsade oss välkomna med en drink. Drinkar var vanliga på 70-talet.
Och snabbt blev vi goda vänner.
Lennart hade en inspelningsstudio i källaren. Där spelade han in plattor när han inte producerade ljud till bildspel och informationsfilmer. Hans största succé var en obskyr LP med titeln Bordellmammas visor. För tillfället höll han på med en singel med Ricky Bruch. Och när han berättade om sina äventyr som tekniker och radio-DJ på piratstationen Radio Syd slog det mig: det var ju Lennart som en gång i tiden kallade sig Rock-Chrichan!
Jag frågade och han svarade imponerad över att jag kände till hans gamla artistnamn.
-Jo, det var jag. Och sen fick jag höra massor av historier från den skånska rock´n´roll-eran.
Jag hade ända sedan jag var grabb pysslat med smalfilm. Det var en hobby som resulterade i flera kortfilmer av varierande kvalitet. Svartvita stumfilmer först, färgfilm sen och nu också med synkat ljud.
-Ska vi inte spela in en film? frågade jag och presenterade en idé om att göra en parodi på Ingmar Bergman. Jag presenterade ett storyboard och berättade hur vi kunde göra filmen. Både Lennart och våra fruar tände på idén och snart var vi ute och letade miljöer. Pampig villa i Limhamn, kalkbrottet som kunde bli Fårö på film och den gamla nedlagda fabriksruinen i Klagshamn blev finfina inspelningsplatser.
Så vi producerade Speglingar och ljud, en film som sammanfattar Ingmar Bergmans filmkonst på 15 minuter. Mina skådespelare gör sin roller med total trovärdighet och själv lyckas jag nå upp till Nykvist-klass i bildspråket.
Speglingar och ljud har visats utom tävlan på någon super 8-festival och den där filmkunniga publiken var lika imponerad som alla andra som har sett den.
Idag fick jag äntligen hem den på DVD och jag såg den för första gången på flera år.
Den håller än. Speglingar och ljud fungerar.
Snart kan du, förhoppningsvis, se den på YouTube.
Vi hade fått tag i en lägenhet på Köpenhamnsvägen och grannfamiljen på samma våning ringde på hos oss redan samma kväll som vi installerade oss. Monica och Lennart hälsade oss välkomna med en drink. Drinkar var vanliga på 70-talet.
Och snabbt blev vi goda vänner.
Lennart hade en inspelningsstudio i källaren. Där spelade han in plattor när han inte producerade ljud till bildspel och informationsfilmer. Hans största succé var en obskyr LP med titeln Bordellmammas visor. För tillfället höll han på med en singel med Ricky Bruch. Och när han berättade om sina äventyr som tekniker och radio-DJ på piratstationen Radio Syd slog det mig: det var ju Lennart som en gång i tiden kallade sig Rock-Chrichan!
Jag frågade och han svarade imponerad över att jag kände till hans gamla artistnamn.
-Jo, det var jag. Och sen fick jag höra massor av historier från den skånska rock´n´roll-eran.
Jag hade ända sedan jag var grabb pysslat med smalfilm. Det var en hobby som resulterade i flera kortfilmer av varierande kvalitet. Svartvita stumfilmer först, färgfilm sen och nu också med synkat ljud.
-Ska vi inte spela in en film? frågade jag och presenterade en idé om att göra en parodi på Ingmar Bergman. Jag presenterade ett storyboard och berättade hur vi kunde göra filmen. Både Lennart och våra fruar tände på idén och snart var vi ute och letade miljöer. Pampig villa i Limhamn, kalkbrottet som kunde bli Fårö på film och den gamla nedlagda fabriksruinen i Klagshamn blev finfina inspelningsplatser.
Så vi producerade Speglingar och ljud, en film som sammanfattar Ingmar Bergmans filmkonst på 15 minuter. Mina skådespelare gör sin roller med total trovärdighet och själv lyckas jag nå upp till Nykvist-klass i bildspråket.
Speglingar och ljud har visats utom tävlan på någon super 8-festival och den där filmkunniga publiken var lika imponerad som alla andra som har sett den.
Idag fick jag äntligen hem den på DVD och jag såg den för första gången på flera år.
Den håller än. Speglingar och ljud fungerar.
Snart kan du, förhoppningsvis, se den på YouTube.
onsdag 8 september 2010
Självmål?
Jag har tänkt på en sak. Speciellt sedan det svenska landslaget i fotboll fick en del mål som kallades "självmål" har jag tänkt på detta uttryck.
Vem är "själv"?
En spelare som av någon anledning klantar in bollen i det egna målet.
Han gör det aldrig medvetet. Han siktar inte på målet och försöker inte lura sin egen målvakt. Han trasslar till det med fötterna, kan man säga. Det är inget som han blir stolt över. Man ser aldrig en spelare som har trasslat in bollen i det egna målet som jublar och lyfter armarna i vädret. Tvärtom. Han sjunker ihop och försöker gömma sig bakom närmsta grästuva.
Och i matchredovisningen nämns aldrig hans namn. Det står "självmål" inom parantes.
Men, undrar jag: varför får inte spelaren i det anfallande laget någon cred för att han har lyckats fräsa till en boll så att ingen back i världen lyckas hindra den från att gå i mål? Det är ju detta fräsande skott som inte går att hindra!
Jag tycker därför att man ska ta bort begreppet "självmål" och istället notera spelaren i det anfallande laget som målgörare.
Tänk efter: går bollen i mål via en stolpe, så noteras inte stolpen som målgörare.
I parantesen efter resultatet står namnet på spelaren som sparkade bollen i stolpen.
"Självmål" finns bara om en spelare uppenbarligen skjuter bollen i eget mål för att han är förbannad på målvakten, tränaren, sin flickvän eller vad tusan som helst.
Men sådana "självmål" ser man aldrig.
Eller har jag rätt?
Vem är "själv"?
En spelare som av någon anledning klantar in bollen i det egna målet.
Han gör det aldrig medvetet. Han siktar inte på målet och försöker inte lura sin egen målvakt. Han trasslar till det med fötterna, kan man säga. Det är inget som han blir stolt över. Man ser aldrig en spelare som har trasslat in bollen i det egna målet som jublar och lyfter armarna i vädret. Tvärtom. Han sjunker ihop och försöker gömma sig bakom närmsta grästuva.
Och i matchredovisningen nämns aldrig hans namn. Det står "självmål" inom parantes.
Men, undrar jag: varför får inte spelaren i det anfallande laget någon cred för att han har lyckats fräsa till en boll så att ingen back i världen lyckas hindra den från att gå i mål? Det är ju detta fräsande skott som inte går att hindra!
Jag tycker därför att man ska ta bort begreppet "självmål" och istället notera spelaren i det anfallande laget som målgörare.
Tänk efter: går bollen i mål via en stolpe, så noteras inte stolpen som målgörare.
I parantesen efter resultatet står namnet på spelaren som sparkade bollen i stolpen.
"Självmål" finns bara om en spelare uppenbarligen skjuter bollen i eget mål för att han är förbannad på målvakten, tränaren, sin flickvän eller vad tusan som helst.
Men sådana "självmål" ser man aldrig.
Eller har jag rätt?
måndag 6 september 2010
Kitt är shit.
Några fönsterrutor på västersidan var i behov av lite omkittning här och där.
Hittade inget kitt i källaren. Åkte till färghandlaren i Limhamn.
Han rekommenderade en slags magisk snabbprodukt som skulle gå att måla nästan med en gång. Produkten fanns i en tub och kostade åtskilligt mer än vanlig gammaldags kitt, så klart. Men man vill ju ha det bästa och magiska.
-Hur får man ut smeten ur tuben? frågade jag.
-Man behöver en pistol, sa färghandlaren och menade med detta en gevärsliknande hållare för tuben. Liknar en k-pist. Men han hittade ingen i butiken. Letade på lagret, kollade i datorn.
-Nä, dom är slut och det är inga på ingång, sa han sen.
-Var hittar jag en sådan?
-På vilken byggmarknad som helst. Bauhaus!
-Aldrig i livet! sa jag. Jag går ju hit för att stödja den lokala handeln i mänskliga proportioner. Jag vill inte köra iväg till prärien och springa där och leta efter någon som kan tala om var jag ska leta!
-Ja, jag har ju en konkurrent här i byn, sa färghandlaren. Och efter lite tjat från min sida, berättade han var butiken låg. Det visade sig att jag kände till den. Köpte färg där någon gång.
Så jag betalade för tuben och tog en sväng till konkurrenten som hade hur många pistoler som helst i olika prisklasser. Jag köpte den billigaste och tyckte det var dyrt i alla fall.
Hemma vid västra sidan på huset monterade jag ihop tub och pistol. Men det fanns ju inget hål i tuben! Hur skulle pastan där inne hitta ut i den smala hatten när jag drog och slet i pistolgreppet? Efter en stund gick jag in till köket och letade efter vassa föremål. Men hittade inga som dög för att öppna hatten.
Gick ner i källaren och letade upp en lagom smal spik och en hammare och lyckades få ett hål på rätt plats. Ha! Nu var det bara att trycka ut smeten på rätt ställe.
Ha... Inte fan kom det ut någon smed när jag klämde på pistolgreppet. Det gick knappt att röra. Jag började leta efter en spärranordning, men det fanns ingen. Jag lade undan pistolen för att kunna fundera på problemet. Då såg jag att det sipprade ut en smet ur hålet på hatten. Hm... Men det betydde ju i alla fall att jag kunde i sakta mak flytta pistolen utmed kanten som skulle kitta. Så där satt jag och liksom hällde ut smeten sakta men säkert.
Mitt i alltihop gick det nationella flyglarmet igång. Så bra, då visste jag att klockan var 15 och att det var den första måndagen i ett nytt kvartal.
Jag fick jämna ut med en trasa emellanåt, den kletiga smeten letade sig från trasan till fingrarna, det blev allt besvärligare i takt med att smeten kom liksom i vågor och det gällde att hålla hatten på rätt ställe och förflytta den i rätt riktning.
Till slut var jag färdig. Ja, i alla bemärkelser. Jag var också kletig. Och jag hade en tub som var nästan full och ett pistolgrepp som inte fungerade.
Se omtalade Blondinen för mig att vi redan hade ett pistolgrepp i skåpet i garaget.
Därefter hade jag inte tid att lyssna. Jag måste ju försöka bli av med kletet på fingrarna.
Nästa gång ringer jag en polack.
Hittade inget kitt i källaren. Åkte till färghandlaren i Limhamn.
Han rekommenderade en slags magisk snabbprodukt som skulle gå att måla nästan med en gång. Produkten fanns i en tub och kostade åtskilligt mer än vanlig gammaldags kitt, så klart. Men man vill ju ha det bästa och magiska.
-Hur får man ut smeten ur tuben? frågade jag.
-Man behöver en pistol, sa färghandlaren och menade med detta en gevärsliknande hållare för tuben. Liknar en k-pist. Men han hittade ingen i butiken. Letade på lagret, kollade i datorn.
-Nä, dom är slut och det är inga på ingång, sa han sen.
-Var hittar jag en sådan?
-På vilken byggmarknad som helst. Bauhaus!
-Aldrig i livet! sa jag. Jag går ju hit för att stödja den lokala handeln i mänskliga proportioner. Jag vill inte köra iväg till prärien och springa där och leta efter någon som kan tala om var jag ska leta!
-Ja, jag har ju en konkurrent här i byn, sa färghandlaren. Och efter lite tjat från min sida, berättade han var butiken låg. Det visade sig att jag kände till den. Köpte färg där någon gång.
Så jag betalade för tuben och tog en sväng till konkurrenten som hade hur många pistoler som helst i olika prisklasser. Jag köpte den billigaste och tyckte det var dyrt i alla fall.
Hemma vid västra sidan på huset monterade jag ihop tub och pistol. Men det fanns ju inget hål i tuben! Hur skulle pastan där inne hitta ut i den smala hatten när jag drog och slet i pistolgreppet? Efter en stund gick jag in till köket och letade efter vassa föremål. Men hittade inga som dög för att öppna hatten.
Gick ner i källaren och letade upp en lagom smal spik och en hammare och lyckades få ett hål på rätt plats. Ha! Nu var det bara att trycka ut smeten på rätt ställe.
Ha... Inte fan kom det ut någon smed när jag klämde på pistolgreppet. Det gick knappt att röra. Jag började leta efter en spärranordning, men det fanns ingen. Jag lade undan pistolen för att kunna fundera på problemet. Då såg jag att det sipprade ut en smet ur hålet på hatten. Hm... Men det betydde ju i alla fall att jag kunde i sakta mak flytta pistolen utmed kanten som skulle kitta. Så där satt jag och liksom hällde ut smeten sakta men säkert.
Mitt i alltihop gick det nationella flyglarmet igång. Så bra, då visste jag att klockan var 15 och att det var den första måndagen i ett nytt kvartal.
Jag fick jämna ut med en trasa emellanåt, den kletiga smeten letade sig från trasan till fingrarna, det blev allt besvärligare i takt med att smeten kom liksom i vågor och det gällde att hålla hatten på rätt ställe och förflytta den i rätt riktning.
Till slut var jag färdig. Ja, i alla bemärkelser. Jag var också kletig. Och jag hade en tub som var nästan full och ett pistolgrepp som inte fungerade.
Se omtalade Blondinen för mig att vi redan hade ett pistolgrepp i skåpet i garaget.
Därefter hade jag inte tid att lyssna. Jag måste ju försöka bli av med kletet på fingrarna.
Nästa gång ringer jag en polack.
fredag 3 september 2010
Förpackningsraseriet.
Finns det fler än jag som irriterar sig på dagens förpackningar?
Det verkar som om det mesta man köper numera är inplastat. Charkuterier, CD-skivor, veckotidningar, elprylar, leksaker... Man måste ofta ha verktyg för att komma åt varan man har köpt.
Värst är de där stora plastbubblorna som innehåller en liten, liten detalj som t ex ett USB-minne. Eller tabletter som ligger inne i ett plastskal, där man måste trycka ut pillerna genom en hinna tillverkad av ett material som absolut inte vill ge med sig och tabletten man vill ha kommer till slut ut i form av grus.
Ja, eller ögondroppar som man tar när man känner sig just grusig i ögonen. Droppen man behöver finns inne i en liten plastbehållare, som först ska säras från sina kamrater. Behållarna sitter som om de vore ett staket, fastgjutna i en lång rad, och man måste vara utrustad med både tålamod och styrka i fingrarna för att få loss en. Vinner man kampen har man ändå det svåraste kvar: att få loss locket på den lilla plastbehållaren. Locket har inga skruvgängor men ska vridas för att lossna. Så där står man röda ögon, handsvett och fingrar som försöker få grepp om något som är för smått för att hanteras av en vuxen karls tumme och pekfinger. När man till slut lyckas få bort lockajävulen, droppar det irriterande från den lilla behållaren och det är bara att konstatera att det som skulle hällas i ögonen, det har man i handen.
Går det inte att tillverka en förpackning som fungerar?
CD-skivor är ju en utdöende art, men frågan är om inte förpackningen är en av orsakerna till förfallet.
Här har man konstruerat en praktisk plastask med plats för både skiva och en broschyr med alla fakta. Perfekt! Men denna omger man sedan med en plastfolie som måste skäras bort med kniv.
Är det bara jag som retar mig på sånt?
Det verkar som om det mesta man köper numera är inplastat. Charkuterier, CD-skivor, veckotidningar, elprylar, leksaker... Man måste ofta ha verktyg för att komma åt varan man har köpt.
Värst är de där stora plastbubblorna som innehåller en liten, liten detalj som t ex ett USB-minne. Eller tabletter som ligger inne i ett plastskal, där man måste trycka ut pillerna genom en hinna tillverkad av ett material som absolut inte vill ge med sig och tabletten man vill ha kommer till slut ut i form av grus.
Ja, eller ögondroppar som man tar när man känner sig just grusig i ögonen. Droppen man behöver finns inne i en liten plastbehållare, som först ska säras från sina kamrater. Behållarna sitter som om de vore ett staket, fastgjutna i en lång rad, och man måste vara utrustad med både tålamod och styrka i fingrarna för att få loss en. Vinner man kampen har man ändå det svåraste kvar: att få loss locket på den lilla plastbehållaren. Locket har inga skruvgängor men ska vridas för att lossna. Så där står man röda ögon, handsvett och fingrar som försöker få grepp om något som är för smått för att hanteras av en vuxen karls tumme och pekfinger. När man till slut lyckas få bort lockajävulen, droppar det irriterande från den lilla behållaren och det är bara att konstatera att det som skulle hällas i ögonen, det har man i handen.
Går det inte att tillverka en förpackning som fungerar?
CD-skivor är ju en utdöende art, men frågan är om inte förpackningen är en av orsakerna till förfallet.
Här har man konstruerat en praktisk plastask med plats för både skiva och en broschyr med alla fakta. Perfekt! Men denna omger man sedan med en plastfolie som måste skäras bort med kniv.
Är det bara jag som retar mig på sånt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)