Ingenting har varit sig likt. Det har varit jul.
Då sätts alla vanliga regler ur spel. Allting ska vara inrutat efter traditionens regler, maten ska vara julmat, kalasen ska vara enligt sedvanlig julritual, allt ska dekoreras med julsymboler... jaja, du vet ju.
Man får ta seden i vacker hand och försöka ryckas med.
Ser man alltihop i de små barnens perspektiv, kan man stå ut.
Men Calle, 2,5 år, somnade innan tomten, en grannfru, hann fram. Han fick sina julklappar på juldagens morgon istället. Precis som i USA.
Det som retar mig när det gäller julklappar, det är framför allt att allting numera förpackas något så in i helsickes onödigt med plast och kartong och klister, så att det knappt går att komma in till föremålet man vill åt. Det krävs sax och kniv och man vet ändå inte hur man ska komma in i förpackningens kärnhus. Skär jag sönder något? Klipper jag av något som har med själva prylen att göra? Hela golvet är till slut fyllt av plast i olika tjocklekar, kartonage av alla de sorter och glittrande julpapper i högar. Det som ska förpassas till någon sopcontainer måste kosta skjortan. Jag retar mig på detta.
Och på mycket annat, som jag ska återkomma till. Nu hinner jag inte, för det är snart nyår och massor ska fixas. Gott Nytt År!
onsdag 30 december 2009
onsdag 23 december 2009
Världens 10 bästa CD?
Jag är skivsamlare. Fortfarande, vad som än händer med CD-skivan i framtiden.
Jag har ca 6–7000 plattor inklusive mina gamla vinyl-LP.
Jag vet inte om det är mycket eller lite i samlarkretsar. Men det är väl i alla fall rätt mastigt jämfört med normalkonsumenten.
De som ser min samling för första gånger frågar ofta hur jag hinner spela plattorna. Sanningen är naturligtvis att det hinner jag inte alls. Men jag har mina favoritplattor, som jag kan höra hur många gånger som helst.
–Gör en lista över vilka CD du spelar mest! sa en polare.
OK, tänkte jag, och började på en Topp Tio-lista. Men på tionde plats var jag tvungen att placera fem plattor. Ingen av dem kan plockas bort från listan.
Så till slut såg min 10-lista ut så här och jag undrar nu om detta är världens bästa plattor:
På tionde plats:
JIMMY LAFAVE: AUSTIN SKYLINE (1992)
Har man varit i Austin, Texas, några gånger, så har man sett och hört Jimmy LaFave. Han gör egna låtar och sjunger också framför allt Dylan. På den här liveplattan finns några riktiga höjdarlåtar, som t ex hans egen Only One Angel, Dylans Shelter From The Storm och många andra. Suverän platta!
TISH HINOJOSA: SIGN OF TRUTH (2000)
Också en Austin-profil är den här tjejen med den ljuva rösten. Hon skriver låtar och har gjort flera fina plattor. Men den här spelar jag mest, för den avslutas med Song For The Journey, som är så osannolikt vacker.
DELBERT McCLINTON: ONE OF THE FORTUNATE FEW (1997)
Samma sak här – det finns massor av andra plattor med Delbert att välja mellan. Det är ändå den här jag spelar oftast, för den har inte en svag punkt. Och så sjunger han Jerry Lynn Williams odödliga Send Me Angels.
THE BLASTERS: COLLECTION (1990)
20 låtar och det är ingen man vill hoppa över. Här finns American Music, Border Radio, So Long Baby Goodbye, Trouble Bound och, ja – det är lika kul hela tiden.
NICK LOWE: AT MY AGE (2007)
En gammal man i grått hår ska man inte förakta. Likaväl som att lyssna på hans klassiska album från förr, kan man lägga på den här och njuta av en kille som åldras med värdighet och god smak!
På nionde plats:
NRBQ: HONEST DOLLAR (1992)
På tal om kul musik, då kommer alltid det här sagolika bandet upp på agendan. NRBQ har ju gjort massor av plattor och man kan inte välja fel. Vilken man än tar, så blir det en fullpoängare. Och det gör inget om man plötsligt, som här, sitter och diggar gamla Deep In The Heart of Texas. Allt de tar i blir ju guldskimrande...
På åttonde plats:
SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES: BETTER DAYS (1991)
Springsteens kompis har gjort många lysande plattor. Den här innehåller flera Steven Van Zandts-låtar, bl a All I Needed Was You, Better Days och I´ve Been Working Too Hard och Springsteens All The Way Home, så det är ett säkert kort. Bara att höja volymen och gasa på.
På sjunde plats:
EMMYLOU HARRIS: SPYBOY (1998)
Av alla hennes många fina plattor spelar jag helst den här. Bl a för att här finns Love Hurts, som får mig att rysa av välbehag.
På sjätte plats:
BRUCE SPRINGSTEEN: GREATEST HITS (1995)
Plattan kom alltså 1995, men låtarna går tillbaka ända till 1975. Och du får Hungry Heart, Born To Run, Glory Days, Dancing In The Dark och Better Days om du vill höra hitlåtar och massor av hans tyngre betraktelser som Badlands, My Hometown och Streets of Philadelphia. Grymt bra samling.
På femte plats:
B B KING: LUCILLE & FRIENDS (1995)
Tungviktaren i bluesfacket har bjudit in ett gäng olika grabbar och tjejer för att få ihop en liten fin och omväxlande platta. Och det lyckas. Stevie Wonder, John Lee Hooker, Gary Moore, Leon Russell och t o m Ringo Starr dyker upp i studion. Svårt att motstå.
På fjärde plats:
JERRY LEE LEWIS: KILLER COUNTRY (1995)
Under 1970-talet gjorde The Killer ett antal countryplattor som borde ha gett honom en plats i countrymusikens Hall of Fame. Jerry Kennedy var producent och en rad skickliga låtskrivare kom springande med låtar som både innehållsmässigt och musikaliskt överträffade det mest som gjordes i Nashville. Jerry Lee spelar och sjunger med en trovärdig känsla och bara titlarna säger ju allt: She Even Woke Me Up To Say Goodbye, Middle Age Crazy, You´re All To Ugly Tonight och There Must Be More To Love Than This... På den här plattan finns 20 spår som alla visar att Jerry Lee hör till de bästa countryartisterna i världen.
På tredje plats:
WILLIE NELSON: IT ALWAYS WILL BE (2004)
Problemet med den här mannen är att han har en skivproduktion som knappast går att överblicka och som dessutom utökas hela tiden. Den här är hans bästa under senare år och bjuder på både läckra låtar och fin uppbackning av bl a Norah Jones och Lucinda Williams. Favoritlåtarna är titellåten samt Pictures In A Frame.
På andra plats:
DOUG SAHM AND THE LAST REAL TEXAS BLUES BAND (1994)
Inte ett dåligt spår, Doug i sin bästa form sjunger som en gud, ett band i högform, 16 låtar som man inte kan slita ut, en livekänsla trots att flera av låtarna är inspelade i studio – allt är perfekt på denna suveräna platta!
På första plats:
FRANK SINATRA: SINATRA AT THE SANDS (?)
Plattan spelades in i september 1966 på The Sands i Las Vegas och gavs ut i CD-format någon gång under 90-talet. Sinatra är 50 år gammal, bakom ryggen har han Count Basies storband och det är Quincy Jones som står för arren. Bättre kan det inte bli. Här finns klassiker som Come Fly With Me, Fly Me To The Moon, It Was A Very Good Year och annat som förknippas med Sinatra. Det är bara att dämpa belysningen, slå sig ner i en bekväm fåtölj, blunda och bli en i publiken. Snart upplever man en intensiv närvarokänsla och man blir lycklig. För den här musiken har rent medicinska egenskaper, den sveper bort alla dystra tankar och ger dig nya krafter. Frank Sinatra är i högform och hinner inte bara sjunga – han gör ett kul stand up comedy-nummer också, som handlar mest om hans berömda kompisar. Det här är världens bästa platta!
Och har du nåt att invända, så går det bra att kommentera.
Jag har ca 6–7000 plattor inklusive mina gamla vinyl-LP.
Jag vet inte om det är mycket eller lite i samlarkretsar. Men det är väl i alla fall rätt mastigt jämfört med normalkonsumenten.
De som ser min samling för första gånger frågar ofta hur jag hinner spela plattorna. Sanningen är naturligtvis att det hinner jag inte alls. Men jag har mina favoritplattor, som jag kan höra hur många gånger som helst.
–Gör en lista över vilka CD du spelar mest! sa en polare.
OK, tänkte jag, och började på en Topp Tio-lista. Men på tionde plats var jag tvungen att placera fem plattor. Ingen av dem kan plockas bort från listan.
Så till slut såg min 10-lista ut så här och jag undrar nu om detta är världens bästa plattor:
På tionde plats:
JIMMY LAFAVE: AUSTIN SKYLINE (1992)
Har man varit i Austin, Texas, några gånger, så har man sett och hört Jimmy LaFave. Han gör egna låtar och sjunger också framför allt Dylan. På den här liveplattan finns några riktiga höjdarlåtar, som t ex hans egen Only One Angel, Dylans Shelter From The Storm och många andra. Suverän platta!
TISH HINOJOSA: SIGN OF TRUTH (2000)
Också en Austin-profil är den här tjejen med den ljuva rösten. Hon skriver låtar och har gjort flera fina plattor. Men den här spelar jag mest, för den avslutas med Song For The Journey, som är så osannolikt vacker.
DELBERT McCLINTON: ONE OF THE FORTUNATE FEW (1997)
Samma sak här – det finns massor av andra plattor med Delbert att välja mellan. Det är ändå den här jag spelar oftast, för den har inte en svag punkt. Och så sjunger han Jerry Lynn Williams odödliga Send Me Angels.
THE BLASTERS: COLLECTION (1990)
20 låtar och det är ingen man vill hoppa över. Här finns American Music, Border Radio, So Long Baby Goodbye, Trouble Bound och, ja – det är lika kul hela tiden.
NICK LOWE: AT MY AGE (2007)
En gammal man i grått hår ska man inte förakta. Likaväl som att lyssna på hans klassiska album från förr, kan man lägga på den här och njuta av en kille som åldras med värdighet och god smak!
På nionde plats:
NRBQ: HONEST DOLLAR (1992)
På tal om kul musik, då kommer alltid det här sagolika bandet upp på agendan. NRBQ har ju gjort massor av plattor och man kan inte välja fel. Vilken man än tar, så blir det en fullpoängare. Och det gör inget om man plötsligt, som här, sitter och diggar gamla Deep In The Heart of Texas. Allt de tar i blir ju guldskimrande...
På åttonde plats:
SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES: BETTER DAYS (1991)
Springsteens kompis har gjort många lysande plattor. Den här innehåller flera Steven Van Zandts-låtar, bl a All I Needed Was You, Better Days och I´ve Been Working Too Hard och Springsteens All The Way Home, så det är ett säkert kort. Bara att höja volymen och gasa på.
På sjunde plats:
EMMYLOU HARRIS: SPYBOY (1998)
Av alla hennes många fina plattor spelar jag helst den här. Bl a för att här finns Love Hurts, som får mig att rysa av välbehag.
På sjätte plats:
BRUCE SPRINGSTEEN: GREATEST HITS (1995)
Plattan kom alltså 1995, men låtarna går tillbaka ända till 1975. Och du får Hungry Heart, Born To Run, Glory Days, Dancing In The Dark och Better Days om du vill höra hitlåtar och massor av hans tyngre betraktelser som Badlands, My Hometown och Streets of Philadelphia. Grymt bra samling.
På femte plats:
B B KING: LUCILLE & FRIENDS (1995)
Tungviktaren i bluesfacket har bjudit in ett gäng olika grabbar och tjejer för att få ihop en liten fin och omväxlande platta. Och det lyckas. Stevie Wonder, John Lee Hooker, Gary Moore, Leon Russell och t o m Ringo Starr dyker upp i studion. Svårt att motstå.
På fjärde plats:
JERRY LEE LEWIS: KILLER COUNTRY (1995)
Under 1970-talet gjorde The Killer ett antal countryplattor som borde ha gett honom en plats i countrymusikens Hall of Fame. Jerry Kennedy var producent och en rad skickliga låtskrivare kom springande med låtar som både innehållsmässigt och musikaliskt överträffade det mest som gjordes i Nashville. Jerry Lee spelar och sjunger med en trovärdig känsla och bara titlarna säger ju allt: She Even Woke Me Up To Say Goodbye, Middle Age Crazy, You´re All To Ugly Tonight och There Must Be More To Love Than This... På den här plattan finns 20 spår som alla visar att Jerry Lee hör till de bästa countryartisterna i världen.
På tredje plats:
WILLIE NELSON: IT ALWAYS WILL BE (2004)
Problemet med den här mannen är att han har en skivproduktion som knappast går att överblicka och som dessutom utökas hela tiden. Den här är hans bästa under senare år och bjuder på både läckra låtar och fin uppbackning av bl a Norah Jones och Lucinda Williams. Favoritlåtarna är titellåten samt Pictures In A Frame.
På andra plats:
DOUG SAHM AND THE LAST REAL TEXAS BLUES BAND (1994)
Inte ett dåligt spår, Doug i sin bästa form sjunger som en gud, ett band i högform, 16 låtar som man inte kan slita ut, en livekänsla trots att flera av låtarna är inspelade i studio – allt är perfekt på denna suveräna platta!
På första plats:
FRANK SINATRA: SINATRA AT THE SANDS (?)
Plattan spelades in i september 1966 på The Sands i Las Vegas och gavs ut i CD-format någon gång under 90-talet. Sinatra är 50 år gammal, bakom ryggen har han Count Basies storband och det är Quincy Jones som står för arren. Bättre kan det inte bli. Här finns klassiker som Come Fly With Me, Fly Me To The Moon, It Was A Very Good Year och annat som förknippas med Sinatra. Det är bara att dämpa belysningen, slå sig ner i en bekväm fåtölj, blunda och bli en i publiken. Snart upplever man en intensiv närvarokänsla och man blir lycklig. För den här musiken har rent medicinska egenskaper, den sveper bort alla dystra tankar och ger dig nya krafter. Frank Sinatra är i högform och hinner inte bara sjunga – han gör ett kul stand up comedy-nummer också, som handlar mest om hans berömda kompisar. Det här är världens bästa platta!
Och har du nåt att invända, så går det bra att kommentera.
söndag 20 december 2009
Föreningen Vinterhatarnas Vänner
När jag var elva år fick jag en kälke i munnen.
Det var i Dödsbacken som fanns i Slottsparken i Halmstad. På den tiden fanns farliga stup rakt ner mot en isfryst bäck i parkens sänka. Går man dit idag och tittar, så kan man knappt upptäcka det som var Dödsbacken, en livsfarlig kälkled för oss elvaåringar. Parken måste ha plattats ut någon gång sedan dess.
Jag ramlade av min kälke, tittade upp mot backens topp och hann inte stänga munnen förrän en efterföljande kompis försökte parkerka sin ensitsiga modell mellan min över- och underkäke. Det sa bara kras, liksom.
En av de stora framtänderna i överkäken delades i två bitar, varav den ena försvann för all framtid i snön. Den andra biten satt kvar. Jag fortsatte att åka några turer, innan jag gick hem och visade gapet för morsan.
Tandläkaren påstod att jag var tvingad att gå med glugg tills jag blev 18, för då skulle tanden vara fullvuxen och först då kunde han göra nåt åt saken.
Sen gick jag med glugg i sju långa år och det var vinterns fel. Ingen skulle kunna få en kälke i munnen under resten av året.
Jag tror att det var då jag blev vinterhatare.
När andra ser snö som en dekorativ gåva från Kung Bore, vem i helskotta han nu är, ser jag extraarbete i form av snöskottning, jag ser halka, trafikproblem och meningslöst nedfall från skyn, levererat av himlens onda makter.
Vad ska det vara bra för?
Antingen skottas eller skyfflas snön bort från gator och torg och det som ligger kvar smälter så småningom bort i en lång slaskig och blaskig process. Varför kom den då hit? Vem begärde snöfall?
Och vem har efterfrågat vintermörkret? Hur många tycker om att vakna av väckarklockan när det är kolsvart ut, ta sig till jobbet i mörker och ta sig hem igen i samma kompakta mörker som på morgonen? Tack ändå för att man slipper att bo i Norrland! Det kan inte vara meningen att någon, utom straffångar av värsta sorten, ska vara förvisad till Norrlands kolmörker.
Vintern innebär oavbrutna prövningar.
På sommaren ser bilen på P-platsen likadan ut när man hämtar den, som när man lämnade den. På vintern parkerar man en uppvärmd bil och kommer tillbaka till ett frysskåp. Innan man tvingar sig in i kylan, med skitig stadssnö och issörja på skorna, måste man skrapa rutorna runt om. När man sen har fått igång värmen inne i bilelln så smått, då är man framme dit man skulle och golvet i kupén flyter av smältvatten. Kan någon gilla detta? Kan man verkligen tycka om vintern?
Då har jag ändå inte nämnt vinterhjul och glykol.
Det är förresten ofta kallare i Skåne än i Lappland. För här nere har vi vindar, som tydligen inte finns där uppe. Så när de har 20 grader kallt, då har de 20 grader kallt och rättar sig efter det. Här nere tillkommer vindfaktorn, så när vi har fem grader kallt på termometern och rättar oss efter det, då fryser vi nästan ihjäl efter fem minuter. Vilket beror på att vindfaktorn ger oss en verklig temperatur på minus 35. Till och med härdade norrlänningar vägrar att vistas utomhus i Malmö under dessa förhållanden.
Jag såg ett inslag på dansk TV under den senaste vintervågen. Danskarna uppmanades att stanna hemma. Var de tvingade att ge sig ut, skulle de medtaga termos med varm dryck, nödraketer och andra tillbehör lämpliga för krislägen.
Vintern ger oss också onödiga utgifter. Dubbla garderober till exempel.
Långkalsonger. Vantar. Halsduk.
Klumpiga skor. Fula mössor.
Minkpälsar.
Räkna ut vad allt sånt kostar! Och glöm då inte vinterdäcken!
Jag funderar nu på att bilda Föreningen Vinterhatarnas Vänner, för att ha ett forum för bekämpande av årstidens alla vidriga yttringar.
Mörkret måste bort, kylan måste avskaffas, snön förbjudas och isarna tinas.
Vilket naturligtvis är omöjligheter.
Men man kan väl i alla fall bilda opinion för ett förbud av glorifiering av vintern i tal och skrift? T ex trubadurer som sjunger förhärligande visor om is och snö, kan väl som straff få 12 års förvisning till Kirunas norra utmarker?
Eller finns det något värre?
Det var i Dödsbacken som fanns i Slottsparken i Halmstad. På den tiden fanns farliga stup rakt ner mot en isfryst bäck i parkens sänka. Går man dit idag och tittar, så kan man knappt upptäcka det som var Dödsbacken, en livsfarlig kälkled för oss elvaåringar. Parken måste ha plattats ut någon gång sedan dess.
Jag ramlade av min kälke, tittade upp mot backens topp och hann inte stänga munnen förrän en efterföljande kompis försökte parkerka sin ensitsiga modell mellan min över- och underkäke. Det sa bara kras, liksom.
En av de stora framtänderna i överkäken delades i två bitar, varav den ena försvann för all framtid i snön. Den andra biten satt kvar. Jag fortsatte att åka några turer, innan jag gick hem och visade gapet för morsan.
Tandläkaren påstod att jag var tvingad att gå med glugg tills jag blev 18, för då skulle tanden vara fullvuxen och först då kunde han göra nåt åt saken.
Sen gick jag med glugg i sju långa år och det var vinterns fel. Ingen skulle kunna få en kälke i munnen under resten av året.
Jag tror att det var då jag blev vinterhatare.
När andra ser snö som en dekorativ gåva från Kung Bore, vem i helskotta han nu är, ser jag extraarbete i form av snöskottning, jag ser halka, trafikproblem och meningslöst nedfall från skyn, levererat av himlens onda makter.
Vad ska det vara bra för?
Antingen skottas eller skyfflas snön bort från gator och torg och det som ligger kvar smälter så småningom bort i en lång slaskig och blaskig process. Varför kom den då hit? Vem begärde snöfall?
Och vem har efterfrågat vintermörkret? Hur många tycker om att vakna av väckarklockan när det är kolsvart ut, ta sig till jobbet i mörker och ta sig hem igen i samma kompakta mörker som på morgonen? Tack ändå för att man slipper att bo i Norrland! Det kan inte vara meningen att någon, utom straffångar av värsta sorten, ska vara förvisad till Norrlands kolmörker.
Vintern innebär oavbrutna prövningar.
På sommaren ser bilen på P-platsen likadan ut när man hämtar den, som när man lämnade den. På vintern parkerar man en uppvärmd bil och kommer tillbaka till ett frysskåp. Innan man tvingar sig in i kylan, med skitig stadssnö och issörja på skorna, måste man skrapa rutorna runt om. När man sen har fått igång värmen inne i bilelln så smått, då är man framme dit man skulle och golvet i kupén flyter av smältvatten. Kan någon gilla detta? Kan man verkligen tycka om vintern?
Då har jag ändå inte nämnt vinterhjul och glykol.
Det är förresten ofta kallare i Skåne än i Lappland. För här nere har vi vindar, som tydligen inte finns där uppe. Så när de har 20 grader kallt, då har de 20 grader kallt och rättar sig efter det. Här nere tillkommer vindfaktorn, så när vi har fem grader kallt på termometern och rättar oss efter det, då fryser vi nästan ihjäl efter fem minuter. Vilket beror på att vindfaktorn ger oss en verklig temperatur på minus 35. Till och med härdade norrlänningar vägrar att vistas utomhus i Malmö under dessa förhållanden.
Jag såg ett inslag på dansk TV under den senaste vintervågen. Danskarna uppmanades att stanna hemma. Var de tvingade att ge sig ut, skulle de medtaga termos med varm dryck, nödraketer och andra tillbehör lämpliga för krislägen.
Vintern ger oss också onödiga utgifter. Dubbla garderober till exempel.
Långkalsonger. Vantar. Halsduk.
Klumpiga skor. Fula mössor.
Minkpälsar.
Räkna ut vad allt sånt kostar! Och glöm då inte vinterdäcken!
Jag funderar nu på att bilda Föreningen Vinterhatarnas Vänner, för att ha ett forum för bekämpande av årstidens alla vidriga yttringar.
Mörkret måste bort, kylan måste avskaffas, snön förbjudas och isarna tinas.
Vilket naturligtvis är omöjligheter.
Men man kan väl i alla fall bilda opinion för ett förbud av glorifiering av vintern i tal och skrift? T ex trubadurer som sjunger förhärligande visor om is och snö, kan väl som straff få 12 års förvisning till Kirunas norra utmarker?
Eller finns det något värre?
måndag 14 december 2009
Jazzklubben
Det arrangeras aldrig några popgalor nuförtiden.
Det var det enda vi gjorde under 1960-talet i Halmstad.
Och det började med att vi startade en jazzklubb som fick heta Playhouse.
Med denna höll vi till i en källarlokal under Stadsbiblioteket. Lokala musiker spelade i skenet från stearinljus. Det kom två-tre dussin jazzintresserade för att lyssna en gång i månaden. Men vi som bestämde, fick större planer. Och utan att refleketera över konsekvenserna, anlitade vi först Mr Acker Bilk och sedan Kenny Ball & His Jazzmen från London för två konserter. Då hyrde vi stans stora och flotta teaterlokal, som rymde 950 åskådare. Så många kom det dock inte. Noga räknat blev inte publiken större än 254 personer och föreningen Playhouse stod plötsligt med stora skulder istället för med en beräknad vinst.
Hur många lokala musiker vi än tog till källarlokalen under Stadsbiblioteket, så skulle de aldrig kunna spela ihop så mycket pengar att det räckte för att betala skulderna från konserterna på teatern. Det hjälpte inte ens med att börja sälja lotter på Stora torg.
–Det är pop som gäller, suckade vi. Jazz är ute. Med lite pop kan vi betala skulderna.
Det var därför som jazzklubben Playhouse började arra popgalor.
De första gångerna engagerade vi alldeles för dyra Tio i Topp-band, så det gick inte mer än knappt ihop. Gager, lokalhyra, vakter, annonser – allt kostade pengar. Skulderna i kassan rörde sig inte. De låg kvar.
Det såg visserligen ljust ut före konsert nummer två. Vi sålde biljetter i mängder och fick in pengar som skulle räcka en bra bit in i skuldhålet. Men så började popgalan och publiken visade sig vara vild. De flesta ställde sig upp i de sammetsröda fåtöljerna och två bänkrader tålde inte att ett stort antal popälskare klättrade över ryggstöden för att komma närmare sina idoler. Några kom i kläm och spydde. Trasiga ryggstöd och totalförstörda teaterfåtöljer åt upp vinsten. Skulderna blev kvar.
Dessutom förbjöds popgalor på teatern fortsättningsvis.
–Vi fixar en rhythm´n´bluesgala, sa någon vid ett av våra krismöten. Ingen i Folkets hus vet vad det är för nånting.
Jodå, en r´n´b-gala gick bra. Det var bara popgalor som skulle undvikas.
Och vi bokade några lokala popband som ingen i Folkets hus-ledningen kände till.
Visserligen bokade vi Jean Lundéns också och någon i ledningen borde ha reagerat på detta. För ingen av grabbarna i bandet kunde visa sig på stan utan att orsaka hysteri. Jean Lundéns med Sigge Lindkwist var lika stora i Halmstad som Hep Stars med Svenne Hedlund var i Sverige. Ändå var det ingen på Folkets hus som reagerade.
–Vi kör samma låtar som vanligt, sa Sigge. Och biljetterna såldes rekordsnabbt, varenda en.
Teatern var utsåld, jazzklubbens kassör började så smått tindra med ögonen.
Men varken publiken eller vi arrangörer visste vad som väntade.
Sigge Lindkwist var sjuk! Kunde inte komma. Låg i sängen.
Jag, som skulle vara conferensier av någon anledning, fick veta detta en timme före galan skulle börja. Vad skulle vi ta oss till? Jean Lundéns utan Sigge var som ett Gyllene Tider utan Gessle. Och nu var det försent att ställa in och erbjuda pengarna tillbaka. Det var bara att köra på, låtsas som ingenting.
Och de okända lokala banden ångade på inför en publik som bara väntade på något helt annat. Sigge.
Till slut var vi framme vid kvällens höjdpunkt.
Jag fick darra mig fram i rampljuset och upplyst också av en stor spotlight meddela att Sigge tyvärr låg hemma i sängen.
Först blev det alldels tyst. Sen kom buropen. Flera tjejer började gråta. Lynchstämningen var påtaglig när resten av bandet, med inhyrd sångare från ett annat av stans popband, började spela. The show must go on.
Detta blev jazzklubbens sista arrangemang. En kalkongala.
Men vi räknade kassan och insåg att nu behövde vi bara sälja lotter i tio månader till, så skulle Playhouse Jazz Club vara av med alla sina skulder.
Och under tiden kunde vi då och då bjuda in lokala jazzmusiker till källaren under Stadsbiblioteket.
Det var det enda vi gjorde under 1960-talet i Halmstad.
Och det började med att vi startade en jazzklubb som fick heta Playhouse.
Med denna höll vi till i en källarlokal under Stadsbiblioteket. Lokala musiker spelade i skenet från stearinljus. Det kom två-tre dussin jazzintresserade för att lyssna en gång i månaden. Men vi som bestämde, fick större planer. Och utan att refleketera över konsekvenserna, anlitade vi först Mr Acker Bilk och sedan Kenny Ball & His Jazzmen från London för två konserter. Då hyrde vi stans stora och flotta teaterlokal, som rymde 950 åskådare. Så många kom det dock inte. Noga räknat blev inte publiken större än 254 personer och föreningen Playhouse stod plötsligt med stora skulder istället för med en beräknad vinst.
Hur många lokala musiker vi än tog till källarlokalen under Stadsbiblioteket, så skulle de aldrig kunna spela ihop så mycket pengar att det räckte för att betala skulderna från konserterna på teatern. Det hjälpte inte ens med att börja sälja lotter på Stora torg.
–Det är pop som gäller, suckade vi. Jazz är ute. Med lite pop kan vi betala skulderna.
Det var därför som jazzklubben Playhouse började arra popgalor.
De första gångerna engagerade vi alldeles för dyra Tio i Topp-band, så det gick inte mer än knappt ihop. Gager, lokalhyra, vakter, annonser – allt kostade pengar. Skulderna i kassan rörde sig inte. De låg kvar.
Det såg visserligen ljust ut före konsert nummer två. Vi sålde biljetter i mängder och fick in pengar som skulle räcka en bra bit in i skuldhålet. Men så började popgalan och publiken visade sig vara vild. De flesta ställde sig upp i de sammetsröda fåtöljerna och två bänkrader tålde inte att ett stort antal popälskare klättrade över ryggstöden för att komma närmare sina idoler. Några kom i kläm och spydde. Trasiga ryggstöd och totalförstörda teaterfåtöljer åt upp vinsten. Skulderna blev kvar.
Dessutom förbjöds popgalor på teatern fortsättningsvis.
–Vi fixar en rhythm´n´bluesgala, sa någon vid ett av våra krismöten. Ingen i Folkets hus vet vad det är för nånting.
Jodå, en r´n´b-gala gick bra. Det var bara popgalor som skulle undvikas.
Och vi bokade några lokala popband som ingen i Folkets hus-ledningen kände till.
Visserligen bokade vi Jean Lundéns också och någon i ledningen borde ha reagerat på detta. För ingen av grabbarna i bandet kunde visa sig på stan utan att orsaka hysteri. Jean Lundéns med Sigge Lindkwist var lika stora i Halmstad som Hep Stars med Svenne Hedlund var i Sverige. Ändå var det ingen på Folkets hus som reagerade.
–Vi kör samma låtar som vanligt, sa Sigge. Och biljetterna såldes rekordsnabbt, varenda en.
Teatern var utsåld, jazzklubbens kassör började så smått tindra med ögonen.
Men varken publiken eller vi arrangörer visste vad som väntade.
Sigge Lindkwist var sjuk! Kunde inte komma. Låg i sängen.
Jag, som skulle vara conferensier av någon anledning, fick veta detta en timme före galan skulle börja. Vad skulle vi ta oss till? Jean Lundéns utan Sigge var som ett Gyllene Tider utan Gessle. Och nu var det försent att ställa in och erbjuda pengarna tillbaka. Det var bara att köra på, låtsas som ingenting.
Och de okända lokala banden ångade på inför en publik som bara väntade på något helt annat. Sigge.
Till slut var vi framme vid kvällens höjdpunkt.
Jag fick darra mig fram i rampljuset och upplyst också av en stor spotlight meddela att Sigge tyvärr låg hemma i sängen.
Först blev det alldels tyst. Sen kom buropen. Flera tjejer började gråta. Lynchstämningen var påtaglig när resten av bandet, med inhyrd sångare från ett annat av stans popband, började spela. The show must go on.
Detta blev jazzklubbens sista arrangemang. En kalkongala.
Men vi räknade kassan och insåg att nu behövde vi bara sälja lotter i tio månader till, så skulle Playhouse Jazz Club vara av med alla sina skulder.
Och under tiden kunde vi då och då bjuda in lokala jazzmusiker till källaren under Stadsbiblioteket.
tisdag 8 december 2009
En blodig hobby
En gång i tiden var jag intresserad av sportfiske.
Det var på den tiden då man kunde stå på piren i Grötvik utanför Halmstad och se stora stim av näbbgäddor komma farande, så att havsvattnet nästan såg ut att koka. Längs hela piren stod sportfiskarna, vars spön sprätte iväg alla sorters blänkande drag samtidigt och alla fick napp på samma gång.
Det var bara jag som aldrig fick något. Men jag väntade alltid med att kasta tills stimmet hade passerat. På så sätt slapp jag allt besvär med fisken.
Då och då sökte jag större utmaningar och drog iväg på tuffare äventyr än de man kunde uppleva i Grötviks trygga hamn. Jag hade fått tips om ett ställe norr om Steninge, där inte ens de tyngsta veteranerna någonsin fick glädjen att hala in ett saltstänkt byte.
Man skulle promenera tvärs över en kohage och så småningom komma till en strand innanför en liten ö. I sundet däremellan kunde man i teorin ana att en och annan torsk letade sig in och sen virrade runt där ivrigt sökande efter utgången mot Kattegatt. I praktiken var det aldrig någon fisk överhuvudtaget som hamnade i detta vatten. Och det var precis ett sådant fiskeställe jag var intresserad av. Här riskerade man aldrig att få något på kroken, något som då måste avlivas och rensas på läskiga inälvor.
Alltså ett perfekt ställe att göra sina kast på.
Vi kom dit i den ljusa sommarkvällningen, Blondinen och jag, i vår lilla vita sportbil med taket nedfällt. Hon skulle sitta på en sten i vattenbrynet, för att beundra mina fiskekonster och samtidigt få lite skymningssol i ansiktet.
Vi promenerade rakt över kohagen. Korna var där. Stora som kolonistugor. De gick aldrig på toaletten, de använde hela hagen. Vi fick kryssa mellan kladdiga högar. Blondinen gnydde lite över detta, men hon förstod samtidigt att jakt och fiske ingick i ett naturligt mänskligt beteende och att man måste ta naturen som den var.
De stora kossorna glodde på oss som om de aldrig hade sett folk förut.
Efter ett avancerat kryssande i hagen, kom vi till slut fram till strandkanten. Vi insåg hur vacker naturen var i detta halländska landskap. Blondinen slog sig ner på en stor ste och riktade ansiktet mot solstrålarna, medan jag monterade på ABU-rullen, drog fram linan och hakade på en pilk. Jag tror att det var en pilk. En sorts drag i alla fall. Tungt och silvrigt.
Sedan tog jag av skorna, för att vada ut en bit och därmed komma närmare de eventuella torskarna.
Detta var ett misstag.
Efter ett par steg, kände jag hur det brände till på vänster stortå. Jag tittade ner och såg hur vattnet snabbt färgades rött vid mina fötter!
Glas? Spik? Rakblad? Gammal krok? Istapp? (Det var kallt i vattnet!)
Tankarna virvlade medan vattnet blev rödare och rödare. Hur lång tid tar det tills allt blod har lämnat kroppen? Kunde det bli aktuellt att döpa om Kattegatt till Röda havet?
–Hjälp! ropade jag i riktning mot Blondinen. Hon fattade snabbt vad som hade hänt och fiskade (!) upp en näsduk, som jag virade hårt runt stortån. Sen hoppade jag på ett ben mellan kossor ooh mockor, med stöd från min dam. Hon fick dessutom bära fiskeutrustningen.
–Du får köra, sa jag. Och så slog jag mig ned i högerstolen och lade upp den skadade foten mot vindrutan. Lasarettet nästa. På vägen dit hann jag tänka på alla följdsjukdomar inklusive amputering och blodförgiftning. Eller värre.
På akutintaget skulle man uppge "närmast anhörig", så jag förstod ju hur kritiskt läget var i detta nu.
Jag blev inlagd på en sal med skylten "Operationsrum 2" på dörren. Där fick jag ligga i en evighet och vänta, medan tankarna drog iväg åt olika håll.
Till slut kom det in en läkare i vit rock.
–Hur står det till här då? undrade han och jag försökte bita ihop och berätta om olyckan så tappert jag kunde. Han lyssnade och började vira bort näsduken från stortån, varv efter varv. Till slut var han inne vid tån, där blodet hade forsat ut för mindre än en halvtimme sedan. Han stirrade med uppspärrade ögon. Jag ville helst inte höra hans dom. Han tittade på nära håll också. Länge.
–Var någonstans blödde det? sa han efter en stund.
–Hela tån, sa jag. Är den kvar?
–Här syns inte ett dugg, sa han. Möjligen en liten prick.
–Jamen...
–Om du vill kan du ta en plåsterlapp där borta och sätta på den själv, så slipper du betala, sa han. Men jag tror inte att det behövs, för det syns ingenting.
Sen sa ha hej då och gick.
Efter detta har jag slutat fiska.
Man vet ju aldrig vad som kan hända.
Det var på den tiden då man kunde stå på piren i Grötvik utanför Halmstad och se stora stim av näbbgäddor komma farande, så att havsvattnet nästan såg ut att koka. Längs hela piren stod sportfiskarna, vars spön sprätte iväg alla sorters blänkande drag samtidigt och alla fick napp på samma gång.
Det var bara jag som aldrig fick något. Men jag väntade alltid med att kasta tills stimmet hade passerat. På så sätt slapp jag allt besvär med fisken.
Då och då sökte jag större utmaningar och drog iväg på tuffare äventyr än de man kunde uppleva i Grötviks trygga hamn. Jag hade fått tips om ett ställe norr om Steninge, där inte ens de tyngsta veteranerna någonsin fick glädjen att hala in ett saltstänkt byte.
Man skulle promenera tvärs över en kohage och så småningom komma till en strand innanför en liten ö. I sundet däremellan kunde man i teorin ana att en och annan torsk letade sig in och sen virrade runt där ivrigt sökande efter utgången mot Kattegatt. I praktiken var det aldrig någon fisk överhuvudtaget som hamnade i detta vatten. Och det var precis ett sådant fiskeställe jag var intresserad av. Här riskerade man aldrig att få något på kroken, något som då måste avlivas och rensas på läskiga inälvor.
Alltså ett perfekt ställe att göra sina kast på.
Vi kom dit i den ljusa sommarkvällningen, Blondinen och jag, i vår lilla vita sportbil med taket nedfällt. Hon skulle sitta på en sten i vattenbrynet, för att beundra mina fiskekonster och samtidigt få lite skymningssol i ansiktet.
Vi promenerade rakt över kohagen. Korna var där. Stora som kolonistugor. De gick aldrig på toaletten, de använde hela hagen. Vi fick kryssa mellan kladdiga högar. Blondinen gnydde lite över detta, men hon förstod samtidigt att jakt och fiske ingick i ett naturligt mänskligt beteende och att man måste ta naturen som den var.
De stora kossorna glodde på oss som om de aldrig hade sett folk förut.
Efter ett avancerat kryssande i hagen, kom vi till slut fram till strandkanten. Vi insåg hur vacker naturen var i detta halländska landskap. Blondinen slog sig ner på en stor ste och riktade ansiktet mot solstrålarna, medan jag monterade på ABU-rullen, drog fram linan och hakade på en pilk. Jag tror att det var en pilk. En sorts drag i alla fall. Tungt och silvrigt.
Sedan tog jag av skorna, för att vada ut en bit och därmed komma närmare de eventuella torskarna.
Detta var ett misstag.
Efter ett par steg, kände jag hur det brände till på vänster stortå. Jag tittade ner och såg hur vattnet snabbt färgades rött vid mina fötter!
Glas? Spik? Rakblad? Gammal krok? Istapp? (Det var kallt i vattnet!)
Tankarna virvlade medan vattnet blev rödare och rödare. Hur lång tid tar det tills allt blod har lämnat kroppen? Kunde det bli aktuellt att döpa om Kattegatt till Röda havet?
–Hjälp! ropade jag i riktning mot Blondinen. Hon fattade snabbt vad som hade hänt och fiskade (!) upp en näsduk, som jag virade hårt runt stortån. Sen hoppade jag på ett ben mellan kossor ooh mockor, med stöd från min dam. Hon fick dessutom bära fiskeutrustningen.
–Du får köra, sa jag. Och så slog jag mig ned i högerstolen och lade upp den skadade foten mot vindrutan. Lasarettet nästa. På vägen dit hann jag tänka på alla följdsjukdomar inklusive amputering och blodförgiftning. Eller värre.
På akutintaget skulle man uppge "närmast anhörig", så jag förstod ju hur kritiskt läget var i detta nu.
Jag blev inlagd på en sal med skylten "Operationsrum 2" på dörren. Där fick jag ligga i en evighet och vänta, medan tankarna drog iväg åt olika håll.
Till slut kom det in en läkare i vit rock.
–Hur står det till här då? undrade han och jag försökte bita ihop och berätta om olyckan så tappert jag kunde. Han lyssnade och började vira bort näsduken från stortån, varv efter varv. Till slut var han inne vid tån, där blodet hade forsat ut för mindre än en halvtimme sedan. Han stirrade med uppspärrade ögon. Jag ville helst inte höra hans dom. Han tittade på nära håll också. Länge.
–Var någonstans blödde det? sa han efter en stund.
–Hela tån, sa jag. Är den kvar?
–Här syns inte ett dugg, sa han. Möjligen en liten prick.
–Jamen...
–Om du vill kan du ta en plåsterlapp där borta och sätta på den själv, så slipper du betala, sa han. Men jag tror inte att det behövs, för det syns ingenting.
Sen sa ha hej då och gick.
Efter detta har jag slutat fiska.
Man vet ju aldrig vad som kan hända.
söndag 6 december 2009
Hjärntvättad på bio
Visserligen finns det inte så många biografer längre, men de som finns har ofta flera olika salonger och långa köer till biljettförsäljningen redan på eftermiddagarna.
De som köar har säkert inte en aning om att förr i tiden kunde man bara gå på bio klockan sju eller nio på kvällarna. Och så fanns det något som hette matiné på söndagar, då det under eftermiddan visades gamla Tarzanfilmer i svartvitt.
Då, på den här tiden, hade ingen människa ännu börjat tröttna på reklam. Och det var på biograferna man såg den roligaste reklamen. Därför såg man alltid till att komma i tid till biografen, så att man inte missade reklamfilmerna.
Och vi som gick på bio blev hjärntvättade för all framtid. Jag själv kommer t ex ihåg varumärken som Tuppens lakansväv och Handolén hudkräm och jag har fortfarande slogans i skallen, som t ex "Det är fult att inte måla" och "Den gula hinnan det är känt, den borstas bort med Pepsodent". Vem i framtiden kommer ihåg något av dagens reklam, kan man undra? Det finns inga käcka slogans längre och inga klatschiga reklamsånger som den här:
Brylcreme ger stil åt alla killar
Brylcreme från sju till sjuttio år
Brylcreme, ja alla flickor gillar
killar som har Brylcreme i sitt hår!
Den sitter än. Jag är alltså hjärntvättad och blir besviken varje gång jag letar efter en tub Brylcreme på ICA. Samma sak när jag letar efter PomPom, den goda chokladbiten från CAP. I deras reklamfilmer fanns det alltid en sång, där flickorna som sjöng höjde på axlarna varje gång de sjöng "Pom", först vänster axel och sen höger på det andra pommet.
Man ville inte heller missa chansen att få se dåtidens kändisar figurera på duken i olika reklamfilmer. Men man blev kanske aningen trött på Yvonne Lombard och Sture Lagerwall, som i åratal smakade på en chokladbit och alltid avslutade med samma utdragna "Mmmmmmmmmmmarabou". Alice Babs tuggade alltid Toy till en glad melodi.
Och Birgitta Andersson gjorde spegelprovet med Emser. Först smakade hon på en vanlig halstabeltt och andades ut på en spegel, som då blev alldeles matt och dimmig. Sen gjorde hon samma sak med en Emser i munnen och spegeln förblev kristallklar. Alltså var det Emser man skulle köpa. Detta var samtidigt en parodi på filmerna för VO5 hårspray. I dessa var det någon som sprayade en spegel med en konkurrentprodukt och då hände det som inte fick hända. Spegeln blev kass. Men inte efter en dusch VO5!
Det var inte bara kända skådespelare som blev populära reklamfigurer på bio. Salvekvick höll på år efter år med sin tändsticksgubbar, där en alltid råkade illa ut och fick plåstras om till påståendet att "en olycka händer så lätt".
Lika kända var Patrik och Putrik som puffade för Samarin. Putrik åt alltid för mycket av dåtidens skräpmat, fick kraftiga magsmärtor och botades med Samarin, som då också började säljas i portionspåsar. Så Patrik, den kloka killen av de två, avslutade varje film med ett "Hej påse!" till publiken.
Det märks att jag är hjärntvättad, eller hur? Men inte bara jag. Ni som var med på den här tiden kan väl fortfarande ramsorna "Renare tvätt på lättare sätt – med Surf!", "Domino, Figaro, Tenor!" och "Hälsan för halsen – Bronzol!"
Nuförtiden tror jag inte att någon blir hjärntvättad på biograferna.
Inte av reklamfilmerna i alla fall.
De som köar har säkert inte en aning om att förr i tiden kunde man bara gå på bio klockan sju eller nio på kvällarna. Och så fanns det något som hette matiné på söndagar, då det under eftermiddan visades gamla Tarzanfilmer i svartvitt.
Då, på den här tiden, hade ingen människa ännu börjat tröttna på reklam. Och det var på biograferna man såg den roligaste reklamen. Därför såg man alltid till att komma i tid till biografen, så att man inte missade reklamfilmerna.
Och vi som gick på bio blev hjärntvättade för all framtid. Jag själv kommer t ex ihåg varumärken som Tuppens lakansväv och Handolén hudkräm och jag har fortfarande slogans i skallen, som t ex "Det är fult att inte måla" och "Den gula hinnan det är känt, den borstas bort med Pepsodent". Vem i framtiden kommer ihåg något av dagens reklam, kan man undra? Det finns inga käcka slogans längre och inga klatschiga reklamsånger som den här:
Brylcreme ger stil åt alla killar
Brylcreme från sju till sjuttio år
Brylcreme, ja alla flickor gillar
killar som har Brylcreme i sitt hår!
Den sitter än. Jag är alltså hjärntvättad och blir besviken varje gång jag letar efter en tub Brylcreme på ICA. Samma sak när jag letar efter PomPom, den goda chokladbiten från CAP. I deras reklamfilmer fanns det alltid en sång, där flickorna som sjöng höjde på axlarna varje gång de sjöng "Pom", först vänster axel och sen höger på det andra pommet.
Man ville inte heller missa chansen att få se dåtidens kändisar figurera på duken i olika reklamfilmer. Men man blev kanske aningen trött på Yvonne Lombard och Sture Lagerwall, som i åratal smakade på en chokladbit och alltid avslutade med samma utdragna "Mmmmmmmmmmmarabou". Alice Babs tuggade alltid Toy till en glad melodi.
Och Birgitta Andersson gjorde spegelprovet med Emser. Först smakade hon på en vanlig halstabeltt och andades ut på en spegel, som då blev alldeles matt och dimmig. Sen gjorde hon samma sak med en Emser i munnen och spegeln förblev kristallklar. Alltså var det Emser man skulle köpa. Detta var samtidigt en parodi på filmerna för VO5 hårspray. I dessa var det någon som sprayade en spegel med en konkurrentprodukt och då hände det som inte fick hända. Spegeln blev kass. Men inte efter en dusch VO5!
Det var inte bara kända skådespelare som blev populära reklamfigurer på bio. Salvekvick höll på år efter år med sin tändsticksgubbar, där en alltid råkade illa ut och fick plåstras om till påståendet att "en olycka händer så lätt".
Lika kända var Patrik och Putrik som puffade för Samarin. Putrik åt alltid för mycket av dåtidens skräpmat, fick kraftiga magsmärtor och botades med Samarin, som då också började säljas i portionspåsar. Så Patrik, den kloka killen av de två, avslutade varje film med ett "Hej påse!" till publiken.
Det märks att jag är hjärntvättad, eller hur? Men inte bara jag. Ni som var med på den här tiden kan väl fortfarande ramsorna "Renare tvätt på lättare sätt – med Surf!", "Domino, Figaro, Tenor!" och "Hälsan för halsen – Bronzol!"
Nuförtiden tror jag inte att någon blir hjärntvättad på biograferna.
Inte av reklamfilmerna i alla fall.
tisdag 1 december 2009
Gratis! Goda råd för ditt hem!
Blondinen ville att vi skulle röja lite i bokhyllorna, eftersom de inte längre har plats för eventuella nyinköp, kommande julklappsböcker och andra överraskningar. Vi letar och hittar några romaner från förr, som verkar i stort sett värdelösa och aldrig kommer att bli efterfrågade. Vi fick ihop en liten slänghög med dylikt.
—Jag tar en till, säger jag och får fram "Husmoderns rådgivare", skriven av en Kerstin Wenström och utgiven 1925.
—Här kanske man kan få en del tips, säger jag och läser högt några rader utvalda på måfå.
—"För att behålla den vita färgen på vita lackerade möbler, gnidas de, sedan de blivit tvättadde och borstade med en blandning av slammad krita och vatten."
Blondinen säger att hon inte har en aning om var man köper slammad krita.
—Här finns massor av andra tips! Man kank t o m klara sig utan dammsugare! "Om man varken har en elektrisk dammsugare eller en patenterad mattsopare, får man sopa mattan med en vanlig mattborste av rotfiber. Då är det nödvändigt att överstänka mattan med vatten eller utströ fuktiga te-blad över den, vilka uppsuga dammet vid sopningen." Perfekt! Vår dammsugare krånglar ju ofta. Vi köper så klart hem en låda teblad på ICA!
—Tur att vi har gott om plats i alla fall. "I många hem är man så trångboodd, att något dagrum måste användas som sovrum. I sådant fall är det rådligt att varje kväll, innan bädden ordnass, breda över befintliga prydnadssaker, fotografier m m med ett lätt skynke, och om tvättattiralj ställes in likaledes breda ut ett skynke eller en matta under densamma."
—Förstod du detta? frågar jag Blondinen.
—Nja, tvättattiralj har vi väl ingen som går att flytta...?
—Hör här då: "Det förekommer ibland att trämask grasserar i möbler av björk m fl träslag och göra hål och gångar däri. Då bör man inspruta fotogen i hålen, tills dessa ej kan uppta mer. Denna behandling upprepas ett par gånger."
—Ja, det är nog effektivt. Men vad sprutar man med?
—Framgår ej... vattenpistol, kanske? Men behöver vi inte göra rent våra tapeter? "Tapeter, som blivit smutsiga eller rökiga, rengöras på följande sätt: En badsvamp fylles med vetekli, och härmed gnides tapeten. Eller syr man en påpse av tunt tyg, fyller den med pulvriserad gips, fäster den på en långborste och gnider lätt över tapeten."
—Vi får kolla våra tapeter. Det var längesen.
—"Bakning av matbröd förlägges helst till mitten av veckan; kaffebröd däremot till lördagen, så att man får njuta av det färskt på söndagen".
Och köksbord som dessa har väl inte ens IKEA: "I handeln förekommer ett mycket praktiskt köksbord, kombinerat med stryk- och bakbord och som i låder under bordsskivan har plats för alla bakattiraljer. Vidare finns ett annat bord, så inrättat att det med ett enkelt handgrepp kan förvandlas till en utmärkt hemmamangel med 60 cm breda valsar. Själva mangeln förvaras i en låda under bordsskivan."
—Så bra att man kan ställa undan mangeln när man äter, säger Blondinen. Finns det ingenting om hembiträden?
—"De flesta hembiträden vilja helst betjäna sig av trasor vid diskningen. Detta må så vara, blott dessa sköljes ur efter slutad diskning och hängas upp att torka."
Vi sparade boken, ty den hade även intressanta rubriker som VAD MAN HAR ATT IAKTTAGA DÅ ELD UTBRUTIT, SKÖTSELN AV FJÄDERFÄ OCH KANINER, LAVEMANG och ÖGONÅTKOMMOR.
En sådan bok kan man ju ha nytta av när man minst anar det.
—Jag tar en till, säger jag och får fram "Husmoderns rådgivare", skriven av en Kerstin Wenström och utgiven 1925.
—Här kanske man kan få en del tips, säger jag och läser högt några rader utvalda på måfå.
—"För att behålla den vita färgen på vita lackerade möbler, gnidas de, sedan de blivit tvättadde och borstade med en blandning av slammad krita och vatten."
Blondinen säger att hon inte har en aning om var man köper slammad krita.
—Här finns massor av andra tips! Man kank t o m klara sig utan dammsugare! "Om man varken har en elektrisk dammsugare eller en patenterad mattsopare, får man sopa mattan med en vanlig mattborste av rotfiber. Då är det nödvändigt att överstänka mattan med vatten eller utströ fuktiga te-blad över den, vilka uppsuga dammet vid sopningen." Perfekt! Vår dammsugare krånglar ju ofta. Vi köper så klart hem en låda teblad på ICA!
—Tur att vi har gott om plats i alla fall. "I många hem är man så trångboodd, att något dagrum måste användas som sovrum. I sådant fall är det rådligt att varje kväll, innan bädden ordnass, breda över befintliga prydnadssaker, fotografier m m med ett lätt skynke, och om tvättattiralj ställes in likaledes breda ut ett skynke eller en matta under densamma."
—Förstod du detta? frågar jag Blondinen.
—Nja, tvättattiralj har vi väl ingen som går att flytta...?
—Hör här då: "Det förekommer ibland att trämask grasserar i möbler av björk m fl träslag och göra hål och gångar däri. Då bör man inspruta fotogen i hålen, tills dessa ej kan uppta mer. Denna behandling upprepas ett par gånger."
—Ja, det är nog effektivt. Men vad sprutar man med?
—Framgår ej... vattenpistol, kanske? Men behöver vi inte göra rent våra tapeter? "Tapeter, som blivit smutsiga eller rökiga, rengöras på följande sätt: En badsvamp fylles med vetekli, och härmed gnides tapeten. Eller syr man en påpse av tunt tyg, fyller den med pulvriserad gips, fäster den på en långborste och gnider lätt över tapeten."
—Vi får kolla våra tapeter. Det var längesen.
—"Bakning av matbröd förlägges helst till mitten av veckan; kaffebröd däremot till lördagen, så att man får njuta av det färskt på söndagen".
Och köksbord som dessa har väl inte ens IKEA: "I handeln förekommer ett mycket praktiskt köksbord, kombinerat med stryk- och bakbord och som i låder under bordsskivan har plats för alla bakattiraljer. Vidare finns ett annat bord, så inrättat att det med ett enkelt handgrepp kan förvandlas till en utmärkt hemmamangel med 60 cm breda valsar. Själva mangeln förvaras i en låda under bordsskivan."
—Så bra att man kan ställa undan mangeln när man äter, säger Blondinen. Finns det ingenting om hembiträden?
—"De flesta hembiträden vilja helst betjäna sig av trasor vid diskningen. Detta må så vara, blott dessa sköljes ur efter slutad diskning och hängas upp att torka."
Vi sparade boken, ty den hade även intressanta rubriker som VAD MAN HAR ATT IAKTTAGA DÅ ELD UTBRUTIT, SKÖTSELN AV FJÄDERFÄ OCH KANINER, LAVEMANG och ÖGONÅTKOMMOR.
En sådan bok kan man ju ha nytta av när man minst anar det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)