Ska ut och cykla.

Egentligen har jag inte tid att sitta här.
Jag borde vara ute på dagens cykeltur. Jag cyklar istället för att promenera med stavar eller jogga med tidtagarur.
Med cykel får man se och uppleva mycket mer. Man kommer mycket längre på en timmes cykelrunda än om man går lika länge. Och jogga i en timme, det finns det väl ingen som orkar?
Nä, cykeln ska det vara.
Enda problemet är att Malmö alltid har motvind. Åt vilket håll man än cyklar.
Å andra sidan finns här inga uppförsbackar. Men inga nerförsbackar heller.
För bara ett par år sedan kunde jag komma ut på rena rama bonnalandet efter bara tio minuters trampande hemifrån Rosenvång. Jag styrde iväg mot vattentornet borta vid Kroksbäck och det gick smala grusvägar tvärs över åkrarna ända ner mot Vellinge och längre ändå. Nu finns det inte en chans att komma med cykel förbi vattentornet. Det har blivit arenor, parkeringsplatser, gigantiska husbyggen, motorvägar, grävmaskiner, lastbilar och asfalt överallt. Det går inte att komma förbi med cykel.
Men man kan ta andra turer.
Och i värsta fall behöver man inte trampa längre än till puben i Limhamn och sitta där med en öl i en halvtimme eller så.

Fuskis på Svettis.

Blondinen drar med mig på Friskis & Svettis ideligen.
Varje vecka måste jag deltaga i något som kallas Cirkelgym. Det pågår i en sal där det har placerats ut ett enormt antal pinoredskap och tortyrinstrument. Man ska börja på en apparat och hålla igång den i ett par minuter och sedan byta till nästa och nästa och nästa... Det är mest pensionärer som håller på.
Jag gick med på spektaklet mest för musikens skull.
–Det är sådan musik som du gillar, sa Blondinen.
Och vid första besöket var det ganska kul att dra i spakar, lyfta tunga tyngder och göra konster till Nisse Hellberg, Bo Kaspers orkester, Elvis, Bill Haley och allt vad det var. Man kunde sjunga med och tiden gick fort.
Men så visade det sig att det var precis samma låtar varje gång. Efter några veckor visste man i förväg vad som skulle komma. Trist.
Och så kommer instruktören och säger att man ska flytta händerna två decimeter eller placera benen längre fram i apparaten. Då blir det ännu jobbigare, så jag började fuska. Jag lärde mig var apparaterna gjorde minst motstånd. Och när instruktören närmade sig kunde jag snabbt byta till den jobbiga positionen.
–Fiiiiint! sa hon då och gick vidare, så att jag kunde återta fuskläget.
Alla de andra verkade älska att anstränga sig.
Hela dagen efter besöket på gymmet lider jag av smärtor i armar och ben. Jag undrar vad detta ska vara bra för? Någon som vet?

Lunchsnack.

Hamnade på en libanesisk lunchrestaurang där man själv får plocka till sig vad man vill ha från ett stort framdukat bord.
Som vanligt handlade snacket om väsentligheter.
–Var finns åsarna i Skåne, sa musikmannen. Vi har kört runt överallt, men den enda man ser är Hallandsåsen. Var hittar man de andra? Romeleåsen, Linderödsåsen och allt vad de heter.
–De är inte så höga, sa jag. Därför tänker man inte på dem ens när man kör över dem.
–De ligger i riktning nord till syd, så man kör aldrig över dem. Hallandsåsen är den enda åsen som ligger väst till öst, sa musikmannens fru.
–Och Hallandsåsen ser man på långt håll, sa jag. Man undrar: hur i helskotta ska man ta sig över den? Orkar bilen klara backen uppåt?
–Snack, sa Blondinen. De andra åsarna är lika höga, men de syns aldrig på avstånd, de bara liksom smälter in i naturen!
Ingen vet varför vi pratade om detta. Egentligen snackade vi om skillnaden mellan män och kvinnor i sättet att uttrycka sig. Och om varför kvinnor ofta ändrar på fattade beslut, som till exempel vad man ska äta.
–Vi har bestämt att vi ska ha pannbiff till middag. Men när man ska börja laga mat, har du köpt fiskpinnar istället, sa musikmannen och tittade på sin fru.
–Precis, sa jag. Man kan gå och längta efter stekt kyckling en hel dag och så kommer det fram pizza när man börjar bli hungrig.
–Man kan väl ändra sig? sa Blondinen.
–En annan sak, sa jag, det är hur ni slänger fram ett påstående som blir helt obegripligt, för ni nämner inte allt det som har fått er att påstå det ni då påstår.
–Precis, sa musikmannen. Eller så slutar ni en mening mitt i och man väntar otåligt på att få höra vad det nu var man skulle höra, men det kommer aldrig. Du kanske börjar sjunga på en låt istället, fortsatte han och nickade mot frun.
Vi funderade en stund tysta på detta.
–Det är datorernas fel, sa jag till slut.
–Va? sa de andra.
–Allting är datorernas fel, sa jag. Tänk förr när man ville ha ett jobb. Det fanns jobb, folk behövdes överallt.
–Ja, sa Blondinen, det stämmer. Jag ville bli tandsköterska och gick till Folktandvården och fick en elevplats samma dag. Sen efter ett år tröttnade jag och ville bli läkarsekreterare istället. Då gick jag till personalavdelningen på sjukhuset och fick börja samma vecka. Det behövdes alltid folk överallt!
–Sen kom datorerna, sa jag. Överallt! De tog över hela klabbet. Till och med telefontjänsterna på företag och institutioner. Växeltelefonister finns väl bara i gamla långfilmer... Man kan ringa samtal idag utan att få prata med en människa. Man kommer till en dator och ska på kommando sitta och trycka på telefonens sifferknappar...
–Ibland ska man tala till datorn, sa musikmannen. Och den kan inte höra skillnad på Malmö och namnlös...
–Men Hallandsåsen är väl inte den högsta åsen i Skåne? sa Blondinen. Söderåsen är faktiskt högst.
–Vad ska vi äta ikväll? sa musikmannens fru.

Tips för årets semester:

En sommar när vi inte visste vad vi skulle hitta på, bestämde Blondinen och jag att göra en Sverigerunda med bil. Från Malmö norrut ända upp till Riksgränsen och sedan söderut igen. Ingenting bokat i förväg. Bara gasa på och stanna när det fanns något att titta på. Hotell skulle vi hitta när vi behövde dem. Så vi packade ett par resväskor och gav oss i väg med våra nya fyrhjulsdrivna Subaru.
Dag 1. 12 juli.
Startade tidigt med fulltankad bil. Stannade i Åstorp på Checkpoint E4, där man kunde hitta turistbroschyrer från nästan hela Sverige. Nästa stopp blev i ett grått och kyligt Gränna, där vi letade efter polkagrisar och pizza. Anlände till Stockholm i kvällningen och tog oss in i lånad lägenhet på Söder. Kollade den närmsta omgivningen, Stockholm har man ju sett så att det räcker.
Dag 2.
Första stopp Uppsala. Tittade på Domkyrkan. Bussarna i stan var lika gröna som hemma i Malmö. Fortsatte till Gävle, där det började ösregna. Mellan skurarna hann vi titta lite på centrum. Sedan letade vi upp Furuviksparken, men där fanns ingen berg- och dalbana! Så vi körde vidare mot Sundsvall och hittade ett hotell som hette Ritz. Hittade också en bar, där vi råkade träffa hela Roxettegänget på turné.
Dag 3.
Tittade lite extra på Sundsvalls vackra gamla hus i centrum. Vidare norrut. Snabba stopp i Härnösand och Örnsköldsvik. Höga kusten såg vi från bilfönstret. Lunch i Umeå, som hade "gånggator" enligt skyltarna. Inga gågator, alltså. Enligt turistbroschyren skulle här också finnas "storstadspuls". Vi letade, men hittade inte den. Blommorna som såldes på torget hade vi haft i Malmö för två månader sedan. Sedan fortsatte vi mot Piteå. Tittade på det berömda Pite havsbad och såg en iskall och öde strand. Här kändes det extra långt till Tylösand! Så vi fortsatte till Luleå och tog in på Max Hotell och åt en pizza på en kinesisk restaurang.
Dag 4.
Stannade till i Gammelstad och tittade på träkåkar. Fortsatte ut i ödemarken för att se Storforsen, Sveriges största obundna vattenfall. Det krävdes en promenad i vildmark och sen hördes dånet. Stannade i 15 minuter, sedan måste vi fortsätta. Nästa stopp blev Jokkmokk. Vi passerade Polcirkeln, besökte Gullans Bar (där det jobbade en skånsk servitris) och fortsatte till Malmberget, där vi såg den berömda kåkstan som påminde om vilda västern, och körde sedan till Kiruna, där vi tog in på Hotell Ferrum. På hotellet fanns en bar, där man kunde uppleva både slagsmål och vanlig fylla samt grovhångel. Ljust hela natten!
Dag 5.
Vidare norrut. Ut i vildmark. I Abisko fanns den sista bensinstationen. Här kunde man betala med vilket kreditkort som helst, trots att det stod Q8 på pumparna. +2 grader mitt på dagen i ödemarken. Såg fjäll på avstånd och en äkta kåta intill vägen. Stannade i Riksgränsen för en kaffepaus. Sen tog Sverige slut. Tvingades välja: samma väg tillbaka till civilisationen eller in i Norge för att komma söderut? Det blev vägen över Saltfjället in i Norge.
Dag 6.
Stora fjäll, snö och grå himmel. Fick åka färja när vägen tog slut. Kyligt. Över Björnfjället, nästan 2000 m högt! Till slut kom vi till Mo i Rana, där vi hittade det enda lediga rummet i hela norra Norge.
Dag 7.
Söderut och in i Sverige vid Tärnaby. Passerade Storuman, Vilhelmina och andra exotiska platser. 125 mil till Malmö enligt en vägskylt. Körde ända till Östersund, där vi upptäckte riktiga gator igen. Checkade in på Zäta-hotellet.
Dag 8.
Stötte ihop med hela O-ringen, världens största orienteringstävling, men lyckades ta oss förbi löparna och fortsätta söderut. Hamnade i Dalarna och nu gick vägen nerför. Såg Vasaloppsporten (mål eller start?) och en staty föreställande Wasa-kungen själv. Sen var Värmland inom räckhåll. Karlstad verkade vara en lugn och fridfull stad. Tog in på ett f d fängelse, numera hotell.
Dag 9.
Passerade Göta kanal, Hjo och gasade sedan på ända till Halmstad! Nästan hemma alltså, så vi fortsatte och hade vid hemkomsten kört 465 mil. Och detta var 1989, då bensinen kostade ca 4:75/liter. Vi tankade alltså för ca 2250 kr. Idag skulle soppan kosta ca 6100 kr...

114.

Mina damer och herrar, detta är min 114:e bloggtext.
Alltså inget speciellt jubileum som bör firas utan mer ett konstaterande att det har i alla fall skrivits en del sedan i augusti förra året.
Jag vet att många bloggare envisas med att man måste ha en ny text varje dag. Annars vet aldrig läsarna om det är lönt att kolla på bloggsidan.
Men faktum är att det fortfarande tillkommer nya läsare varje vecka. Jag vet inte hur de hittar hit. Hur hittade du hit? (Det finns en kommentarruta, så skriv gärna några ord!)
Den här bloggen är ju dessutom lite svår att överskåda. Vad handlar den egentligen om? Är den som ett Seinfeld-avsnitt byggd på - ingenting? Är den bara full av onödigt dravel och alla som läser den gör det för att försöka få ett grepp om vad den handlar om.
Bäst att stopp in lite kultur här, så att de som är tveksamma kommer tillbaka för att se om det finns något vettigt nästa gång också.
Jo, igår var jag på bokkreleaseparty och såg Jan Sigurd läsa högt ur sin egen nya bok "Berättelser från Rapsrike". Dessutom sjöng han några finurliga låtar, där jag mest minns översättningen till franska av Arne Quicks "Rosen". Den lät som en chanson, eller vad det heter. En suverän gitarrist som heter Mats medverkade också och rätt som det var kom Hayate Kafé in och sjöng en låt. Tillställningen var förlagd till ett galleri på Gamla Väster i Malmö, så man såg många kulturmänniskor i den överfullsatta lokalen. Ulf R Johansson, f d kulturchef på Kvällsposten, hördes mest i publiken, då han titt som tätt skrattade högt åt Sigurds uppläsningar från boken.
Boken är för övrigt väldigt underhållande. Jag läste halva när jag kom hem.
Det var förresten inte det första bokreleasepartyt som jag har bevistat under denna "vår". För några veckor sedan var jag i en slags lokal i nya Västra hamnen. Där presenterades Kalle Linds nya succé "Människor som gått till överdrift". Han intervjuades om boken och fällde då några roliga kommentarer som jag har glömt. Och även hans bok började jag läsa direkt när jag kom hem. Den är full av roliga kåserier om mer eller mindre kända personer, som Kalle Lind tycker har gått till överdrifter i alla möjliga olika sammanhang.
Se där, nu kom det in lite kultur i dagens bloggtext.
Det hade du inte väntat dig, eller hur?

Planetens sämsta hobby.

För ett antal år sedan läste jag en artikel om några halvgamla typer som var helt besatta av att samla på bilnummer. Bilnummer är halländska och betyder registreringssiffror på bilens nummerskylt.
De här samlarna skulle med egna ögon se en komplett serie från nummer 001 till 999. Men de måste se dem i tur och ordning, alltså först 001, därefter 002 och sedan 003. Och sen fortsätta tills de slutligen hade sett nummer efter nummer i rätt ordning.
Jag tyckte det verkade vara en konstig hobby. De här kisarna hade tydligen inget annat att göra, för de tillbringade massor av tid på parkeringsplatser utanför shoppinggallerior och andra ställen där det fanns gott om bilar.
Jag läste och undrade om detta var skämt eller allvar. Men sen dök det upp inslag på någon tevekanal som berättade om samma sak. Fågelskådare är ju sedan länge en respekterad grupp nördar, nu ville the platewatchers ha samma status.
Några dagar senare såg jag en nummerskylt med 001. Och utan att veta varför började jag spana efter 002. Samma dag, på hemväg från jobbet, dök den upp i en bilkö. Och då började jag hålla koll efter 003. Nu var jag fast i denna idiotiska hobby.
Idag letar jag efter 284. Det har gått minst tre år sedan jag började och ibland tar det ett par veckor mellan de rätta plåtarna. Då är jag beredd att lägga av, men så bara står det en gammal Volvo på en tvärgata hemma i villaområdet med de rätta siffrorna och jag är igång igen...
Under sommarhalvåret gör jag gärna långa cykelturer i olika områden och jag väljer då gator där det får parkeras bilar i rader, jag cyklar utmed P-platser utanför stora hyreshus, jag tar en sväng på den stora ICA-butikens parkering och så vidare.
Jag håller alltså på att bli galen.
Och jag vet inte hur man kommer ut ur detta beroende.
Jag vet att andra håller på med samma sak, men jag känner ingen som har vågat berätta om det. Själv har jag aldrig sagt något till någon om min befängda situation.
283:an stod på en sidogata som jag råkade cykla på idag. 284:an vet jag att jag har sett inte långt hemifrån på min egen gata. Nu gäller det bara att kolla om den står kvar nästa gång jag är ute. Idag fanns den inte på sin vanliga plats, men den kommer nog snart tillbaka på plats igen.
Och sen är det dags för 285.
Finns det någon som vet hur man kommer upp ur det här träsket? Finns det hjälp?

Bättre än en jukebox.

När jag fyllde jämna år en gång i tiden, hade firman där jag jobbade samlat ihop till en begagnad Wurlitzer juke box. Hur snygg som helst, tyckte jag, men Blondinen pekade genast på källartrappan.
–Ställ den nånstans där den inte är i vägen, sa hon och pekade på vår sällan utnyttjade gillestuga.
Jukeboxen var tom på 45-varvare, så jag fick fylla den själv genom att plocka favoriter från min samling. Modellen såg ut att vara tillverkad på gränsen mellan 50- och 60-talet, så jag stoppade i plattor från den här tiden. Det blev Elvis, Jerry Lee, Eddie Cochran och Chuck Berry plus en massa Platters, Ben E King, Ronettes och en och annan tidig Beatles. Fabian, Ricky Nelson, Conway Twittey och andra one-hit-wonders fick också åka in i apparaten. Och så kopplade jag bort en funktion som var avsedd att ta emot 25-öringar. Därmed gick det att spela gratis.
Sedan stod jukeboxen där nere, ensam och tyst för det mesta.
En vacker dag flera år senare såg jag en annons i tidningen under "Önskas köpa". Någon ville ha en jukebox hemma i gillestugan. Han kom med en lastbil och två starka kompisar, betalade kontant och fick alla 45-varvarna på köpet.
Många gånger har jag ångrat att jag sålde den. Men då tänker jag på att den var en effektiv vinylförstörare. Den repade sönder spåren i plattorna.
Och nu har jag hittat YouTube, så nu saknar jag aldrig den gamla Wurlitzern.
YouTube är en fantastisk uppfinning, full av musik från när och fjärran och från alla epoker. Skriv in till exempel The Everly Brothers i sökrutan och de två bröderna finns med massvis av hitlåtar från 50-talet fram till modernare revivalversioner. Och man får inte bara höra dem – bröderna med de översvallande frisyrerna syns ju också i gamla klipp från olika teveshower. Det är ingen hejd på hur mycket det finns att titta på – och då pratar jag fortfarande bara om musiken. Allt det andra har jag inte tid med. Nu ska jag kolla hur mycket man kan fiska upp från den svenska rockhistorien. Finns det gamla klipp med Rock-Ragge och Little Gerhard? Finns det lokala band från 60-talet? Kan man hitta Jean Lundéns? Nä, någon måtta måste det väl vara?
Men det är det som är det roliga med YouTube: man blir hela tiden överraskad.
En gammal jukebox kan vara fin, men den har inte en chans mot YouTube.

Lördag hela veckan?

Vissa veckor är det nästan omöjligt att hålla reda på vilken dag det är.
Nu till exempel. Igår var det en helgdag som gjorde att man redan i förrgår började trappa ner på lördagsvis och nu känns det som en lördag igen, men det är väl bara fredag?
Som väl är har det varit rena höstvädret, så man har inte känt sig piskad att gå ut i trädgården och hyfsat allt som behöver hyfsas. Vädret har gjort att man har stannat inne. Men vad ska man då göra med så många lördagar på rad? Ta fram dammsugaren? Nä, fy vad trist. Det var ju ledig man skulle vara...
Så det blir lite surfande. Letar efter gammal fin pop, rock och country på YouTube och hittar mängder av roliga inslag från olika teveprogram på 60-talet. Upptäcker igen hur bra The Zombies var! Hittar fantastiska inspelningar med Ray Charles, Willie Nelsons och The Ronettes... det finns visst hur mycket som helst. Ta till exempel alla powerpoppare på 70-talet: Dwight Twilley! Spongtones! Pezband! Shoes, Cryers, Rubinoos, Plimsouls, Chris Stamey, Flamin´ Groovies... Och Phil Seymour! Aldrig hör man dessa nu för tiden. Men på YouTube kan man hitta dem och alla de andra.
Så ju fler lördagar det är i veckan, desto bättre!

Lunchsnack.

Fotografen, musikmannen och jag hamnade på krogen som räknar sina sålda biffar eller vad det är. Tom Jones var i alla fall stamgäst här i flera dagar under ett Malmöbesök för några år sedan. Där satt vi i ett hörn och pratade om ingenting.
Fotografen konstaterade att svensk film är överskattad.
-Vi har bara haft tre regissörer att tala om, resten är blahablaha. Widerberg, Bergman och Troell. Sen finns det inget mer.
-Roy Andersson, då? sa musikmannen.
-Han gör ju bara samma grej hela tiden.
Jag undrade mest varför alla polisbilar i svenska filmer är utrustade med amerikanska signalhorn. Till och med i Ystad låter polissirenerna som i New York. Och varför i helskotta behöver polisen i Ystad köra med sirenerna på när de ska hämta upp en snubbe någon kilometer utanför stan? Det finns ingen trafik på byvägen och när snubben hör sirenerna begriper han ju att han måste gömma sig!
Ingen hade några synpunkter på detta.
Fotografen retade sig på sin nya exklusiva telefon, så full av finesser att han inte har en aning om nånting och knappt kan ringa med den.
-Ett vanligt telefonsamtal tar timmar att få igång, överdrev han. Ännu värre är det med SMS. Behöver en hel dag för att få iväg ett enda! I den gamla omoderna mobilen hade jag igång flera SMS-samtal samtidigt. Varför ska de göra allting så komplicerat att man inte begriper ett skvatt?
-SMS, vad är det? frågade jag. Då bytte de samtalsämne igen.
Vi hann också med att diskutera Lasse Berghagens sångtexter, teveprogrammet som vi inte kom ihåg namnet på, om det inte är "Talang", Jaques Tatis "Fest i byn" och åskan som pågick ute över stan.
Alltså: en alldeles vanlig lunch mitt i Malmö city. Ingenting att skriva om.

Avgår planet?

Det är aska i luften och Blondinen ska flyga ner till Palma med tjejgänget.
Igår var det stopp för flygplan på en himla massa destinationer, bland annat i Spanien.
Imorgon ska de åka. Men går det? Och hur ska man veta om planen får lyfta?
Börjar man googla för att hitta någon som helst information så hittar man ingenting.
Man kan gå in på till exempel Palma airport eller Copenhagen airport, men då får man bara veta det aktuella läget. Man kan se att plan lyfter och landar – men finns det någon prognos för hur det ser ut de närmaste dagarna? Nä, inte på flygplatsernas hemsidor i alla fall.
Och googlar man på "inställt flyg" och liknande, så får man upp händelser som är långt över en vecka gamla. Ingenting som man har nytta av.
Till slut googlar jag in mig på SVT:s textteve och där får jag i alla fall veta att igår var det stopp för flygplan på en himla massa destinationer, som sagt var.
Men hur blir det imorgon? Och hur ser prognosen ut för resten av veckan? Kan damerna räkna med att få flyga hem som planerat på fredag? Ingen vet, tydligen.
Så det blir en spännande vecka.
Tänk till exempel om Copenhagen airport inte har öppet imorgon. Passagerarna måste kanske åka buss till Frankfurt och flyga därifrån? Eller ska de sitta på flygplatsen i Köpenhamn och vänta på bättre moln än askmolnen? Till och med vanliga åskmoln är ju bättre.
Och hur ska de komma hem? Tänk om Palma ligger under askan? Blir det båt då till Barcelona och sedan flyg dagen efter?
Det är spännande dagar för tillfället.
Själv hade jag tänkt sitta på altanen en vecka med en god cigarr och ett glas rött.
Men så kom ju mars tillbaka i maj. Man kan ju inte ens gå ut och ta en promenad utan vintervantar och öronskydd.
Ska i alla fall bli intressant att följa damerna på Palmaresan.
I värsta fall kanske de fyra dagarna som de hade tänkt använda för shopping, solbad och restaurangbesök gå åt till långa buss- och båtresor. Kul?

Kortfattat.

Ibland önskar jag att jag alltid hade ett anteckningsblock i fickan, så att jag kunde notera alla de idéer som pockar fram emellanåt och skulle bli utmärkta underlag för nya bloggtexter.
Men det har jag aldrig. Den idé som dök upp i förmiddags, har varit raderad i skallen i många timmar vid det här laget och jag har inte en aning om vad det var som var så bra.
Varför försvinner allting från hjärnan? Var det så förut också, när man var yngre? Eller har det börjat sakta och smyygande under senare år?
Namn till exempel.
Jag möter folk på stan som jag vet att jag har träffat någon gång i något då viktigt sammanhang. Han eller hon morsar och är trevlig, vi snackar en stund och under hela tiden försöker jag komma på namnet på personen jag pratar med. Ibland kommer jag på det en timme senare.
Ibland kommer jag inte ihåg varför jag känner personen framför mig. Kanske var det han som skötte filmkameran när vi spelade in några tevereklamspottar för Kustpilen eller för ett tvättpulver? Ibland försöker jag styra in samtalet så att personen utan namn säger något som ger mig en hint om åt vilket håll jag ska fortsätta att driva samtalet framåt.
–Vad gör du nuförtiden? Har du nåt kul på gång?
–Nja, nä det är det gamla vanliga... (Därmed är det kört. "Det gamla vanliga" kan ju vara vad som helst.)
–Ja, vi har ett stort projekt på gång nu. Jag reser till Mallorca på tisdag! (Jaha, men varför? Vad ska jag fråga härnäst?)

I de flesta fallen pågår pratet en stund, men utan att jag blir riktigt klok på vem jag pratar med.
Men det är kanske så, när man har jobbat en himla massa år i en bransch där man hela tiden samarbetar med freelancers, producenter, tillfälliga samarbetspartners, inhyrda specialister och annat löst folk.
Eller är det ett tecken på att man börjar bli gubbe?

Dagens match

Blir inte riktigt klok på årets allsvenska.
Förr i tiden, t ex förra säsongen, hade lagen tid att vila upp sig mellan matcherna.
I år verkar det som om halva vårsäsongen redan är spelad och gräsplanerna har inte ens blivit spelfärdiga. Det är bara plastgräsplanerna som duger, men de duger å andra sidan inte till att spela riktig fotboll på. Bollen kan fås att studsa på olika sätt via den bevattning som planskötarna behärskar. Så hemmalag med plastgräs kan tydligen bestämma hur de vill ha dagens studs och får därmed en fördel gentemot gästande lag, som behöver minst en halvlek på sig för att komma underfund med dagens studs.
Lag med riktigt gräs har inte kommit igång riktigt än. Gräset är skört, det sparkas upp hål i mattan, det förekommer stora mossfläckar där inge vet hur studsarna går och inte ens hemmalagen behärskar en plan där gräset sparkas bort efter hand som matchen pågår.

Mitt lag, HBK om någon undrar, har mycket svårt för att ta poäng på plastgräs och väntar fortfarande på en spelduglig gräsmatta hemma på Örjans vall.

Men det verkar ta tid, beroende på att matcherna går så tätt den här säsongen. Det skylls på att årets allsvenska ska ha speluppehåll under VM-fotbollen. Men, hallå, Sverige är ju inte med i VM! Vi borde väl kunna lägga upp en allsvensk säsong precis som vanligt? Med säsongsstart på våren och inte mitt i vintern och med paus mellan matcherna så att tränarna fick lite tid att förklara för spelarna hur de ska spela.

Men nä, årets säsong är hysterisk och styrs bl a av hur vissa lag vattenbesprutar sina plastgräsplaner.

Detta var en sammanfattning som bygger på de sportkrönikörers inlägg i diverse dags- och kvällstidningar som jag har läst fram till dagens datum, den 5 maj 2010.

Bulgarisk TV-underhållning.

Tiankov TV, lägg denna kanal på minnet.
Man kan nämligen använda den för ett nytt sällskapsspel som jag har hittat på.

Spelet heter VEM ORKAR LÄNGST?

Och reglerna kommer här:
Deltagarna i spelet intar sina platser framför teven.
Spelledaren sätter på teven och knäpper fram Tiankov TV.
Det gäller nu för deltagarna att sitta kvar så länge som möjligt framför apparaten.
Redan efter några minuter kan någon deltagare ha fått nog och lämnar då sin plats och försvinner in i angränsande rum.

Det som visas på Tiankov TV är bulgariska artister som sjunger och spelar någon form av bulgarisk folkmusik.
Alla melodier är snarlikt enformiga och näst intill outhärdliga att lyssna på.
Artisterna som sjunger är oftast fetlagda medelålders män som stirrar in i kameran antingen de sjunger eller väntar på att ett solo på en vit säckpipa ska ta slut.
Andra instrument som förekommer är klarinett, dragspel och en Roland synth.
Ett eller två dansande par är inte heller ovanliga.
Regissören, om sådan finnes, har som målsättning att få tittarna illamående genom att låta kameran ständigt panorera eller röra sig åt olika håll så att artister och dansare tillfälligt försvinner ur bild.
Men det mest uppseendeväckande är de skjort- eller klädbyten som ideligen pågår.
En sångare kan visa sig i svart- och vitrandig skjorta som plötsligt är blänkande blå och sedan blir randig igen. Dansare kan börja sitt nummer i svart folkdräkt med gulddekor och plötsligt vara iförd en färgsprakande dräkt av helt annan karaktär. Tricket förekommer i omgångar under hela den enformiga och något påfrestande melodin. Inte bara de som sjunger stirrar oavbrutet in i kameran, det gör också mannen med säckpipan, synthspelaren, dragspelaren, klarinettblåsaren och dansarna.

Och för deltagarna i VEM ORKAR LÄNGST gäller det alltså att utsätta sig så länge som möjligt för det som visas på Tiankov TV. Den som sitter kvar längst har vunnit och bör få ett fint pris. Ha det så trevligt!