Ännu mer reklam.

Medan jag kommer ihåg det: här följer några ytterligare några sanningar om reklambranschen. Mest om hur det var på den tiden reklambyråerna var drömfabriker, där medarbetarna kunde bli stjärnor i en egen liten värld. Det är inte lika kul i den branschen idag.
Men man har kvar sitt eget språk i branschen.
Man säger t ex inte reklamskribent. Det heter copywriter. Eller copy director om man tycker sig vara bättre än genomsnittet. Ja, om man har fått några guldäggsdiplom, typ.
Man säger inte konstnärlig ledare. Det heter att man är art director. Vilket är underligt, för i reklamens värld sysslar ingen med konst. Det handlar bara om att hitta på visuella uttryck som ska locka betraktaren i morgontidningen eller framför teven att köpa en pryl av något slag. En knasig bild eller en seriös bild går lika bra, det gäller bara att utforma den så att den ser fin ut. Art directorn samarbetar då med en fotograf eller en illustratör som levererar bilden. Under tiden har copywritern hittat på en trevlig rubrik, om den nu inte ska vara uppseendeväckande eller produktnära, så att målgruppen stannar upp, läser och sedan går och köper produkten.
När art directorns och copywriterns arbeten ska visas för kunden, medverkar också projektledaren, en yrkesgrupp som tvingas jobba under svensk titel. Men han/hon kan välja mellan två titlar: projektledare eller kontaktman. Kvinnliga kontaktmän kallar alltid sig för projektledare.
Det är i princip dessa tre personer som ser till att reklambyrån levererar färdiga kampanjer. Om ett team visar sig kunna prestera mer än en kampanj som belönas med guldäggsdiplom, så växer teamet ihop och jobbar tillsammans i så stor utsträckning som möjligt, ibland under flera år.
Till slut blir de emellertid fastlåsta i vissa positioner och var och en i teamet börjar tycka att det är dags att hoppa av och försöka hitta några andra att jobba tillsammans med. Då visar det sig ofta att det är nästan omöjligt att hitta någon ny som man kan åstadkomma resultat tillsammans med. Jobben som kommer fram blir inte bättre än vilka vanliga reklamjobb som helst. Copywritern tappar förmågan att skriva en uppseendeväckande rubrik, art directorn kommer bara fram till mediokra bildlösningar, projektledaren vågar inte säga vad han/hon tycker, alla i branschen pratar om det nya teamets misslyckade kampanjer och till slut splittras också det nya teamet, när någon byter byrå, någon startar eget och ingen gör någonsin ett jobb igen som ger guldäggsdiplom.
Så går det till i reklambranschen och det är värre idag än för 10-15 år sedan.
När DN, GP och SDS kom till prenumeranterna i jätteformat, hade byråerna sidan tre som mål. Kunde man få sina kunder att satsa på en eller flera helsidor på sidan tre, så var men med i loppet. Idag är en helsida i morgonpress inte större än en kvällsblaska och har ingen status alls. Dagens art directors gör sina jobb utan att känna någon spänning inför möjligheten att bli berömd för sin annons på sidan tre. Annonserna hamnar ofta istället i någon lekstuga på internet.
Det är inte lika kul idag i reklambranschen, som det var för inte så längesedan.

Mer reklam!

Flickan som tänkte på framtiden gjorde reklam för Grumme Tvättsåpa, som vi lanserade med en liten 30-sekunders film. Den visade först en liten 9-årig flicka i närbild. Hon höll sin monolog om den nya tvättprodukten, som var mycket mer miljövänlig än de gamla vanliga tvättpulverna.
Under tiden hon pratade började kameran att lyfta mot skyn och det visade sig att hon stod på en mycket liten ö. Kameran fortsatte uppåt och åskådarna fick till slut en vacker bild med en liten röd stuga och den lilla flickan som argumenterade om tvättsåpan. När helikoptern till slut stannade uppe i luften, hade flickan kommit fram till sin slutreplik: "Och det tycker jag verkar bra för framtiden".
Det tyckte teve-tittarna också. Grumme Tvättsåpa blev snabbt en stor framgång för tillverkaren Mölnlycke och vi på byrån fick massor av beröm från alla håll och kanter. Vi hade fått fram en reklamidé som teve-publiken älskade. Och än idag kommer folk ihåg filmen...

Det kan gå snett också, när man skapar effektiv reklam.
Det värsta som kan hända är att produkten inte håller måttet, att reklamen lovar mer än vad produkten tål. En säljsuccé blir i så fall produktens fall. Ingen köper en produkt två gånger, om den inte håller måttet vid första köpet. Ingen tror på reklamens löften, om det visar sig att produkten inte går att använda.
Vi fick en förfrågan från en nystartad kassettbandsfabrik, om vi kunde designa en kassett, hitta på ett bra namn och producera en lanseringsskampanj. Och det kunde vi. Mitt namnförslag "Track tape" testades och godkändes, art directorns fräcka design av kassetten med A:et i "Track" som fönster fick alla på gott humör. Och sedan visade vi upp vår kampanj, som bestod av mer än tio olika 2-sidiga annonser i kvällspress. Först en sida med en flinande japan, som tyckte det var så kul att vi skulle börja tillverka kassetter i Sverige. "Ska ni tillverka kassettband i Sverige? Ha, ha, ha!" sa han. Och så vände man på bladet och på nästa sida stod japanen och grät. Och rubriken löd. "Ja. och vi har redan börjat".
I brödtexten berättade vi snabbt att vi skulle visa Japan och hela världen att vi kunde producera lika bra som alla andra – eller t o m bättre! Detta 2-sidiga sätt att vända på begreppen gjorde att konsumenterna stod i kö utanför radiohandlarna när de öppnade sina butiker. Alla köpte Track.
I alla fall en gång.
För de hade två fel: ljudet morrade när man skulle lyssna på det man hade spelat in. Och basen var totalt överdimensionerad, så diskantljud hördes knappt. Rena mardrömmen för hii-fi-vännerna. som gick tillbaka till TDK och Sony omedelbart. Och det hjälpte inte med att vi gjorde nya kampanjer, nu med enorma sumbrottare som blev rädda för den lilla svenska utmanaren, som hade hittat felet och nu kom med kassettband som fungerade, både i basen och diskanten. Ingen trodde på vad Track sa, loppet var kört och fabriken fick stänga.

Reklam!!!

Skulle skriva lite om min skivsamling idag, lovade jag igår.
Men det finns så mycket att skriva om när det gäller musik, att det får ligga till sig några dagar. Jag har ett annat favoritämne att dyka i när som helst och det gör jag nu, dyker alltså, rakt ned i reklamens underliga värld.

Jag har skrivit en hel bok om mina äventyr i reklambranschen – "Var snäll och köp" heter den.
Den handlar om hur vi i reklambranschen jobbade när branschen var som mest betydelsefull och lockade kreativa art directors, copywriters och projektledare med topplöner och ett behagligt leverne.
Det enda som betydde något för den som ville lyckas i branschen, det var att ha gjort några jobb som det pratades om och som luktade framgång lång väg. En reklambyrå som låg bakom mer än en stor och framgångsrik kampanj blev omtalad och drog nya kunder till sig, växte och blev ännu mer framgångsrik.
Reklamen syntes på ett helt annat sätt än idag. Enorma summor gick till helsideskampanjer i morgon- och kvällspress, för det var där man mötte konsumenterna. Reklam-TV var något nytt och oprövat, men kom mer och mer och syntes bättre och bättre. Men det var i dags- och kvällspressen de stora kampanjerna tog för sig.

Idag har vi ingenting liknande. Helsidorna, som trots allt finns, är totalt ointressanta, ingen bryr sig, det är reklam som inte gör någon nytta. Nu läggs stora summor på att "synas på nätet" i olika underliga medier som drar till sig datanördar som inte går att påverka, eftersom de är så fastklistrade i frågor som rör datorkapacitet, programvara och annat som kretsar i skallen på dem.
Men för inte så länge sedan, under 1980- och -90-talet, gjorde vi reklam som gav annonsörerna nya kunder, nya försäljningsrekord och nya målgrupper.
Men det gällde att tänka och plocka fram argument som fungerade.
Min roll i det hela var att skriva texter som skapade intresse och köpsug, nyfikenhet och habegär. Och lyckades jag med det, vilket hände några gånger varje år, så behövde jag inte be om löneförhöjning. Den fick jag automatiskt.

Ett par exempel på mina jobb som blev succé:
En svensk tillverkare av kontorsmaskiner kände behovet att sälja så många räkneapparater som möjligt innan allt blev digitalt. Deras tangentbord var specialdesignat för att fungera 100% perfekt för de snabba fingrarna hos kontoristerna i Europa och USA. De hade funderat i veckor på hur de skulle få annonsläsarna att direkt begripa fördelen med det unika tangentbordet. Jag kom nyanställd till byrån och fick genast en projektledare över mig som bad mig att komma med förslag.
Samma eftermiddag hade jag en färdig rubrik, på engelska, som jag tänkte mig skulle läggas tvärs över en handflata. Projektledaren och art directorn sken upp, läste den om och om igen och undrade bara om man kunde säga så? Kan man använda "please" på det sättet? Och sen faxade vi runt den till alla dotterbolag världen runt. Och när svaren knattrade in visade det sig att alla var överlyckliga.
"Designed to please the hand" blev rubrik världen runt.

Idag upptäckte jag att en text som jag skrev för 15-16 år sedan och som användes vid en produktlansering med hjälp av TV-reklam, fortfarande diskuteras, hyllas, fördöms, får beröm och koms ihåg. Det är den sista meningen i en 9-årig flickas monolog, som hon avslutar med "Och det tycker jag verkar bra för framtiden".
Kommer du ihåg vad som lanserades?

Ont om tid.

Hinner inte med så mycket idag. Måste bara konstatera att jag återkommer imorgon med lite mer tips om musik som inte får fattas i en modern skivsamling.
Så vi ses imorgon, same place, same time!

Glöm Peggy Bundy!

Våren har stannat upp. Den väntar kanske på bättre tider?
Men den håller i alla fall vintern på avstånd.
Och vi kan inte göra någonting för att hjälpa till. Våren måste klara sig själv.
Så det är ingen idé att prata väder.
Det är bättre att prata musik. Musik hjälper i alla väder.
Och den senaste veckan har alla pratat om Jill Johnsons TV-serie om Nashville.
Sista programmet  i serien kommer i veckan som börjar nu. Jag vet aldrig när en vecka börjar. Är det på måndagen eller lördagen? Det spelar ingen roll, håll utkik bara efter Jill Johnson!
Hon sjunger ju country lika bra som vilken amerikansk countrytjej som helst!
Och jag har inte en enda platta med Jill! En skivsamling med vinyl och CD, totalt flera tusen plattor, och där saknas Jill Johnson! Jag måste rätta till det.
Under tiden spelar jag en färsk CD med Katey Sagal. Hon är den amerikanska countrytjejen som låter nästan som Jill.
Och kommer du ihåg en TV-serie med en hemmafru som hette Peggy Bundy, så vet du vem hon är.
Jag gillar hennes nya platta, där hon gör egna versioner av gamla fina kanonlåtar.
Så glöm Peggy Bundy och kom ihåg Katey Sagal, så ska jag ut och jaga Jill Johnson under tiden.

Nä, det blir inga nyheter!

Det lät som en kul idé att ha en blogg med dagens utvalda nyheter, vinklade så klart.
Tänk bara så mycket man kan skriva om kungliga bebisar... Men där gör ju den traditionella kvällspressen precis det jobbet, som jag menar skulle visa upp hur korkat det blir, när man skriver spaltkilometer efter spaltkilometer om rena kvasihändelser.
Sverige är ett litet land.
När någon känd person vill ha lite extra uppmärksamhet, så behöver det inte ta mer än 12 timmar förrän hela befolkningen har fått veta vad XXX eller YYY vill ha sagt. Det går kanske lite olika snabbt och heter man LGWP eller är kock, så behövs det bara en halvtimmes jobb innan alla vet allt.

Nä, det får bli något annat fr o m imorgon.
Låt de stora drakarna ta hand om de stora nyheterna, som t ex
VAD SKA NYA PRINSESSAN KALLAS?
VARFÖR BLEV INTE DEN NYA PRINSESSAN LANDSHÖVDING I HALLAND?
FINNS DET SLOTT I NEW YORK DÄR DEN NYA PRINSESSAN KAN BO?
TV-KOCKENS PRINSESSTÅRTA KAN DU BAKA SJÄLV!
FINNS DET BARNMAT PÅ BURK SOM PASSAR PRINSESSOR?

Ja, o.s.v.
Vi hörs!

Nyheterna, nr 4:

IBLAND HÄNDER DET INGENTING. Då blir det inga nyheter. Som idag: titta bara på kvällstidningarnas förstasidor! För femtioelfte gången berättar man idag att det ska bli vår! "Vårvärme och sol i Sydsverige!" basunerar en lokal blaska ut med en tjockfet illustration där siffran "+10" är menad att dra blickarna till sig och få lösnummerköparna att leta efter plånboken.
Liknande sidor har följt oss i flera veckor. Det är vinterns största nyhet: det ska bli vår!
Men man klämmer naturligtvis in några andra godbitar på ettan: "Emma Greens egna ord om skilsmässan", "Gynning hårdast i TV-juryn – på grund av gravidhormonerna" och Stieg Larssons Palmespår" är övriga indragare.
Men för oss som inte har en aning om vem Emma Green är, eller varför vi ska intressera oss för Gynnings gravidhormoner, blir budskapet inte det minsta lockande, när det kostar 15 spänn att få veta vad och vilka de pratar om. Och Palmespåret – är det inte lite sent?
Så idag får vi gå till teveprogrammen för att luska fram en omskakande nyhet.

RÄTT BLIR FEL I "VEM VET MEST".  STV2:s långlivade succé, är inte direktsänd. Dagens program spelades in i höstas. Veckans fem program spelas in under en dag. I fyra program möts åtta deltagare och två av dem går vidare till fredagens final. Publiken, som vi aldrig ser, hörs applådera i bakgrunden. Det är deltagarna som väntar på sin tur att spelas in.
"Vem vet mest" rattas av ett rutinerat team som ser till att programmen rullar på som en bekväm gammal Cadillac och det är inte så ofta man får bryta inspelningen för att ta om någon scen. Men det händer.
När veckans program spelades in i höstas, fick en av deltagarna underkänt trots att han svarade rätt. Men svaret kom en sekund för sent. Så här uppstod en mindre palaver, vilken slutade med att deltagaren i omtagningen fick finna sig i att svara fel, så att programmet kunde rulla vidare.
Och det var dagens toppnyhet här på redaktionen.