Badstränder.

Jag har själv inte börjat badsäsongen.
Dels för att vattnet är alldeles för kallt. Och dels för att det är så långt till de bästa stränderna.
Däremot har jag mycket stor erfarenhet av badstränder. Så här kommer det några tips att ha i bakhuvudet inför återstoden av sommaren.

Betygsskala: 1 - 5. 1 = värdelös, 5 = fantastisk!

PITE HAVSBAD. Stranden är ett skämt. Begriper inte varför massmedia ständigt tjatar om denna norrländska vattenpöl. Snacka om långgrunt! Man kan nästan gå till Finland! Dessutom ligger den oändligt långt från resten av världen. När jag körde dit från Malmö tog det tre dagar att komma dit. Betyg: 1.

ÖSTRA STRANDEN, Halmstad. Hade sin storhetstid på 1950-talet, innan bilismen berörde kreti och pleti. Man cyklade till Östra. Var man smålänning hade man kolonistuga en bit från stranden, som på den tiden var helt OK. Dock onödigt långgrunt. Båstad tvärs över bukten verkar nästan ligga på promenadavstånd. Idag är playan mindre än förr, ity att hamnen i Halmstad kräver mer och mer utrymme. Och Östra stranden har inget sug. Den duger dock till smålänningarna, som fortfarande har sina kolonistugor. Plus: gott om minigolfbanor! Betyg: 2.

FALSTERBO. Snygg sand, men det är inget vidare vatten och inga spektakulära sanddyner. Nästan sötvatten. Och stranden ligger på näsets östra sida, så på eftermiddagarna har man solen i nacken. Klart överreklamerat. Betyg: 2.

RINGENÄS, Halmstad. Förlorade all sin karaktär när bilarna förbjöds på stranden. Här körde man förr ända ner till vattnet, letade upp en lucka där man kunde parkera och sen låg man och solade bredvid bilen. På kvällarna körde man hit i badbyxor och tog ett kvällsdopp. På vägen hem till stan satte man på värmen för fullt i bilen. Idag är Ringenäs bara en tråkig förlängning av Frösakull, men utan dyner. Betyg: 2.

FRÖSAKULL, Halmstad. Har bara en nackdel. Stranden är svår att nå, för man måste parkera på en gata i kvarteren med flotta sommarvillor och sen promenera en bra bit. Och då har man enorma sanddyner att kliva i. Playan är bred, vattnet blir snabbt djupt, det har den rätta sältan, vågorna kan vara höga och här är det aldrig trångt på stranden. Men här finns inga glasskiosker och inget annat heller. Betyg: 4.

GALVESTON, Texas. Bättre än Florida. Bred playa med plats för bilar, hotell, restauranger och affärsgator. Och salt saltvatten som snabbt blir djupt. Och varmt! Känns som om vattnet kommer färdigblandat från en kran nånstans. Fiskarna hoppar upp i luften för att svalka sig. Enda badplatsen där jag inte behöver kolla vattentempen innan jag går i och doppar mig. Betyg: 5.

TYLÖSAND, Halmstad. Sveriges bästa beach. Trångt nedanför Gessles hotell, mer småbarn och deras föräldrar bort mot Frösakullhållet. Service, nöjesliv på kvällarna, folk från hela Sverige, salt vatten, bra vattendjup nära stranden och ofta härliga vågor. Det enda man inte kan vara säker på är vädret. Men det gäller hela Sverige. Och är det grått ibland, så ligger hela Halmstad och väntar med butiker, krogar, pubar, musik och allt som behövs. Betyg: 5.

Övriga svenska stränder får betyg 1 – 3.

Falsterbo t/r.

Är sällan i Falsterbo.
Nu fanns det anledning att åka dit för att se en sommarrevy med Juth, Melander och Neumann på ett ställe i en tallskog. Det visade sig vara en byggnad värdig att vara med i Tati´s Playtime, om det skulle göras en nyinspelning. I så fall utan Tati, av naturliga skäl. Men en sådan blir det nog inte och nu ligger den här byggnaden som ett arbetsprov över vad en arkitekt kan hitta på om han/hon får fria händer.
Byggnaden omfattar en stor restaurang med en glasvägg ut mot tallskogen, en liten teatersalong och säkert något fint vid den enorma trappans slut, men dit upp fick man nog inte gå. Ingen gjorde det i alla fall.
Teatersalongen är nog inte en teatersalong, utan ett sådant där flexibelt utrymme som man kan använda till lite av varje. Konferenser, dansbana och vad som helst.
Stolarna passade inte in i den exklusiva miljön. De var tillverkade i plåt och gick inte att sitta på, men man tvingades sätta sig på dem, för det fanns inget annat.
Och när showen, eller revyn, började, så glömde man nästan stolen man satt på.
För här var det tätt mellan poängerna. Högt tempo, korta sketcher, snygg sång, en pianist (Peter Berglund) som spelar som en hel orkester och flera oväntade klädbyten fick klockan att rusa.
Neumanns TV-kanalbyten är stor komik och det finns mycket annat att skratta åt.
Så det finns anledning att ta sig ner till lustiga huset i Falsterbo.

Något att bita i.

Tar en paus med mina bantningsrapporter.
Ligger just nu i något slags viloläge. Går varken upp eller ner.
Behöver kanske förstärka min metod på något sätt, för att bli av med de där sista två kilona som jag hade tänkt mig. Det kan bli tufft. Återkommer.
En som har det tufft just nu måste vara HBK:s tränare, behöver inte nämna honom med namn.
Men tänk själv: han lanserades som nära nog en ny guldtränare i HBK i vintras, han lanserade själv en spansk spelidé och lyckades få hit fem spanska spelare som alla var inriktade på att spela som man gör i Barcelona eller i Real Madrid och han fick hela svenska mediasvängen att ägna utrymme åt HBK:s nysatsning.
Sedan började allvaret. HBK fick spelare utvisade i var och varannan match, spelarna från Spanien förstod inget annat språk än spanska och motståndarlagen behövde inte ens anstränga sig för att passera HBK:s backlinje och få bollen över mållinjen.
Vårsäsongen blev ett enda fiasko. HBK hade ingen målgörare, ingen stark profil som kunde styra spelet, inget försvar och inget anfallsvapen.
Man sackade rejält, hamnade på bottenplatsen, den absoluta bottenplatsen och har idag en himla massa poäng att ta in för att komma över strecken igen.
Hur ska det gå? Fem spelare borta kan inte ersättas, för det finns inga pengar heller.
HBK:s ledning har fått något att bita i.
Hur ska detta sluta?

Bantning, 6.

Trodde så klart att midsommar skulle bli en pärs.
Hur skulle vågen se ut efter en midsommarfest med vinn och sprit och alla sorters sill, potatis och glassdessert och annat godis.
Det var första gången sedan jag började med min metod som hela schemat sprack.
Man kan ju inte sitta på en midsommarfest och tacka nej till allt det goda.
Så jag proppade i mig.
Midsommardagen undvek jag vågen.
Och jag gick tillbaka till metoden. Jag till och med nästan undvek att äta.
Och idag klev jag upp på den digitala, blundade medan den jobbade fram viktsiffran, höll tummarna och slängde sedan ett snabb ögonkast åt den magiska rutan där siffrorna hade stannat...
Wow! Jag låg på exakt samma vikt som före midsommar!
Jag hade inte gått upp ett enda hekto!
Visserligen hade jag inte gått ner heller, men det får bli nästa steg.
Så än så länge funkar det.
Nu ska jag pressa ner i första hand ett kilo till. Och då börjar jag närma mig min nya tänkta matchvikt. Fortsättning följer!

Bantning, 5.

Enligt den digitala vågen hade jag igår blivit av med 3,1 kg sedan starten!
Wow, liksom! Metoden fungerar.
Kan man ta patent på en bantningsmetod?

Jag har fått kommentarer "live", d v s när jag har träffat folk på stan.
–Det syns inte på dig! säger några.
–Jag som inte äter glass varje dag och bara dricker vin på kalas, jag kan ju inte följa din metod! sa någon.

Nä, men alla äter väl något i för stora mängder? Pizza-freaks kan ju sluta med att hämta hem pizzor var och varannan dag, bara för att ta ett exempel. Öldrickare, samma sak! Det är bara att tänka efter vad det är man stoppar i sig för mycket av. Sedan lägger man av med det och vågen börjar gå baklänges!

Igår gjorde jag ett experiment. Jag smaskade i mig en portion chokladglass till Rapport på teve. Väldigt gott, faktiskt. Kunde inte låta bli att ta lite till.
Idag tidigt på morgonen klev jag på vågen. De digitala siffrorna svepte fram i den lilla displayen och stannade till slut på en vikt som hade vänt uppåt!
Istället för –3,1 kg hade jag nu bara blivit av med 2,6 kg sedan starten.

Det får alltså bli slut med experiment och undantag. Men hur ska jag klara midsommarfestligheterna hos en granne? Tänk om det bjuds på glass och vin! Vad ska jag göra? Fortsättning följer!

Bantning, 4.

Det rör på sig och det går i rätt riktning: nedåt!
Den digitala badrumsvågen visar nu 2,6 kg mindre än när jag påbörjade min enkla och lättbegripliga bantningsmetod.
Jag väntar nu bara på att någon kvällstidning hör av sig för ett reportage.
Löpsedlarna har de förmodligen redan filat på:

Ny bantningsmetod:
HAN BLEV AV MED NÄSTAN
3 KILO PÅ TVÅ VECKOR!

Men det är en sak jag har börjat fundera över. Jag luskade ju fram min metod för att bli av med kulan framtill. Och nu undrar jag: kan jag vara säker på att viktminskningen placerar sig just där framme?
Kan det inte lika gärna försvinna lite fett på armar och ben? Och hur kommer jag då att se ut? Smala tunna ben under en tung kagge med två smala armar dinglande vid sidorna?
Är det nåt att sträva efter?

Men det får vi se. En tröst är att jag nu kommer i flera gamla jeans som bara har hängt inne i garderoben det senaste året. Fortsättning följer.

Bantning, 3.

Det har nu gått ca 10 dagar sedan jag började gå in för min egen bantningsmetod.
Exakt vad den går ut på kan du kolla på föregående blogginläggen här nedanför.
Men efter det första chockraset, ca 2,5 kg på 3–4 dagar, har vikten stannat.
Den går inte nedåt men heller inte uppåt. Den står där den står.

Jag funderar nu på vad detta kan bero på.
Och ställer mig frågan: måste jag dra in på mer än glass och vin? Måste jag kapa portionerna vid lunch och middag ännu mer?
Eller kommer det ett nytt ras inom några dagar?

Men, säger någon, det krävs väl löpning, långa promenader, jympa, fysiska aktiviteter och tyngdlyftning också?
Nä, säger jag. I min metod gäller det som jag har nämnt, ingenting annat.
Det gäller bara att hålla ut.

Och jag har inte fuskat. Åt visserligen en glasstrut som en ren belöning igår.
Men det var ett undantag, liksom vinglaset i fredags kväll. Fredagsgodis, alltså.

Nu är det de strikta reglerna som gäller igen! Nu ska vi bara ta det lugnt och vänta.
Fortsättning följer.