Mack, Malmö Comedy Klubb, har i flera år satsat på både tunga riksbekanta komiker och nya hungriga wannabes. Under sommaren håller man till på Kallbadhuset i Malmö varje tisdagskväll och biljetterna, som säljs via nätet, tar ofta slut flera dagar innan föreställningarna. Vissa kvällar, som igår den 15 juni, såldes rubbet i samma ögonblick som biljetterna dök upp på dataskärmen. Det är bara Friskis & Svettis som har samma fart på försäljningen och då gäller det platser på cirkelgym för seniorer.
När det gäller Mack, så kan väl orsaken till biljettraseriet förklaras i ett enda namn: Johan Glans.
Han är populär, om man säger så. Alldeles extra populär i Skåne.
Men de andra medverkande på scenen lyckades också få ett bra grepp på publiken. Det jublades rejält efter varje framträdande.
Lena Frisk, som är en stark V8-motor i Macksällskapet, presenterades av en annan frontfigur, Elin Nordén, och Lena tog sedan hand om mellansnacket så att hela publiken tycktes deltaga i showen. Speciellt gäller detta en stackars lärare och en mycket ung pojke, som båda snabbt blev kvällens följetong.
Och när Lena hade byggt upp en relation över scengränsen, var det dags för Mats Andersson att göra sitt nummer. Han kan vara hur rolig som helst och hade många poänger, men de kom inte som på ett löpande band, precis. Emellanåt verkade han leta efter sin röda tråd och blev oväntat tyst i långa sekunder. Godkänt ändå, för han har några knäppa repliker som ger poäng från publiken.
Ann Westin stod för höjdpunkten i första akten och denna f d undersköterska har inte bara det verbala språket på sin sida, hon har dessutom ett utstuderat kroppsspråk. Det är inte det minsta underligt att hon har utsetts till Årets kvinnliga komiker mer än en gång. Publiken på Kallbadhuset ville inte att hon skulle sluta, så hon presterade ett extranummer också innan pausen.
Solen sken länge den här kvällen och när andra halvlek sattes igång av Lena Frisk, var det fortfarande fullt dagsljus över Öresund. Ute på bryggan, som leder från stranden till Kallbadhuset, samlades delar av publiken. I ena riktningen kunde vi se en av världens längsta och vackraste broar och i den andra riktningen imponerade Turning Torso, ett av de mest imponerande och högsta bostadshusen i Europa.
Men detta glömdes snart, när Frisk åter gjorde sina utsvävningar innan hon presenterade Biggan Lowén från Hässleholm. Biggan har många poänger i sitt resonemang om äktenskap och sexlivet för 50-plussare. Men hon har en del att öva på, för att det ska flyta på lite snabbare och med större pondus. Det var första gången jag såg henne och hon var en kul bekantskap även om hon inte lyckades få mig att skratta mig fördärvad.
Det fick istället Johan Glans. Efter hans föreställning var jag omtöcknad i hela ansiktet, hade skrattkramp i magen och jag var rädd att jag skulle ha skrattat mig käken ur led, vilket hände mig när jag första gången såg Semestersabotören med Tati.
Glans spelar i en egen division, han är superproffset som får de andra att framstå som nybörjare, även om de har jobbat på scenen i flera år. Han pratade oavbrutet i närmare 45 minuter, utan en paus, utan ett avbrott och utan att gå på tomgång. Han har så många poänger att man efteråt inte kan hålla reda på vad han har pratat om. Det uppstår stunder då man inte kan titta, man måste krypa ihop som en larv och låta skrattet få pumpa ur sig all den kraft och energi det är mäktigt. Under tiden bara fortsätter Glans utan hänsyn. Han är fenomenal när han är i den form som han är den här kvällen.
Mack i Malmö är bara att gratulera. Jag tror inte att Glans går att överträffa den här sommmaren. Det beror nog enbart på i vilken form Peter Wahlbeck är i slutet av säsongen. Jag får väl gå dit och kolla om han kan slå detta.
onsdag 16 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
Värsta flygresan.
Läste i kvällsblaskan om den store krönikörens flygrädsla.
När jag en gång i tiden var tvingad att flyga t/r Malmö-Stockholm varenda vecka, insåg jag att det äntligen var dags att försöka bota min flygrädsla. Men hur gör man det?
Jag tänkte ut en egen strategi som innebar att jag började intervjua alla frekventa flygresenärer som jag kände om deras öden och äventyr i luften. Ingen hade något dramatiskt att erbjuda. Alla hade de flugit i åratal utan att upptäcka något fasansfullt eller ens något som fick dem att kippa efter andan.
Dessutom åkte jag över till Kastrup en dag och satt och tittade på flygplan som startade och landade oavbrutet. Och så tänkte jag att så här ser det ut på tusentals flygplatser jorden runt. Till slut var Kastrup inte mer märkvärdigt än en bussterminal.
Och så började jag flyga. Lite pirrigt de första gångerna, men snabbare än jag trodde var det inte konstigare än att åka buss.
Ibland skakade det lite. Ibland uppstod luftgropar. Några gånger var det svajigt att landa i halv storm. Men det bekom mig inte. Jag löste korsord.
Värsta flygresan jag har gjort var mellan Las Vegas och Grand Canyon i ett litet 8-sitsigt plan med kvinnlig pilot. Strax efter vi hade kommit upp i luften började planet att kasta sig hit och dit och ramla ner i den ena luftgropen efter den andra. Då utbröt det panik ombord. Och det var inte bara en passagerare som började kräka. Men värst var det för en engelsman som blev totalt panikslagen och skrek i högan sky. Hans två medresenärer var också likbleka men något mera samlade. De bad piloten att vända och lovade att ersätta alla oss andra för våra biljettkostnader.
Så piloten styrde tillbaka till Las Vegas och vi fick våra pengar tillbaka av engelsmännen. Under hela den här resan var det bara jag och piloten som var lugna och opåverkade av den tydligen väldigt obehagliga turen.
Jag gick tillsammans med henne mot entrédörren till den lilla vänthallen och i dörrhålet möttes vi av en manlig pilot, som frågade henne "How was the flight?"
-"Short", svarade hon.
Det trista var att vi aldrig fick se Grand Canyon.
När jag en gång i tiden var tvingad att flyga t/r Malmö-Stockholm varenda vecka, insåg jag att det äntligen var dags att försöka bota min flygrädsla. Men hur gör man det?
Jag tänkte ut en egen strategi som innebar att jag började intervjua alla frekventa flygresenärer som jag kände om deras öden och äventyr i luften. Ingen hade något dramatiskt att erbjuda. Alla hade de flugit i åratal utan att upptäcka något fasansfullt eller ens något som fick dem att kippa efter andan.
Dessutom åkte jag över till Kastrup en dag och satt och tittade på flygplan som startade och landade oavbrutet. Och så tänkte jag att så här ser det ut på tusentals flygplatser jorden runt. Till slut var Kastrup inte mer märkvärdigt än en bussterminal.
Och så började jag flyga. Lite pirrigt de första gångerna, men snabbare än jag trodde var det inte konstigare än att åka buss.
Ibland skakade det lite. Ibland uppstod luftgropar. Några gånger var det svajigt att landa i halv storm. Men det bekom mig inte. Jag löste korsord.
Värsta flygresan jag har gjort var mellan Las Vegas och Grand Canyon i ett litet 8-sitsigt plan med kvinnlig pilot. Strax efter vi hade kommit upp i luften började planet att kasta sig hit och dit och ramla ner i den ena luftgropen efter den andra. Då utbröt det panik ombord. Och det var inte bara en passagerare som började kräka. Men värst var det för en engelsman som blev totalt panikslagen och skrek i högan sky. Hans två medresenärer var också likbleka men något mera samlade. De bad piloten att vända och lovade att ersätta alla oss andra för våra biljettkostnader.
Så piloten styrde tillbaka till Las Vegas och vi fick våra pengar tillbaka av engelsmännen. Under hela den här resan var det bara jag och piloten som var lugna och opåverkade av den tydligen väldigt obehagliga turen.
Jag gick tillsammans med henne mot entrédörren till den lilla vänthallen och i dörrhålet möttes vi av en manlig pilot, som frågade henne "How was the flight?"
-"Short", svarade hon.
Det trista var att vi aldrig fick se Grand Canyon.
lördag 12 juni 2010
10 saker jag hellre gör än att titta på VM-fotboll i TV.
1. Klipper gräsmattan, drar upp maskrosor och krafsar bort en del mossa.
2. Cyklar ut i Malmö en runda och kämpar i motvinden.
3. Städar bort en del i bokhyllan för att nya böcker ska få plats.
4. Letar efter bortglömda vinylplattor i skivsamlingen.
5. Leker med Calle, 3 och Maja, 5.
6. Letar i YouTube efter magiska gamla låtar.
7. Städar garaget så att bilen går in, men så långt kommer jag aldrig.
8. Kollar om det finns något kul på någon TV-kanal som inte sänder VM-fotboll.
9. Bjuder ut Blondinen på middag på ett dyrt ställe som inte behöver TV för att få gäster.
10. Löser korsord.
2. Cyklar ut i Malmö en runda och kämpar i motvinden.
3. Städar bort en del i bokhyllan för att nya böcker ska få plats.
4. Letar efter bortglömda vinylplattor i skivsamlingen.
5. Leker med Calle, 3 och Maja, 5.
6. Letar i YouTube efter magiska gamla låtar.
7. Städar garaget så att bilen går in, men så långt kommer jag aldrig.
8. Kollar om det finns något kul på någon TV-kanal som inte sänder VM-fotboll.
9. Bjuder ut Blondinen på middag på ett dyrt ställe som inte behöver TV för att få gäster.
10. Löser korsord.
onsdag 9 juni 2010
Minns du också Radio MCB?
Så fort jag skriver något om dagens radiopolitik med ett statligt företag som svarar för nyheter, kultur, debatt, underhållning, samhällsfrågor, politik och annat viktigt och ett antal reklamradiostationer som spelar popmusik dygnet runt, så dyker det upp läsare som vill ha tillbaka Radio MCB.
För alla som växte upp i Malmö under 1980-talet är Radio MCB ett begrepp. Radio MCB spelade aktuell pop och rock under några timmar varje lördag och söndag, hårdrock och annat ett par kvällar i veckan. Och hos stationen ringde telefonen oavbrutet. Lyssnarna engagerade sig i musikvalet, tjatade om sina favoriter och hade synpunkter. Radio MCB var något nytt, något som aldrig hade hörts i svensk radio. Det fanns andra stationer på närradion som fyllde samma funktion, men det var Radio MCB som stod för kvalitet, en egen stil, högt tempo och humor. Det var kul att lyssna på MCB.
Så det år inte så konstigt att många lyssnare från MCB-tiden skulle uppleva det som en stor händelse om stationen kom tillbaka igen.
Och det skulle bli mycket roligare att sätta igång sin radio.
Vad är det då för fel på de kanaler vi har att välja på idag?
Tja, det finns nog massor av synpunkter på detta. Mina åsikter är mina, men de kanske delas av många andra?
SR med sina regionala stationer har ingen riktig profil. De olika kanalerna P1-P4 sänder program av olika karaktär där P1 står för seriositet i stil med en morgontidning, P2 står för kultur, P3 ska vara ungdomlig och P4 med regionala stationer låter som en blandning av alltihop. Här finns kvalitet av hög klass (t ex Lotta Bromés inslag på eftermiddagarna) men också inslag som måste förses med töntvarning. Radio Malmöhus eviga "Skånemästaren" passerar ideligen gränsen för vad som är fjantigt, mycket beroende på programledarnas försök att blanda skämt och allvar med skämt som inte är ett dugg roliga och allvar som inte går att ta på allvar...
Därutöver har vi då alla dessa reklamradiostationer som maler på med middle of the road-musik dygnet runt serverad av presentatörer som aldrig säger något originellt eller oväntat. Endast Fylking har denna förmåga i reklamradiodjungeln.
När Radio MCB var som bäst och Anders Östling Jocke Forsell och Janne Fexxman (som bytte namn då och då) var i form, då kunde vad som helst hända. Och man hittade nya förmågor efter hand som stationen behövde nya röstresurser.
Det bästa hade varit om någon av finansiärerna till det som blev RIX, Megapol, City eller vad de nya kommersiella stationerna nu hette, hade köpt över gänget bakom Radio MCB och fått igång en station för sändningar över hela landet.
Då hade Sverige haft en radiostation med en egen stark profil som förmedlade glädje, galenskaper och gemenskap dygnet runt.
Eller har jag fel?
För alla som växte upp i Malmö under 1980-talet är Radio MCB ett begrepp. Radio MCB spelade aktuell pop och rock under några timmar varje lördag och söndag, hårdrock och annat ett par kvällar i veckan. Och hos stationen ringde telefonen oavbrutet. Lyssnarna engagerade sig i musikvalet, tjatade om sina favoriter och hade synpunkter. Radio MCB var något nytt, något som aldrig hade hörts i svensk radio. Det fanns andra stationer på närradion som fyllde samma funktion, men det var Radio MCB som stod för kvalitet, en egen stil, högt tempo och humor. Det var kul att lyssna på MCB.
Så det år inte så konstigt att många lyssnare från MCB-tiden skulle uppleva det som en stor händelse om stationen kom tillbaka igen.
Och det skulle bli mycket roligare att sätta igång sin radio.
Vad är det då för fel på de kanaler vi har att välja på idag?
Tja, det finns nog massor av synpunkter på detta. Mina åsikter är mina, men de kanske delas av många andra?
SR med sina regionala stationer har ingen riktig profil. De olika kanalerna P1-P4 sänder program av olika karaktär där P1 står för seriositet i stil med en morgontidning, P2 står för kultur, P3 ska vara ungdomlig och P4 med regionala stationer låter som en blandning av alltihop. Här finns kvalitet av hög klass (t ex Lotta Bromés inslag på eftermiddagarna) men också inslag som måste förses med töntvarning. Radio Malmöhus eviga "Skånemästaren" passerar ideligen gränsen för vad som är fjantigt, mycket beroende på programledarnas försök att blanda skämt och allvar med skämt som inte är ett dugg roliga och allvar som inte går att ta på allvar...
Därutöver har vi då alla dessa reklamradiostationer som maler på med middle of the road-musik dygnet runt serverad av presentatörer som aldrig säger något originellt eller oväntat. Endast Fylking har denna förmåga i reklamradiodjungeln.
När Radio MCB var som bäst och Anders Östling Jocke Forsell och Janne Fexxman (som bytte namn då och då) var i form, då kunde vad som helst hända. Och man hittade nya förmågor efter hand som stationen behövde nya röstresurser.
Det bästa hade varit om någon av finansiärerna till det som blev RIX, Megapol, City eller vad de nya kommersiella stationerna nu hette, hade köpt över gänget bakom Radio MCB och fått igång en station för sändningar över hela landet.
Då hade Sverige haft en radiostation med en egen stark profil som förmedlade glädje, galenskaper och gemenskap dygnet runt.
Eller har jag fel?
måndag 7 juni 2010
Varför är det alltid fel musik i radion?
Körde bil Malmö–Göteborg tur och retur och försökte hitta någon bra musik på radion.
Hittade ingenting som förgyllde bilturen.
För övrigt pratades det mer än det spelades musik på flera frekvenser. Sportprogram med hysteriska röster hördes utan slut på P4 samtidigt som det erbjöds malande diskussioner på P1. P2 hittade jag aldrig.
P3 spelade musik för tondöva lyssnare som tycker om när några programmerade maskiner turas om att släppa ifrån sig rytmiska pip, dunk och stön.
Och på reklamradiostationerna snabbpratade obegåvade presentatörer låtar som möjligen passar på diskotek sent på nätterna.
Jag lät radion söka själv och den hittade en massa stationer. Men inte en enda med musik som gjorde mig glad, inte en låt som fick mig att må bra.
Jag har varit skivsamlare de senaste hundra åren och vet hur mycket bra musik det finns, riktig musik framförd av verkliga artister och musiker.
Kunde inte SR få ha en kanal, P5 eller vad den skulle kunna heta, som vänder sig till alla oss som mår illa av maskinmusik för plasthjärnor och som tycker att både diskomusik och svenska dansband ska spelas på dansställen och inte i radion?
Vi är många som njuter av bra musik och det kan vara musik av en mängd olika slag, från rock, pop och country till soul, blues och folk. Men det ska vara musik framförd av artister som menar vad de sjunger och musiker som älskar sina instrument.
På en resa mellan Malmö och Göteborg skulle bilturen bli trevligare, mindre stressig och kännas mycket kortare, om jag hade fått höra till exempel Willie Nelson, Frank Sinatra, Texas Tornados, Jerry Lee Lewis, Rosanne Cash, NRBQ, The Blasters, Joan Armatrading, Los Lobos, Kris Kristofferson, Johnny Cash, Lucinda Williams, Ray Charles, The Beatles, Etta James, B B King, Bruce Springsteen eller några hundra andra och naturligtvis även svenska artister och nya spännande namn i samma klass och med samma inställning till musiken. En radiokanal av den här sorten, där musiken endast kompletterades med senaste nyheter och trafikinformation, skulle snabbt få en stor och trogen publik. För musik har en välgörande effekt på oss människor. Vi blir glada och harmoniska om vi lyssnar på musik som ger oss något mer än bara ett läte. Vi upptäcker vad som är hög kvalitet om vi får höra bra låtar, förstklassiga artister och arrangemang som bygger på verkliga känslor.
En radiostation som gav oss detta skulle vara ett perfekt sällskap på vägarna.
Som det är nu, är radion mera en plåga.
Hittade ingenting som förgyllde bilturen.
För övrigt pratades det mer än det spelades musik på flera frekvenser. Sportprogram med hysteriska röster hördes utan slut på P4 samtidigt som det erbjöds malande diskussioner på P1. P2 hittade jag aldrig.
P3 spelade musik för tondöva lyssnare som tycker om när några programmerade maskiner turas om att släppa ifrån sig rytmiska pip, dunk och stön.
Och på reklamradiostationerna snabbpratade obegåvade presentatörer låtar som möjligen passar på diskotek sent på nätterna.
Jag lät radion söka själv och den hittade en massa stationer. Men inte en enda med musik som gjorde mig glad, inte en låt som fick mig att må bra.
Jag har varit skivsamlare de senaste hundra åren och vet hur mycket bra musik det finns, riktig musik framförd av verkliga artister och musiker.
Kunde inte SR få ha en kanal, P5 eller vad den skulle kunna heta, som vänder sig till alla oss som mår illa av maskinmusik för plasthjärnor och som tycker att både diskomusik och svenska dansband ska spelas på dansställen och inte i radion?
Vi är många som njuter av bra musik och det kan vara musik av en mängd olika slag, från rock, pop och country till soul, blues och folk. Men det ska vara musik framförd av artister som menar vad de sjunger och musiker som älskar sina instrument.
På en resa mellan Malmö och Göteborg skulle bilturen bli trevligare, mindre stressig och kännas mycket kortare, om jag hade fått höra till exempel Willie Nelson, Frank Sinatra, Texas Tornados, Jerry Lee Lewis, Rosanne Cash, NRBQ, The Blasters, Joan Armatrading, Los Lobos, Kris Kristofferson, Johnny Cash, Lucinda Williams, Ray Charles, The Beatles, Etta James, B B King, Bruce Springsteen eller några hundra andra och naturligtvis även svenska artister och nya spännande namn i samma klass och med samma inställning till musiken. En radiokanal av den här sorten, där musiken endast kompletterades med senaste nyheter och trafikinformation, skulle snabbt få en stor och trogen publik. För musik har en välgörande effekt på oss människor. Vi blir glada och harmoniska om vi lyssnar på musik som ger oss något mer än bara ett läte. Vi upptäcker vad som är hög kvalitet om vi får höra bra låtar, förstklassiga artister och arrangemang som bygger på verkliga känslor.
En radiostation som gav oss detta skulle vara ett perfekt sällskap på vägarna.
Som det är nu, är radion mera en plåga.
lördag 5 juni 2010
Hur ska man köra bil i Göteborg?
Jag trodde Göteborg skulle vara ungefär som Malmö.
Lagom stort, lättöverblickat, lätt att hitta i.
Skulle först till Heden, ett område så gott som mitt i stan, där det finns 100-tals parkeringsplatser och några fotbollsplaner. Sympatiskt. Mitt i stan!
Men hur kommer man dit från motorvägen man har kört på ända från Malmö?
-Jag ringer och frågar, sa Blondinen och tryckte fram göteborgsväninnans telefonnummer i mobilen.
–Vi ska svänga av där det står "Ullevi" på en skylt! sa hon sedan och vi började titta på skyltarna mot alla avfarter. När vi hade passerat ett stort antal utan att hitta skylten mot "Ullevi", blev jag övertygad om att vi skulle hamna i Tingstadstunneln och ploppa upp på en ö som heter Hisingen, långt ifrån Ullevi och Heden. Vi var nu definitivt på väg rakt fram mot det svarta hålet och vi hade bara en chans kvar att stanna på fastlandet. Så jag trängde mig ut mot en avfart där jag inte ens hann att läsa på skylten vart vi var på väg. Men vi kom in på en annan motorväg och rullade fram i ett industriområde.
-Jag ringer, sa Blondinen.
Väninnan förstod att vi måste köra söderut, ner mot Järntorget och därefter i en allé som heter "Allén" för att komma mot Heden. Men jag fick informationen för sent, hade redan passerat gatan fram mot Järntorget och var nu på väg bland spårvagnar och pendlare i bilköer rakt västerut. I telefonen fick vi tips om stadsdelar och platser som skulle synas på skyltar, men vi satt mest fast vid långvariga rödljus och kom bara längre och längre från Järntorget, Allén och Heden.
-Kör mot Sahlgrenska! ropade väninnan i telefonen. Medan vi letade efter skyltar mot Sahlgrenska, insåg jag att vi var på väg mot Västra Frölunda.
Vi hade nu åkt omkring i 20 minuter utan att hitta minsta spår mot Heden. Överallt motarbetades vi av rödljus, bilkaravaner, rondeller och spårvagnar. Svordomarna osade i bilen. Jag förutsatte att vi måste ta en vänstersväng för att komma ur Frölunda-spåret. Och äntligen, långt om länge, hittade jag en korsning där det var möjligt att svänga vänster. Och då hamnade vi inne på ett gigantiskt sjukhusområde, som fick oss att hurra i bilen. Sahlgrenska! Yippppieee! Men vi var ju inte framme där vi ville vara!
-Nu är det lätt att hitta till Heden, sa väninnan i mobilen och jag styrde efter hennes instruktioner ända tills vi kom till en gata där vi på avstånd såg parkeringsskyltar som, när vi närmade oss, påtalade att detta var Hedens P-platser och här var det FULLT.
Jag rullade in på området ändå, för även fulla P-platser kan ge utdelning, bara man har is i magen. Men så här är det alltså att köra bil i Göteborg.
Senare på eftermiddagen skulle vi köra hem till väninnan och då följa skyltarna mot Redbergsplatsen och Olskroken. Jag ska inte dra hela historien, men när vi närmade oss målet fanns det plötsligt bara skyltar mot Redbergsplatsen och det var Olskroken vi skulle till. Jag förmodade då att jag skulle strunta i skylten mot Redbergsplatsen och istället svänga av gatan åt höger. Fem sekunder senare var vi inne i ett område där det bara fanns smala enkelriktade gator, industribyggnader, garage, privata P-platser och transportbilar av olika slag. Jag skulle alltså ha fortsatt mot Redbergsplatsen och senare, vid nästa korsning, köra in till höger och då hamna i ett område med bostadsfastigheter.
Det där med att det inte fanns skyltar mot Ullevi, fick senare en förklaring.
–Det står Ullevimotet på skyltarna, sa väninnan.
"Ullevimotet"... vad tusan betyder det? Vad är ett mot? Vad skulle vi göra vid ett mot? Varför skulle jag köra mot ett mot när det var den stora arenan, byggd för fotbolls-VM 1958, som jag behövde som riktmärke på min väg mot Heden?
Är det helt enkelt ett prov på den berömda göteborgshumorn? Vad säger Kålle och Ada om att vi tillfälliga besökare irrar runt, runt och runt utan att veta hur vi ska komma fram dit vi vill?
Och spårvagnar! Är inte det lite omodernt att blanda in sådana monster i trafiken?
Lagom stort, lättöverblickat, lätt att hitta i.
Skulle först till Heden, ett område så gott som mitt i stan, där det finns 100-tals parkeringsplatser och några fotbollsplaner. Sympatiskt. Mitt i stan!
Men hur kommer man dit från motorvägen man har kört på ända från Malmö?
-Jag ringer och frågar, sa Blondinen och tryckte fram göteborgsväninnans telefonnummer i mobilen.
–Vi ska svänga av där det står "Ullevi" på en skylt! sa hon sedan och vi började titta på skyltarna mot alla avfarter. När vi hade passerat ett stort antal utan att hitta skylten mot "Ullevi", blev jag övertygad om att vi skulle hamna i Tingstadstunneln och ploppa upp på en ö som heter Hisingen, långt ifrån Ullevi och Heden. Vi var nu definitivt på väg rakt fram mot det svarta hålet och vi hade bara en chans kvar att stanna på fastlandet. Så jag trängde mig ut mot en avfart där jag inte ens hann att läsa på skylten vart vi var på väg. Men vi kom in på en annan motorväg och rullade fram i ett industriområde.
-Jag ringer, sa Blondinen.
Väninnan förstod att vi måste köra söderut, ner mot Järntorget och därefter i en allé som heter "Allén" för att komma mot Heden. Men jag fick informationen för sent, hade redan passerat gatan fram mot Järntorget och var nu på väg bland spårvagnar och pendlare i bilköer rakt västerut. I telefonen fick vi tips om stadsdelar och platser som skulle synas på skyltar, men vi satt mest fast vid långvariga rödljus och kom bara längre och längre från Järntorget, Allén och Heden.
-Kör mot Sahlgrenska! ropade väninnan i telefonen. Medan vi letade efter skyltar mot Sahlgrenska, insåg jag att vi var på väg mot Västra Frölunda.
Vi hade nu åkt omkring i 20 minuter utan att hitta minsta spår mot Heden. Överallt motarbetades vi av rödljus, bilkaravaner, rondeller och spårvagnar. Svordomarna osade i bilen. Jag förutsatte att vi måste ta en vänstersväng för att komma ur Frölunda-spåret. Och äntligen, långt om länge, hittade jag en korsning där det var möjligt att svänga vänster. Och då hamnade vi inne på ett gigantiskt sjukhusområde, som fick oss att hurra i bilen. Sahlgrenska! Yippppieee! Men vi var ju inte framme där vi ville vara!
-Nu är det lätt att hitta till Heden, sa väninnan i mobilen och jag styrde efter hennes instruktioner ända tills vi kom till en gata där vi på avstånd såg parkeringsskyltar som, när vi närmade oss, påtalade att detta var Hedens P-platser och här var det FULLT.
Jag rullade in på området ändå, för även fulla P-platser kan ge utdelning, bara man har is i magen. Men så här är det alltså att köra bil i Göteborg.
Senare på eftermiddagen skulle vi köra hem till väninnan och då följa skyltarna mot Redbergsplatsen och Olskroken. Jag ska inte dra hela historien, men när vi närmade oss målet fanns det plötsligt bara skyltar mot Redbergsplatsen och det var Olskroken vi skulle till. Jag förmodade då att jag skulle strunta i skylten mot Redbergsplatsen och istället svänga av gatan åt höger. Fem sekunder senare var vi inne i ett område där det bara fanns smala enkelriktade gator, industribyggnader, garage, privata P-platser och transportbilar av olika slag. Jag skulle alltså ha fortsatt mot Redbergsplatsen och senare, vid nästa korsning, köra in till höger och då hamna i ett område med bostadsfastigheter.
Det där med att det inte fanns skyltar mot Ullevi, fick senare en förklaring.
–Det står Ullevimotet på skyltarna, sa väninnan.
"Ullevimotet"... vad tusan betyder det? Vad är ett mot? Vad skulle vi göra vid ett mot? Varför skulle jag köra mot ett mot när det var den stora arenan, byggd för fotbolls-VM 1958, som jag behövde som riktmärke på min väg mot Heden?
Är det helt enkelt ett prov på den berömda göteborgshumorn? Vad säger Kålle och Ada om att vi tillfälliga besökare irrar runt, runt och runt utan att veta hur vi ska komma fram dit vi vill?
Och spårvagnar! Är inte det lite omodernt att blanda in sådana monster i trafiken?
onsdag 2 juni 2010
Smygreklam för en kommande bok.
Snart är det oktober.
Dessförinnan ska vi bara hinna med att njuta av en sommar, semestra i några veckor, gå till valurnan och rösta på det vi tror på och följa Allsvenskan, som kan bli en rysare under höstsäsongen.
I september öppnar dessutom den årliga Bokmässan i Göteborg. Och då lanseras en himla massa nya intressanta böcker av kända och okända författare.
En av de nya böckerna har jag skrivit. I oktober ska den finnas hos landets bokhandlare.
Gissa om det blir spännande...
Ändå är det inte min första bok. Den första klarade jag av, tillsammans med journalisten Jan-Owe Wikström på Hallandsposten, redan 1992. Per Gessle frågade oss om vi ville skriva Roxettes officiella biografi. Och vi sa att jo det kunde vi väl göra, vi hade ju ändå inget annat att göra under semestern, så visst, vi kan resa runt och intervjua Maries och dina släktingar och snacka med dig och Marie och få ihop hela storyn från barndom till världskändisar... visst, det fixas vi! Och sen såg vi knappt våra familjer under några intensiva (och roliga!) veckor. Boken sålde i massor i två upplagor och översattes till tyska. I Sverige gav vi boken titeln The Book, vilket naturligtvis hänsyftade på en av Roxettes stora hitlåtar, The Look. Detta fattade man inte i Tyskland, så där fick den heta Das Buch...
Efter den debuten har jag gett ut tre kåserisamlingar. Titlarna avslöjar att de var lättare att sälja lokalt på västkusten än i resten av Sverige: Ditt och mitt Halmstad, Halmstad från och till samt Häromdagen var jag i Halmstad. De innehåller samtliga gamla kåserier som jag har skrivit för Hallandsposten och blev snabbt slutsålda och var säkert en av de vanligaste julklapparna i Halmstad de år de kom ut.
Under 2000-talet har jag också skrivit en bok om mina erfarenheter från reklambranschen. Var snäll och köp, heter den.
Och i oktober kommer alltså mitt epos nummer sex. Vad handlar den om? frågar alla som har hört talas om den. Och jag vet inte hur mycket jag ska avslöja.
Men OK, jag säger bara så här: den handlar om kändisar. Och det är inte vilka kändisar som helst, för de har en sak gemensamt allihop: de har träffat mig!
Jag berättar alltså om när jag åt frukost på tu man hand med Isabella Rossellini, när jag var på Andy Warhols party i New York, när jag snackade rock´n´roll med Cliff Richard, när jag fick ta hand om Keith Richards fulla farsa och när Ernst-Hugo Järegård fick ett helt flygplan att titta på mig och undra vem jag var. Bland annat, alltså. För listan på kändisar som har träffat mig är lång och 100% sann.
Och det är snart oktober, så håll ut!
Dessförinnan ska vi bara hinna med att njuta av en sommar, semestra i några veckor, gå till valurnan och rösta på det vi tror på och följa Allsvenskan, som kan bli en rysare under höstsäsongen.
I september öppnar dessutom den årliga Bokmässan i Göteborg. Och då lanseras en himla massa nya intressanta böcker av kända och okända författare.
En av de nya böckerna har jag skrivit. I oktober ska den finnas hos landets bokhandlare.
Gissa om det blir spännande...
Ändå är det inte min första bok. Den första klarade jag av, tillsammans med journalisten Jan-Owe Wikström på Hallandsposten, redan 1992. Per Gessle frågade oss om vi ville skriva Roxettes officiella biografi. Och vi sa att jo det kunde vi väl göra, vi hade ju ändå inget annat att göra under semestern, så visst, vi kan resa runt och intervjua Maries och dina släktingar och snacka med dig och Marie och få ihop hela storyn från barndom till världskändisar... visst, det fixas vi! Och sen såg vi knappt våra familjer under några intensiva (och roliga!) veckor. Boken sålde i massor i två upplagor och översattes till tyska. I Sverige gav vi boken titeln The Book, vilket naturligtvis hänsyftade på en av Roxettes stora hitlåtar, The Look. Detta fattade man inte i Tyskland, så där fick den heta Das Buch...
Efter den debuten har jag gett ut tre kåserisamlingar. Titlarna avslöjar att de var lättare att sälja lokalt på västkusten än i resten av Sverige: Ditt och mitt Halmstad, Halmstad från och till samt Häromdagen var jag i Halmstad. De innehåller samtliga gamla kåserier som jag har skrivit för Hallandsposten och blev snabbt slutsålda och var säkert en av de vanligaste julklapparna i Halmstad de år de kom ut.
Under 2000-talet har jag också skrivit en bok om mina erfarenheter från reklambranschen. Var snäll och köp, heter den.
Och i oktober kommer alltså mitt epos nummer sex. Vad handlar den om? frågar alla som har hört talas om den. Och jag vet inte hur mycket jag ska avslöja.
Men OK, jag säger bara så här: den handlar om kändisar. Och det är inte vilka kändisar som helst, för de har en sak gemensamt allihop: de har träffat mig!
Jag berättar alltså om när jag åt frukost på tu man hand med Isabella Rossellini, när jag var på Andy Warhols party i New York, när jag snackade rock´n´roll med Cliff Richard, när jag fick ta hand om Keith Richards fulla farsa och när Ernst-Hugo Järegård fick ett helt flygplan att titta på mig och undra vem jag var. Bland annat, alltså. För listan på kändisar som har träffat mig är lång och 100% sann.
Och det är snart oktober, så håll ut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)