När stjärnan från Ystad sabbade en reklamfilminspelning i London.

Vi skulle spela in tre 45-sekunders TV-spottar på en gård utanför London.
Det blev billigare där med ett stort engelskt team än att spela in filmerna hemma i Sverige. Så vi engagerade Sveriges genom tiderna störste och mest belönade reklamfilmsregissör. Han hade jobbat med produkten ända sedan den lanserades på 1960-talet, då hans reklamfilmer bara fick visas på biografer. (Sverige och Albanien var de enda länderna i Europa som inte tillät reklam i TV. Men det är en annan historia.)
Med på resan till England var, utöver två skådespelare från Dramaten, en regissör, två medarbetare från kundens marknadsavdelning samt byråns team med projektledare, art director och copywriter, d v s jag. Åtta personer från Sverige alltså, som skulle vara med under inspelningen av totalt tre 45-sekundare. För att klara detta behövde det engelska produktionsbolaget ett antal medarbetare på plats under inspelningarna: två ljussättare, två snickare, två byggnadsarbetare som skulle klara att lägga en räls för kameraåkningar, två dekoratörer, två ljudtekniker, två kameramän, en sminkös, en skräddare, en sekreterare och slutligen en cateringkvinna, som stod för matlagning och servering av allt som vi kunde behöva. Totalt runt 25 personer för 45 sekunders film, alltså.
Det var förresten de engelska fackföreningarna som krävde att det skulle finnas minst två medarbetare inom varje yrkeskategori. Så om t ex en snickare blev sjuk, kunde arbetet fortsätta.
Den första filmen skulle spelas in på en stor svenskägd gård som omfattade stallbyggnader och en herrgårdsliknande huvudbyggnad. Här födde man upp trav- och gallophästar. För de andra två filmerna hade någon i det engelska teamet föreslagit andra, lika spektakulära, platser i närheten.
Jag tog ett tidigt morgonplan från Köpenhamn och skulle anlända till inspelningsplatsen när det var tid för skådespelarna att börja agera. Och det var inte vilka skådisar som helst. Det var kvinnan och mannen som hela Sverige kände till och som alla hade sett i TV-produktioner, på bio eller på de stora scenerna. De tillhörde den allra översta elitklassen.
Jag steg ur taxin jag och såg redan på avstånd att alla tycktes vara på plats.
Men det var något som inte stämde.
Det förekom ingen aktivitet. Alla stod still eller vankade lite hit eller dit utan mål. Långt bort i bakgrunden såg jag byråns art director sitta på en stol och stirra rakt ut i luften.
Ännu längre bort, på andra sidan en grön hage, såg jag två personer som tydligen diskuterade något viktigt. Det var den stora skådespelaren och den berömda regissören. Vad höll de på med?
Den första personen som jag kom alldeles i närheten av, var divan själv, den mångomtalade, celebra och ryktbara Stjärnan, som stod en bit bort från de andra, med en cigarett i handen, sminkad och klädd för sin roll. klar för att börja agera.
–Vad pågår? frågade jag henne.
–Det får du fråga min moatjé, svarade hon. Det är han som har stoppat upp alltihop, fortsatte hon och tog ett bloss. Han vill inte göra rollen. Han backar ut.
Är det någon som vill veta slutet av historien?