Reseraseriet.

Blir det någon resa i vinter? Innerst inne vill väl de flesta av oss komma bort från snö, mörker och kyla. Åtminstone i en vecka i alla fall.

Själv har jag tröttnat på långresor. Det är inte kul att sitta stilla i ett flygplan i elva timmar och titta på långfilmer, som man aldrig skulle få för sig att se på bio.

Långa flygresor är en slags modern tortyr, speciellt om man hamnar bredvid någon storsnarkare som lyckas sova sig över hela Atlanten, om det nu är på det hållet man åker. För min del är det bara det hållet som gäller, om det snackas långresa. Jag kan tänka mig att åka tillbaka till Las Vegas och Austin i Texas hur många gånger som helst.

Men annars räcker det numera med korta snabbresor på lagom avstånd. Oavsett årstid.

En gång blev det Dublin. Jag trodde det skulle vara fart på musiklivet i den stan, för det har man alltid blivit itutad av nöjesjournalisterna. Så kom vi dit, Blondinen och jag, och jag ville genast ut och kolla barbanden, nya okända förmågor och kanske ett eller annat etablerat irländskt band. Vi var där i några dagar och den enda vi såg från musikbranschen var Sinead O´Connor. Men det var på ett café och hon satt och fikade med en kompis.

Annars såg vi bara en turistanpassad glittershow med irländsk riverdance och det var på hotellet där vi bodde. För säkerhets skull körde de samma show varje kväll, så när vi hade varit ute på stan och letat ett tag utan att hitta något, kunde vi avsluta kvällen med att titta på avancerat bensprattel hemma på hotellet.  Man tröttnade snabbt. Men det fanns tv på rummet.

En annan gång i modern tid tog vi en tur till Sardinien. Hotellet låg precis vid stranden och man behövde egentligen inte röra sig ur fläcken. Det var bara att ta på sig badbrallorna på rummet och sen gå över gatan, så var man vid havet och de dyra vilstolarna som man tvingades hyra. Jag hade gått med på att resa dit, om vi inte tvunget skulle ge oss iväg på utflykter för att betitta sånt som man är totalt ointresserad av, typ gamla kloster i bergen, citronodlingar, krukdrejare eller vad där nu brukar finnas några mil från varje turistort vid Medelhavet. Jag har släpats med på dylikt under olika semesterresor, men nu räcker det. Däremot fick vi ge oss iväg på promenader för att leta efter restauranger i byn där vi bodde. Det fanns några i krokarna, men de var inte lätta att hitta och flera av dem hade redan stängt för säsongen. På taxiavstånd låg en liten stad där det skulle finnas både trevliga krogar och barer. Men vi såg aldrig några taxibilar.

För inte så längesen åkte vi faktiskt österut och hamnade på en badort i Turkiet. Om jag inte minns fel heter den Alanya eller något liknande. Hotellet låg mitt i stan, med stranden på gångavstånd. Så vi gick dit och konstaterade att ingen människa badade i det inbjudande havet. Det var varmt och skönt, så till och med jag blev lite badsugen. Men det gick inte att gå mer än ett par meter ut i vattnet. Där förvandlades botten från mjuk sand till vassa stenar som var omöjliga att trampa på.

Hotellpersonalen berättade att detta var en naturkatastrof som hade hänt förut och ingen visste om man skulle åtgärda problemet eller vänta och se hur naturen själv tog hand om det. Så länge vi var kvar, var det ingen som gjorde någonting, varken människor eller naturen. Vi fick sitta på stranden och titta på havet eller gå hem till den lilla poolen, med sötvatten, uppe på hotellets tak.

Men i år, då?

Det finns fortfarande några stora och spännande städer kvar att avverka i Europa.

De flesta huvudstäderna är avklarade, några av dem många gånger om, liksom Milano, Venedig, Barcelona, Liverpool och andra med en speciell klang.

Det snackas mycket om Liverpool numera. Stan har blommat upp efter en lång nedgång, det finns massor av musikpubar och andra ställen med levande, bra musik – sägs det. Det är argument som jag går på, gång efter gång. När vi kom dit fanns där inte mycket mer än i Dublin.

Det roligaste var faktiskt att åka med på en bussrundtur, där man fick se alla platser, gator och torg som förekommer i Beatleslåtar och alla hus där de fyra  hade bott.

Och så ingick ett besök på The Cavern, popkällaren där allting började.

Men det var nog en bluff. Jag tror att Cavern låg i huset på andra sidan gatan.

Det sa guiden till mig i en paus. Varför vet jag inte.