Musik med mera.

Tänka sig. Snart är det bara en månad kvar till julafton.

Vet inte om det är bra eller dåligt. Vet inte om man ska börja stressa.

Brevlådan är redan full med käcka julklappstips varje dag. Julborden börjar digna på krogarna. Snart får man väl de första julkorten. Digitalt så klart.

Men den stora frågan är: när ska man börja köpa julklappar?

De första åren jag hade tjänat ihop egna pengar, köpte jag alla julklappar dagen innan julafton. Det var bara att gå ner till Resia på Brogatan i Halmstad. Där fanns allt och allting var billigt. Jag kunde köpa till hela släkten där. Det mesta jag köpte, kulpennor, rakblad från Matador, tejp och annat fint, kostade ett par-tre kronor. Då fick man det inslaget också. Det tog en halvtimme, sen var hela julklappsproblemet ur världen och man kunde gå till Swärd på Halmstads Musikhandel och kolla om det hade kommit någon ny platta, som man kunde köpa till sig själv.

1963 kom de första LP-skivorna med The Beatles. Två stycken i tät följd.

Det var nog därför jag missade Phil Spectors julskiva. Allt kretsade plötsligt kring Beatles och då hade ändå inte den riktigt överväldigande hysterin  börjat. Men Beatles var något nytt, engelsk popmusik började bli intressant att utforska, Amerika drunknade liksom i svallvågorna. Så jag missade världens genom tiderna bästa julplatta när den kom, lagom till julen 1963. Jag skaffade den flera år senare. Den är fortfarande bäst, den säljs fortfarande och det är den enda julskivan man behöver spela. Helst ska man ha den på vinyl och i mono.

Phil Spector var på ett sätt en bakåtsträvare, för han ville inte acceptera den stora nyheten stereo. Han ville att allt ljud skulle komma ut liksom från ett enda stort hål. Och i det hålet skulle det finnas hur många instrument som helst, gärna dubbla stråksektioner, flera trumset, massor av gitarrer, mycket av allting. Spector gjorde produktioner som överträffade allt annat man hade hört i popväg och han gjorde det med ett antal svarta tjejer och killar som sjöng, ibland i egna gruppnamn, ibland blandade lite hipp som happ, men det stod alltid The Crystals eller The Ronettes på etiketten när det var några tjejer som sjöng tillsammans och sen fanns där soloartisten Darlene Love också, som ibland kunde dyka upp tillsammans med någon av grupperna, och Bob B Soxx & The Blue Jeans, som var en grabbgrupp.

I studioorkestern satt blivande stjärnor som Leon Russel på piano, Sonny Bono på percussion och jazzgitarristen Barney Kessel på en av gitarrerna.

På julskivan drar de här gängen igenom allt från White Christmas och Silent Night till I Saw Mommy Kissing Santa Claus och Rudolf med röda mulen.

Och allt låter som Phil Spector ville ha det: stort, pompöst, svulstigt och lättsamt glittrande på samma gång. Det tindrar av ljud. Alla andra julskivor blir bara onödiga, när man har hört den här.

Men julen 1963 upptäckte jag inte den här plattan, som sagt. Förmodligen väntade alla dåtidens popnördar, inklusive mig själv, på varje nytt ackord från The Beatles.

Fast i början, när de var nya, ville jag helst inte erkänna att jag lyssnade på pop. Jag försökte framställa mig själv som jazzexpert, för jazz var naturligtvis mycket finare än pop. Så jag satt hemma och lyssnade på The Modern Jazz Quartet, som spelade en slags kammarjazz, kulturell finjazz med Milt Jacksons vibrafon som frontinstrument och John Lewis strikta pianospel som komplement. Jag kommer ihåg än idag att basisten hette Percy Heath och trummisen Connie Kay, så jag måste ha vrålpluggat dem ordentligt. Låtarna tog aldrig slut, det var evighetslånga solon, men jag stod ut och kunde prata med de stora grabbarna i jazzklubben Playhouse, det var det viktiga.

Köpte också allt som fanns med Thelonious Monk. Inga andra i min ålder visste vem han var. Jag hade alla hans plattor. Hemma på pianot försökte jag komma underfund med hur han spelade i Round About Midnight, men det var helt enkelt omöjligt, för man skulle egentligen inte spela piano som Monk, han spelade helt fel. Och ändå lät det så... rätt! Men han var ju ett geni, det visste i alla fall vi, som var intresserade av jazz och fick en massa tips av Swärd på plattor som vi borde köpa.

Det var Art Blakey också. Han spelade trummor med sina Jazz Messengers. Enkel, rak jazz som satt som klister i öronen. Jazz med budskap och själ, sa man. Soul. Det var nåt nytt, det var fränt, rytmiskt och melodiskt på samma gång. Wayne Shorter spelade sax, Clifford Brown och Lee Morgan trumpet och det svängde på ett helt nytt sätt. Vad var fyra grabbar från Liverpool jämfört med sånt. Ingenting.

Eller, jo... Det gick inte att stå emot. Allting rämnade. The Beatles tog över och det var bara att låta håret växa, gapa med i She Loves You, Yeah Yeah och erkänna att man var en popnörd. Sen bara vällde det över oss. Och till Halmstad kom Downliners Sect redan då, The Who, Manfred Mann, The Troggs och andra band från England, som låg på alla världens hitlistor.

Jag vet inte hur många år det tog innan jag hittade Phil Spectors julskiva. Men jag har den än och spelar den varje jul. Man tröttnar aldrig på den, för man plockar ju bara fram den en kort tid varje år. Och den är oemotståndlig.

Så nu har du fått årets julklappstips: ge Phil Spectors julskiva till alla du tycker om! Du framstår som en popkännare och alla som får den kommer att älska dig.

Synd att Resia försvann förresten, men med de priserna gick de väl i konkurs.