Min musik.

Varje gång jag får frågan vad jag gillar för sorts musik, börjar jag svamla.

Hur ska jag förklara? Hur ska någon förstå vad jag menar?

Jag gillar musik som är ärlig. Musik där man hör att hon eller han som
sjunger eller spelar verkligen menar något med sin musik.

Det är därför jag inte hittar mycket att ta till mig t ex inom svensk 
dansbandsmusik. Där är det mesta falskt, även om de träffar rätt toner: ingen 
vettig människa kan väl tro ett ord av vad en normal dansbandssångare sjunger?

Det är därför jag inte står ut med opera, operetter eller musicaler heller. Det är 
teater, det är inte äkta. De menar ingenting, de bara sjunger vad de har blivit 
ombedda och som regissören vill ha det. Det hörs.

Och jag gillar inte musik där tekniken betyder mer än innehållet. Mycket i 
modern pop är maskinellt och osensuellt.

Men hur ska jag förklara vad jag gillar? Finns det ett ord som täcker allt det, för 
det är mycket jag tycker om och det är musik inom många olika stilar.

Till slut har jag bestämt mig för att säga att jag gillar musik från Texas, USA.

Jag vet, det låter korkat. Och ingen begriper någonting, när jag säger så. 
De flesta ser bara undrande ut. Få vet vilken koncentration av bra musik det 
finns i Texas.

En del tror att jag menar country.

Och det kunde vara rätt, för i Texas görs verkligen den bästa countrymusiken. 
Willie Nelson är rätt country, Garth Brooks är fel. Den ene kommer från Texas 
och låter äkta, den andre håller till i Nashville och låter plastig.

Men i Texas finns också t ex blues, rhytm´n blues, texmex, folkmusik och rock 
och allt tycks vila på en grund som är ärligt menad.

När Willie Nelson sjunger en låt som ”Funny How Time Slips Away”, så 
känner jag att han menar varje ord i den lite sorgliga texten. När Tish Hinojosa 
sjunger ”Corazon Viajero” behöver man inte ens förstå spanska för att fatta att 
hon är äkta och att hon vill säga något med sin sång. 

Och det är bländande vackert.

Förr brukade jag spela in kassettband och ge bort. 90 minuter blandad 
Texasmusik, musik som berör, vilken stil det än är. En sådan kassett kunde 
innehålla väldigt mycket blandad musik, men alltihop tycktes ändå vara ämnat 
att passa ihop med vartannat. Det fanns en linje, en röd tråd, där alltihop byggde 
på egna erfarenheter hos artisterna, äkta känslor och, i varje enskilt fall, en 

konstnärlig talang att framföra det.

För så är det, att t ex Flaco Jimenez och Stevie Ray Vaughn kompletterar 
varandra, precis som Buddy Holly och W C Clark. 
Sista kassetten jag gjorde innehåller alla favoriter, från Doug Sahm och Delbert 
McClinton till John Campbell och Marcia Ball.

Det är musik som får håret att resa sig på armarna.

Och i mycket av den här musiken, kan man upptäcka sina egna europeiska rötter. 
Det spelas en hel del dragspel i Texas och många låtar kunde gå rakt in i den 
svenska dansbandsrepetoaren, även om de i samma ögonblick skulle förvandlas 
till plast. Det är fantastisk musik och det är klass.

Men de flesta vet inte om att den finns.

Till stor del beror det väl på den radio vi har. Alla som har hört Jimmy LaFave 
på svensk radio räcker upp handen! Och finns här någon som har hört Walter 
Hyatt eller Kimmie Rhodes?

Nä, och det är kanske inte så konstigt. De är ju visserligen sanslöst bra, men 
ändå inte så värst kända utanför USA, eller ens utanför Texas.

Men hur ofta får vi höra världsberömda namn som Willie Nelson, Boz Scaggs, 
Tony Joe White, Steve Earle, Kris Kristofferson och Doug Sahm i svensk radio? 
Någon enstaka gång på P3 eller P4, aldrig någonsin på reklamradion.

Sen finns det naturligtvis en massa annan bra musik, från helt andra ställen, som 
man aldrig heller får höra, om man inte själv är intresserad av att leta efter den. 
Och det finns naturligtvis annan musik än Texasmusik, som jag tycker om.

Men ska jag försöka förklara vad jag gillar, så håller jag mig till musik från Texas.

Svammel, OK, men jag vet själv vad jag menar.