Trist.

Halmstads BK fick bara en poäng igår mot Gefle.
Därmed är chansen att det spelas allsvenskt på Örjans vall nästa år mindre än mikroskopisk.
Det verkar alltså kört nu.
Och det är ju trist.
Lika trist som höstvädret, som började redan i juni och sedan har legat som en grå filt över Skåne.
Nu är det resterna från ett tropiskt oväder som står på lut.
De, resterna alltså, tänker tydligen anlända i morgon och därmed avlösa dagens stormbyar.
Trist, speciellt som man har gått och inbillat sig att september kan bli en riktigt fin sommarmånad.
Indiansommar brukar det visst kallas, när sol och värme bestämmer sig för att förgylla den första höstmånaden.
Men det sprack det också.
Trist.
Det verkar bli en redigt trist läsning här idag.
Och det har ju inte varit så mycket nytt att läsa här på bloggen den senaste tiden.
Ska försöka ändra på det och återkommer därför i morgon med något som är raka motsatsen mot det trista!

Varför inte säga som det är?

Varför säger ingen att Radio Malmöhus´morgonprogram med det pretentiösa namnet Skånemästaren är ovanligt töntigt och nästan nervpåfrestande att lyssna på?

Varför säger ingen att all sport borde ha en egen kanal, så att man slapp dessa ideliga hysteriska referat och alla dessa kvasianalyser, när man egentligen vill ha musik och nyheter när man sätter på radion?

Varför säger ingen att Malmö är för litet för alla gigantiska stormarknader och varhus som växer fram eller byggs om överallt i stans utkanter och heter Entré, Emporia, Mobilia, Jägersro Center och Burlövs Center och som ska konkurrera med cityvaruhus som Caroli City, Triangeln, Hansacompagniet och det allt mera utslitna Kronprinsens köpcenter?

Det händer ingenting.

Ooops! Det var ett tag sedan. Har inte varit flitig på bloggen, precis.
Men det händer ju ingenting.
Det regnar hela tiden. Eller i alla fall blåser. När solen nån enstaka dag har lyckats sno åt sig det mesta av himlavalvet, då har det blåst halv storm. Kul sommar.
Har varit på bio. Woody Allens nya är kanon. Rekommenderas!
Har städat i garaget. Rekommenderas inte alls.
Har tömt plastpoolen på vatten.
Har missat Hemglass-bilen i tre veckor. Varfan är dom?
Har klippt gräset med en elklippare som inte går att stänga av. Ska jag flytta undan några prylar som är i vägen, står klipparen och går på tomgång. Så ska det inte vara. Motorn ska slå av så snart man släpper handtaget. Laga? Nä, jag har inte den typ av skruvmejsel som behövs om man vill komma innanför skyddsplåtarna. Den får gå på tomgång.
Har blivit biten av en fästing. Det är ingen fest.
Har dammsugit Blondinens bil. Såg att det var lite smuts runt cigarettändaren och tryckte dit dammsugarslangen. VVVrrrrrffft så försvann hela tändaren in i slangen och rakt in i påsen. Efter sju minuter hade jag spårat den och fått ut den. Blev lite impad av mig själv faktiskt.
Har bytt e-postleverantör. Firman jag hade förut har fått danska ägare och lämnat kontoret i Sverige. Ringer man dit, så kommer det in en dansk röst som säger något grötigt. Jag kan bara uppfatta "dessvärre". Så jag bestämde mig för att ta kontakt med en e-postfirma på så långt avstånd som möjligt från Danmark och hittade en i Nordingrå. Med denna firma talade jag i två timmar medan jag och den snälla killen vid Nordpolen sakta men säkert lyckades pricka in alla detaljer så att jag nu både kan sända och ta emot e-post.
Så nu väller det in alla vinster jag får varje dag. Jag har vunnit resor, mobiltelefoner, rabattcheckar, pengar och massor av annat. Men jag har inte plockat ut en enda vinst, för jag är övertygad om att alla dessa meddelanden kommer från gangsterfirmor som är omöjliga att spåra och som bara är intresserade av att komma över mina besparingar.
Är det någon som här som har tagit ut en vinst på e-posten? Berätta!

Uggla i väggen.

Det var kolmörkt. Det var mitt i natten.
Varför jag befann mig i ett mörkt rum som inte var ett sovrum, det begrep jag inte.
Jag antog bara att jag måste förflytta mig. Här kunde jag inte stå.
Jag knökade upp en dörr utan att veta var jag skulle hamna. Gatlyktan utanför orkade inte lysa genom gardinen. Det var mörkt. Jag sträckte fram händerna och gick sakta framåt mot ännu en dörr. Nu kom jag till ett rum där fullmånen svagt lyste upp väggar och tak. Jag hade fyra dörrar att välja mellan. Men jag visste inte vad jag letade efter.
-Aha, tänkte jag, när jag fick tag i ett handtag som skulle öppna nästa dörr. Jag är på väg mot badrummet! Så måste det vara.
Då hördes ett ljud från en annan dörr. Det lät konstigt. Dovt. Frågande.
-Va? tänkte jag. Är det en fågel som har fastnat inne i väggen?
Det lät som en uggla. Hur hade den kommit in i väggen?
Jag bankade med knytnäven där jag trodde att ugglan satt klämd. Dunkandet fick ugglan att gå upp i falsett.
–Vad är det? sa ugglan bakom nästa dörr. Dörren öppnades!
–Går du i sömnen? sa min fru. Hon var uppe på ett toalettbesök, förstod jag när jag vaknade.

Två Marior kan bli nåt.

Malmöfestivalen är alltid en frisk musikalisk flykt från vardagen.
En vanlig tisdagskväll kan man fylla med musik av den sort man gillar mest.
Storbandsjazz? Visst, ett helt tält fullt. Mitt i stan. Ett stort band från Lund får nästan tältpinnarna att lossna när jag tittar in på en snabbflukt.
Gammal hederlig swing? Jodå, ett helt tält.
Blues? Helt klart, ett helt tält. 60-talspop? Självklart. Dansband? Jag säger bara Lasse Stefanz, livs levande. Och vi snackar fortfarande en och samma kväll!
Stannar till längst på Hedmanska gården och får höra och se Brösarps mest skivsäljande artist. Maria Anderberg, en sångerska från den skånska vischan, som låter som hon kommer från någon liten håla på den amerikanska prärien. Och hon har en Maria med sig, Davidsson heter hon, känd mest från Malmöbandet Sweet Mary Music. Tillsammans ger de oss i publiken ett knippe väldoftande låtar och tillsammans får de oss att tänka på hur det kan låta när två amerikanska tjejer sjunger snygga countrylåtar med inlevelse och trovärdighet.
De här två Mariorna vill vi höra mer av! Ge dem en halvtimme som förband när det finns något stort namn på Malmöbesök, så kan de själva toppa affischerna nästa gång!
Efter Anderberg och Davidsson kom Richard Lindgren in på scenen och totalt sett var det nog Hedmanska som vann den här vanliga tisdagen.

Det lät som Buckaroos.

Buckaroos från Malmö är ett av landets bästa retroband.
Buckaroos spelar låtar som aldrig har varit hits, men som låter som gamla hits när Buckaroos spelar dem. Bandet har skiftat medlemmar då och då, men längst fram har alltid Jalle O stått vid sångmikrofonen. Bakom sig har han alltid haft levande legender, som trummisen Håkan Nyberg, eller blivande legender, som hårdrockande Pontus Snibb, snart världsberömd.
Ikväll hörde jag bandet på Malmöfestivalen. Jag vet inte säkert, för det gick inte att se bandet från den kortsida av tältet där jag hamnade. Framför mig var det tjockt av folk, som hade kommit i god tid och lyckats ta sig framåt mot scengaveln. Det är ett lååångt tält. När det blir fullt, bör man ha kikare med sig, om man vill både se och höra scenattraktionen.
Men det hördes att det var Buckaroos som fanns där någonstans, långt långt borta. För det svängde och gungade och hela bandet visade att det är ett band som skulle bli världskänt om det hade spelat t ex på den årliga musikmässan i Austin, Texas. Så bra är Buckaroos från Malmö, eller Limhamn kan vi säga.
Synd att man inte fick se dem.

Smygreklam?

Jag var uppe i Tylösand i helgen. Vi var ett stort gäng som firade en vacker dam på hennes 50-årsdag och det blev naturligtvis massor av mingel och massor av snack.
Och där satt man plötsligt och pratade t.o.m. med första klassens Malmöprofiler, som hade tagit sig upp över Hallandsåsen.
Det var då jag fick veta att kändisnissen nr 1 i Malmö, Lars Hector, kommer att befinna sig på Malmöfestivalen för att signera sin nyutkomna bok om gamla ädla Trocadero, klubben där alla hippa Malmöbor samlades en gång i tiden för att synas i rätt sällsksap.
"Det ljuva livet på Trocadero" heter boken som du kan köpa med en handskriven hälsning från författaren, om du hittar honom vid ett marknadsstånd mellan Palladium och Hamrelius bokhandel. Dessutom får du boken inklusive en DVD för festivalpriset 300 pix, hela 95 kronor billigare än normalt.
Detta ville Hector att jag skulle nämna i min blogg.
Men mig kan man naturligtvis inte köpa. Här får man ingen smygreklam!
Därför nämner jag inte att det är på tisdag 23 aug. kl 13–15 som man kan träffa författaren och få boken signerad. Den reklam som behövs får han ta hand om själv!