Oroliga Hallandshistorier.

Är uppe på vinden och vänder ner med en bok, upphittad i en bokhylla som jag inte har besökt under det här decenniet.
Boken heter Hallandshistorier och utgavs av Wahlström & Widstrand 1946. Historierna hade samlats ihop av redaktören Olof Christansson.
Så värst roligt blev det aldrig, trots över 200 sidor.
Det mesta påminner om bloggkollegan Åke Catos "Oroliga historier", som är Catos egna små mästerverk i konsten att bygga upp en intrig mot en förväntan om en storslagen komisk poäng, men som i själva verket slutar i ett stort ingenting. Hans oroliga historier fanns i programbladet till sommarens upplaga av Semestersabotörerna nere i Vellinge.

Här är ett exempel på vad som ansågs hur kul som helst i Halland på 1949-talet:

Gamle Johannes låg full i diket, där han påträffades av församlingens kyrkoherde.
–Nu är du full igen, Johannes!
–Ja e ente full! Ja e gla. Kung Salomo säger: I skolen äta, dricka och vara glada.

Jaha. Vi kan ta en till:

En av läkarna i Laholm var på väg till ett sjukbesök i Veinge. På vägen for han och hans skjutspojke förbi ett ställe, där doktorn hade varit tidigare. Han frågade hur det hade gått med den sjuke bonden.
–Han dog, sa pojken.
Om en stund kom de till ett annat ställe. Läkaren frågade samma sak och fick ett liknande svar.
–Nå, sa doktorn otåligt, finns det då ingen som har blivit frisk sedan jag varit där?
–Nä, ente som jag har hört.

Fler:

V-dagen 1945 firades i Halmstad med en större manifestation på Örjans vall. Två vänner möttes där och följande repliker växlas:
–Jaså, du e här ida?
–Ja, de e ju inte så titt de blir fred i världen.

Axel i Granet var inne i en affär i Halmstad för att köpa en ny mössa.
–Vilket nummer, undrade biträdet.
Axel, som är känd för sin slagfärdighet, replikerar snabbt:
–Det vet ja ente, men ja har hudet me meg, så de går an å mäta!

Ett ungt nyförlovat par var på besök i Halmstad och i programmet ingick naturligtvis ett kondisbesök. Då den lycklige fästmannen beställde två kaffe, undrade servitrisen, om det skulle vara bröd till.
–Ja, te me duer de la mä brö, men hon här vell nock ha kagor!

Det räcker nu, va?

Det känns inte bra nu.

HBK ligger i botten av tabellen, det gör mig låg och otrevlig att umgås med.
Vad är det som är fel?
Kan ett lag som får stryk av Trelleborg vara optimalt tränat och peppat? Gör spelarna sitt jobb, sitt yttersta? Och om de inte gör det, vad beror det i så fall på?
Dessa frågor sveper runt i skallen oavbrutet.
Jag känner inte igen HBK. Den anda som fanns i klubben under Stig Nilssons dagar, och speciellt medan Roy Hodgson var tränare, verkar det inte finnas ett spår av idag.
Ingen i klubbledningen hörs eller syns.
Ingen säger något som ger hopp om framtiden.
När det har gått bra för HBK, har klubben haft en inre kemi där alla från styrelsen, tränarna och spelarna till materialförvaltare och cafépersonal i klubblokalen, verkar ha haft en stark känsla för klubbmärket. Finns den känslan idag?
Och var är supportrarna? De märks ju knappt, nu när de behövs som mest.
Hur kunde det bli så här?
Varför ligger inte laget där uppe i tabellen där man krigar om medaljerna?
Frågorna irrar runt. Men ingen verkar ha svaren.
Det känns inte bra nu. Något måste hända.
Kämpartagen måste fram mot Elfsborg.
Det är tränarens uppgift att ta fram alla resurser som finns inom varje enskild spelare. Varje sekund av matchen måste vinnas.
Det kan lyckas. Det går.
Visa att det går!

Mardröm och verklighet.

Det är inte ofta jag drömmer mardrömmar.
Men häromnatten hände det.
Jag körde bil på motorvägen och höll 130, som brukligt. Men den här gången fick jag oväntat blåljus i backspeglarna och blev prejad av en polisbil som eskorterade mig till ett stort parkeringsområde. Det vimlade av polisbilar, en helikopter steg mot skyn och P-platserna var ockuperade av idel fortkörare. Jag blev anvisad en plats av en snut, som sa att jag skulle sitta i bilen och vänta. Sen gick han bort mot en liten träkåk.
-Vad är detta? sa jag till närmsta granne, en karl med en Audi.
-Det är det nya sättet att ta hand om oss som inte kan hålla hastigheten.
-Vad händer?
-Du får snart se.
Och så kom det två poliser fram mot mig och den ene talade.
-Du har kört i 130 på en 110-sträcka. Men med våra nya regler behöver du inte böta.
Istället ska du få köpa den här boken och du måste läsa den här, innan du får köra vidare.
Han visade en tjock bok som hade titeln "Våra trafikregler samt hur de ska efterlevas".
-När du har läst boken, går du bort till det lilla huset där borta och blir förhörd i en timme. Och boken kostar 1.999 kronor. Vi tar kontantkort.
Kan man vakna av kallsvett, så var detta ett sådant tillfälle.
Jag berättade om drömmen för musikmannen och fotografen.
-Det låter lite som Nordkorea, sa fotografen.
-Det måste vara något du har kvar i skallen sedan du besökte Öst-Berlin, sa musikmannen.

Öst-Berlin. Javisst, ja!
Jag var kommenderad till en mässa i Väst-Berlin och blev lite nyfiken på hur det såg ut på andra sidan järnridån. Så jag tog U-bahn och kom upp på den kommunistiska sidan av muren. Det var en konstig resa. Några minuter från neonljus, bilköer, varuhus, lyxkrogar och allt annat som vi är vana vid i väst, till dystra gator med propagandabilder om DDR i de stora skyltfönsterna, varuhus utan varor och små stinkande bilar som då och då passerade. Här kunde man ju inte vara, det kändes skrämmande på något sätt. Så jag gick till tunnelbanestationen och skulle växla tillbaka de östtyska pengarna jag tvingades ta med mig in på östsidan.
-Det går inte att växla våra pengar till andra valutor, sa tullaren. Och ni får inte ta med er några av våra pengar till väst. Ni måste köpa något medan ni är här.
Jag fattade ingenting.
-Här finns ju ingenting att köpa! sa jag och såg hur tullaren fnös.
-Du milde! skrek han. Gå tvärs över gatan, där finns en fantastisk souvenirbutik!
Jag hittade bara skräp. Köpte till slut en bok som förhärligade "Der Palast der Republik", ett skrytbygge från 70-talet, som visade sig vara så bemängt med asbest att det knappt gick att riva.
Boken står fortfarande oläst i min bokhylla.
Drömmen hade kanske hämtat inspiration från detta besök i en verklighet som man knappt tror är sann, när man tänker tillbaka.
Jag vaknade i alla fall innan jag hade börjat läsa 400 sidor trafikregler.

Plastic Padding.

Var inne i en färgbutik idag och frågade vad man skulle fylla i ett hål med, i en murken trälist längst nere vid golvet.
-Plastic Padding, var svaret.
Plastic Padding, finns det fortfarande?
Senast jag använde det var nog när jag hade mina första bilar. Man fixade t ex alla rosthål med PP. Man byggde liksom upp en ny kaross, bit för bit, med nät av ståltråd och PP. Hade man fått fortsätta, så hade man haft en helt ny bil till slut. Men det var alltid något som kom emellan. Något mekaniskt. Och en växellåda som rasade kunde man inte fixa ens med Plastic Padding.
Längst med Plastic Padding kom jag nog i en gammal Ford Zephyr, där plåten var totalt bortrostad på vänstra sidan från bagageluckan till bakdörren. Där gick det åt några tuber PP. Om du undrar om det var tillåtet att laga bilplåt på det här viset, så är svaret att det inte fanns något liknande Svensk Bilprovning på den tiden. Och de flesta 18-åringar som köpte sin första bil, köpte en rullande skrothög och hoppades att den skulle rulla en tid utan att gå i bitar. Och rosthål i plåten fixade man med Plastic Padding. Som tydligen finns att köpa fortfarande.
Men vad används det till idag? undrar jag.
Ingen lagar väl sin bil med PP? Och allt annat man konsumerar byts väl mot nytt när det är dags? Vi lagar väl ingenting nuförtiden?
Nu skulle ju jag visserligen laga ett tre-fyra centimeter långt hål i en trälist. Men det berodde på att jag inte skulle klara att byta ut hela den långa listen mot en ny. Jag skulle bli tvingad att ringa en snickare och ingen snickare man ringer är intresserad av ett så litet jobb som att byta en list. De vill lägga nytt golv i hela huset, bygga en Friggebod eller flytta väggar. Därför gick jag och frågade i färgbutiken om det fanns något att göra åt ett hål i en list.
-Plastic Padding, var alltså svaret och jag hamnade en stund i ett nostalgiskt skimmer.
Sen åkte jag hem, blandade de två komponenterna till en korvig massa, tryckte in smeten i hålet och tio minuter senare kunde jag slipa och måla hela balkongdörren.
Jag gjorde det själv istället för att ringa efter en polack.
Han hade kanske gjort jobbet aningen snyggare, men det blir billigare att anlita sig själv, har jag räknat ut.

Sommaren är inte slut hos Tant Gertrud.

I Malmö finns ett kvarter med anor från 1500-talet. Det ligger i närheten av Drottningtorget i ett område som inte direkt hör till citykvarteren. Lite off, alltså. Men i St Gertrud, som kvarteret heter, finns lokaler för konferenser, kalas, kurser och vad som nu kan behövas och är ett utmärkt lunchställe för många.
Men roligast är det när Malmös store fixare Dr Rock presenterar sina musikaliska gäster, gårdsplanen är fullsatt och stället är omdöpt till Tant Gertruds.
Den här sommaren har vi sett bl a Buckaroos, Mats Ronander och Nisse Hellberg dra fullt hus och kvar på listan är t ex Jason & The Scorchers och Dan Hylander, så det kan nog bli fullt fler gånger.
Men jag undrar om inte sommarens höjdpunkt hos Tant Gertrud var när Andi Almqvist spelade där igår, den siste juli.
Andi Almqvist är en unik artist, som mest brukar jämföras med Tom Waits och Nick Cave. Han skriver svarta, poetiska texter till sin musik, som ofta har vemodiga och underfundiga melodislingor.
I bandet bakom honom finns en geni som heter Bebe Risenfors. Han kan spela vilket instrument som helst och byter från bas till klarinett, trummor, dragspel eller vad som nu passar låten bäst. Samtidigt kan trummisen Svante Sjöholm variera med banjo eller gitarr. Detta gör att Andi inspireras till stordåd. Han får ju ett nytt band till varje låt.
Så det är en stor kväll. Sommaren biter sig fast, en behaglig värme står kvar mellan husväggarna på gården. De svarta och påträngande låtarna följer efter oss i natten när vi tar oss hemåt.

Sommarens höjdpunkt!

Åkte upp till västkusten med frun häromdagen.
Man måste ju besöka sommarens verkliga högtryckscentra åtminstone en gång under säsongen. Så det blev en tur norrut till Frillesås, som bara är en sömnig by med en Konsumbutik och en traktorverkstad. Men här bor Libbe, frugans barndomskamrat och hon har en liten fin sommarvilla med gästrum.
Gräsmattan var fantastisk. Grön och saftig. Hemma i vår trädgård i Limhamn syns inget gräs alls sen flera veckor tillbaka. Det som var en gräsmatta är nu en brungul heltäckningsmatta som skulle reas ut för småpengar om den hade funnits i mattbutiken.
–Hur bär du dig åt? undrade frun.
–Det begriper du väl? insköt jag. Det måste regna var och varannan dag i de här trakterna!
–Här har inte regnat ett skvatt sedan midsommar! sa Libbe och såg förnärmad ut.
Damerna ville ta ett dopp i havet, men jag insåg att det skulle vara för kallt i vattnet, så jag löste korsord.
På kvällen spelade vi ett spel där man skulle svara på frågor i olika ämnen. Man kastade en tärning, drog ett kort och läste frågan som hade samma färg som tärningen visade.
Jag fick hela tiden frågor typ "Vad hette presidentens rådgivare i krisens Botswana 1986?" medan damernas frågor löd typ "Med vilken bokstav börjar London?".
Jag lyckades trots detta ta en bronsplats.
Andra dagen åkte vi in till närmsta småstad som heter Varberg. Jag har varit där förut och vet att där inte finns något att göra, mer än att titta på en knapp i en glasmonter på en gammal fästning. Men den hade vi sett.
När vi kom tillbaka till Frillesås, tyckte damerna att det var dags för ett dopp, så jag löste ett par korsord.
–22 grader i vattnet, sa de när de kom tillbaka.
–Ja, se där! sa jag. Det var ju det jag visste. Vansinnigt kallt att ge sig ut i!
På kvällen spelade vi spelet igen. Min lättaste fråga löd "Vad hette tecknaren som ritade omslagsbilderna på Richmond Cromptons barnböcker 1945–1950?" Damerna fick frågor som "Hur många hjul har en personbil?" och "Vilka färger har den svenska flaggan?" Trots detta lyckades jag försvara min bronsplats.
På hemvägen stannade frun och jag till i Halmstad, västkustens huvudstad, där vi fikade hos syrran.
Vi promenerade också runt i cityområdet, frapperades av alla fina butiker, gamla trevliga byggnader och folklivet med turister från hela världen.
-Halmstads BK lär ha en souvenirbutik här någonstans, hävdade jag. Jag frågade efter den i en glassbutik i lokaler där HBK höll till förra året och blev hänvisad till en stor sportbutik på Brogatan. Och mycket riktigt: där kunde man i en speciell del av butiken köpa allt från T-tröjor till babynappar med HBK:s klubbmärke.
Och rätt som det är ser jag Michael Görlitz och Joe Sise komma från rulltrappan uppifrån! De slår sig ner i HBK-hörnan, som har en liten sittgrupp mitt i smeten.
–Kolla, viskar jag till frun, det är Görlitz och Sise, två av Allsvenskans bästa spelare! För tusan: skaffa deras autografer nu när du har chansen!
Hon tittade underligt på mig.
–För det första vet jag inte vad jag skulle ha deras autografer till, jag vet inte vem som är vem eller vad de heter och för det tredje: varför frågar du inte själv efter deras autografer?
Precis då bestämde sig Görlitz och Sise för att åka upp till övervåningen igen och jag tyckte inte jag kunde följa efter. Dessutom hade jag inget autografblock.
Men det blev ändå liksom sommarens höjdpunkt. Jag fick nästan träffa två av HBK:s bästa A-lagsspelare!

Bilstranden.

När jag var ung och grön och farsan hade köpt vår första bil, tog vi ofta små rundor i omgivningarna när han kom hem från jobbet.
Första sommaren med bil öppnade helt nya perspektiv och framför allt hittade vi en strand där man fick köra bilen ända ner till vattnet: Ringenäs, norr om Tylösand och Frösakull. Så dit körde vi ofta och tog ett kvällsdopp. Fina sommarsöndagar åkte vi dit på förmiddagen för att få en bra plats, där vi både kunde parkera bilen och placera ut badlakan och matkorgar.
Det dröjde inte länge förrän hela stranden var full av bilar. De stod i dubbla rader utmed strandkanten. Det var nog mest lata Halmstadsbor som körde hit, för man slapp ju de långa promenaderna från en P-plats uppe i strandskogen och man slapp ta sig över de höga dynerna som måste passeras om man ville ner till vattnet. Så värst många turister hittade inte hit. De allra flesta nummerskyltarna på bilarna var N-märkta.
Två incidenter på den här stranden fick farsan att sluta köra hit.
Den ena drabbade honom när han skulle spela fotboll med mig nära vattenkanten. Jag hade tagit med mig en gummiboll och vi började sparka den fram och tillbaka. Efter ett tag drog jag iväg en rökare rakt ut i havet och farsan satte upp farten och sprang efter den. En bit ut i vattnet föll han handlöst och skrek av smärta.
–Vem fan är det som kastar sten? ropade han. När han försökte resa sig upp, kunde han inte stödja sig på högerbenet. Det bara vek sig. Och han hade ont.
Vi fick packa ihop våra grejor och placera oss i bilen. Farsan var den ende som hade körkort, så nu skulle han köra med högerbenet ur funktion. För att gasa måste han trycka ned högerbenet med hjälp av högra handen, som han placerade på höger knä. Hur han tänkte bromsa, vet jag inte. Men hem kom vi och farsan tog en taxi till sjukhuset, där han gipsades på grund av avbruten hälsena. Där gick den sommaren. Jag fick cykla ner till Brottet istället, när jag blev badsugen.
Den andra incidenten hände off season, på hösten när stranden låg ödslig och tom. Vi åkte dit för att morsan skulle få övningsköra den nya Opeln. Farsan tyckte det var ofarligt på en plats utan andra trafikanter. Men han hade inte räknat med den bäck som bred och fin rann tvärs över stranden. På somrarna var den inte mycket till hinder för bilarna, men nu var den lite djupare och bredare än vanligt.
-Bara kör, sa farsan. Det är bara att rulla över!
Men morsan valde att av någon anledning få motorstopp mitt i den cirka två decimeter djupa bäcken. Där satt vi nu.
-Jag får ta över, sa farsan och både han och morsan klev ur, med genomblöta skor och strumpor som följd. Och när farsan försökte komma loss, borrade bakhjulen sig allt djupare ner i bäckens botten. Snart stod bilen som fastgjuten och det var totalt omöjligt att få den ur fläcken.
Långt borta på stranden stod två karlar vid en liten eka, som de tydligen skulle ha ut i havet för en fisketur. Vi hade passerat dem tidigare. De hade en bil också, så farsan promenerade iväg för att be om assistans.
Efter ett tungt arbete fick karlarna upp Opeln på fast mark, de belönades med några tior från farsans plånbok, morsan ville inte fortsätta sin körlektion, bilen behövdes spolas undertill och farsan vägrade i fortsättningen att köra till Ringenäs.
-Man vet ju inte vad som händer när det är tal om tredje gången gillt..., sa han.
Och nu är det bilförbud på stranden sedan många år tillbaka.
Synd, för jag gillade den där Los Angeles-känslan att köra bil på en badstrand.
När jag fick körkort, egen bil och tjej, blev det en tur till Ringenäs varje kväll efter jobbet hela badsäsongen.