Sveriges sämsta golfare

Utanför min arbetsplats, en reklambyrå i Malmö, fanns en övningsplats för golfare.
Året runt stod det gubbar och gummor och slog iväg små vita bollar ut över ett fält, endast prytt av skyltar med stora siffror. 50, 75, 100, 150 och 175 angav avståndet från utslagsplatsen till bollarnas nedslagsplats. En slags traktor med påmonterad bollsamlare tog då och då en sväng på fältet för att samla ihop bollarna. De flesta låg mellan 50- och 75-skyltarna.
Vi var några på reklambyrån som brukade stå och titta på nybörjarnas komiska försök att få iväg bollarna. Många slag i luften blev det.
–Försök själv, era jävla besserwizzers, sa en liten trind copywriter, när vi skrattade som mest åt en dam i 50-årsåldern, vars längsta slag landade ca fem meter från utslagsplatsen.
Och det gjorde vi. Vi började träna på luncherna och efter jobbet. Man kunde köpa en järnfemma på NK, sen var det bara att börja.
Ärligt talat gick det inget vidare. Men vi träffade i alla fall bollen ibland och efter några veckor tyckte någon att det skulle vara ännu roligare att gå en runda på en riktig bana, bara för att se hur det var. Jag hade en kund som var medlem i Trelleborg och jag fick låna ett gammalt set klubbor av honom och följa med ut på banan som hans gäst. Det visade sig vara en lång promenad att gå, mycket letande efter bollar och nervöst att ha andra golfare efter oss. Man kände sig ivägen och ville bara så snabbt som möjligt få ner bolljävlarna i hålen och komma vidare.
När jag berättade för mina kolleger på byrån om mina intryck, var det någon som sa att Trelleborg var en tredje klassens amatörbana. Skulle vi spela golf på riktigt, så skulle vi spela på de allra finaste banorna i närheten: Falsterbo, Ljunghusen och Barsebäck!
–Och Tylösand, tillade jag. Men måste man inte vara medlem någonstans och ha handicap?
Jo, så var det. Och vi anmälde oss hos en billig bana på Ven. Den hade bara nio hål, men ett väldigt fint namn: St Ibb. Lät ju som om man var golfare från Skottland!
Så drog vi iväg till Falsterbo, betalade greenfee, ljög in ett handicaptal i spellistan, typ 16, och väntade in vår starttid. Vi såg inte ut som de andra spelarna på banan. Ingen av oss hade investerat i någon sorts golfklädsel. Vi såg ut som om vi hade blivit av med bagaget på vägen till Falsterbo och tvingades spela i våra vardagskläder. Och när vi äntligen kom igång med spelet, kunde alla se att vårt sätt att klä oss, passade mycket bra ihop med vårt sätt att spela. Bollar for åt höger och vänster, försvann i buskage och vattenhinder, hamnade i bunkers och gjorde bara tillfälliga besök på fairways. Ett par 4-hål krävde ungefär 20 slag för den bäste av oss, vi andra låg runt 25 oavsett vilket par hålet hade.
Efter denna runda sa alla mina kolleger att de ville vänta med nästa besök på en fin golfbana. De vill öva mer.
Jag tyckte det var bättre att genomföra hela golfkarriären så fort som möjligt och fixade så att jag fick hoppa in och spela med olika vänner, uppdragsgivare och leverantörer. Jag avverkade alla de förstklassiga banorna i Skåne. Mina golfkunniga medspelare trodde inte sina ögon när det såg mitt spel, men de övergick från hånfulla kommentarer till skratt och de utsåg mig till Sveriges sämsta golfare.
Det var bara Tylösand kvar att spela på, sen kunde jag lägga av.
Där hade jag med mig en fotograf från Malmö och kunden som tog mig med till sina hemmabana i Trelleborg. Där var han van vid öppna vyer. I Tylösand hamnade han i en skog och det räckte inte med att slå långt: man måste slå rakt också. Annars hamnade man bland tjusiga gamla träd och täta buskar. Fotografen kunde detta. Och jag slog rakt men kort. När min kunde för tionde gången hamnade i skogen, blev han så ilsken att han slog en klubba runt stammen på en hög tall, blodvite uppstod på ena handen och vi andra två tvingades visa ut honom för resten av matchen.
Därmed kom jag, för första gången, inte sist i en golftävling. Och därmed kunde jag med gott samvete lägga ner min karriär som golfare och ägna mig åt vettigare fritidssysselsättningar.

Mina sämsta bilar.

En vacker dag, som det i o f s är idag, ska jag sätta mig ner och räkna fram hur många bilar jag har haft sedan 18-årsdagen.
Flera av dem kan, när man ser dem i backspegeln, betraktas som rena skrothögarna. Men de var i så fall väldigt billiga, så det jämnade ut sig.
Den första kärran jag hade, den köpte jag ihop med en kompis, som saknade körkort. Jag kunde alltså disponera den gamla Oldsmobilen till 100%. Den var stor både på bredden och längden, oerhört bekväm och den tog oss ända till Oslo t/r från Halmstad. Och den var det egentligen aldrig några stora problem med, förrän automatlådan började växla lite som den ville, antingen det behövdes eller ej. Vi köpte den för 950:- och sålde den för 500:- till två bondgrabbar från Kvibille eller något liknande samhälle utanför stan.
Jag köpte därefter en gammal Ford Zephyr, som onekligen måste ha varit en av mina sämsta bilar. Bl a fick man hålla vänsterdörren, alltså förarplatsens dörr, stängd genom att vira ståltråd runt dörrposten. Man kunde inte komma ut om inte man lossade på ståltråden, så hade man gått och satt sig, då hade man gått och satt sig.
Men den sämsta bilen jag har haft var en vit sportbil som hette Renault Floride. Cab, så klart och Lill-Babs hade haft en likadan.
Köpte den dyrt i Simlångsdalen av en mekaniker som påstod att han hade gått igenom hela bilen och att allting var OK.
Körde hem den till stan med frun som kuttersmycke. Den var onekligen snygg att titta på och skön att åka i. Men det var ju ingen sportbil: svansmotorn hade typ 28 hästar och orkade knappt köra ikapp en av stadsbussarna som hade fått upp farten.
Men, som sagt, snygg att beskåda. Jag borde ha lämnat tillbaka den efter några veckor, då vi skulle göra en liten campingtur till norra Tyskland.
Detta hände under resan:
1. Stopp på E6 utanför stan. Vattnet från vindrutespolaren stänkte ner över strömfördelardosan, vilket orsakade kortslutning.
2. Stopp i Roskilde av oförklarligt skäl. Fick hämta verkstadspersonal som fixade något under huven och sa: kör hem! Kostade flera hundra kronor.
3. Stopp i Odense. Fick hämta bärgning. Bilen in på verkstad, fixades av mekaniker som sa: kör hem! Det här är en provisorisk lagning. Kostade över 1000:-.
4. Stopp efter bron till Jylland. Fick putta bilen till verkstad som sedan skulle ha över 1000:- för ett provisoriskt jobb. -Kör hem, men försiktigt! sa de och nu var semesterkassan slut.
Vände hemåt efter regnig natt på campingplats, där tyska sångare övade tills gryningen.
På hemvägen började ett nytt regnväder och jag tryckte på knappen för att starta vindrutetorkarna. Då flög den vänstra torkaren iväg ut i skogen och det var inte lönt att leta. Det ösregnade. Jag fick titta ut genom den högra rutan, där en torkare ännu fungerade...
Detta var min sämsta bil. En annan gång ska jag berätta mer om vilka äventyr den gav oss. Det enda jag inte begriper är att jag inte tvingade säljaren att köpa tillbaka den.
Men den var så snygg att titta på!

Mobilbytet. Otroligt men sant.

Lekte med Calle, 3 och Maja, 5. De var i plastpoolen, jag höll mig på torra land
Men jag blev våt ändå. De skvätte och kallade mig badkruka.
OK. Man kan kalla mig badkruka. Den enda stranden jag tar mig ett dopp i utan att tveka ligger i Galveston, Texas. Där är det badtemperatur. Fiskarna hoppar upp ur plurret för att svalka sig. "Fish are jumpin´ and the cotton is high", sjungs det i Summertime. Detta får man uppleva när man badar i Galveston.
Hemma vid poolen blev jag som sagt våt här och där när kidsen hade det som roligast. Men det var varmt, det var hetta i luften och jag torkade snabbt.
Det gjorde inte mobiltelefonen. Jag märkte det när jag skulle skicka ett SMS en stund efter plasket. Mobilen fungerade inte. Den hade lagt av. Punkt slut.
Nästa dag gick jag till en mobiloperatör och förnyade mitt abonnemang. Fick en ny mobil för 0 kronor.
När jag hade laddat batteriet skulle jag prova den med ett SMS till fruns mobil. Jag skrev en rad och tryckte på "Sänd". Då blev bildskärmen svart och mobilen död. Gjorde några upplivningsförsök, men vad begriper jag om sånt? Inte ett skvatt.
Samlade ihop alla sladdar och garantipapper och tryckte ner alltihop i kartongen och åkte än en gång till butiken. Där är det alltid fem före och bara högst två kassor öppna. Varje kund kräver att få prata i minst 20 minuter. När det till slut var min tur hade jag glömt vad jag skulle fråga om.
–Den funkar inte, sa jag och lämnade över mobilen. Tjejen bakom disken tog emot den, letade upp ett verktyg och tog bort baksidan på apparaten. Hon petade lite, fiskade upp en liten plastbit, tittade på den och stoppade tilbaka den i mobilen. Hon klämde och tryckte lite här och där innan hon klickade igång den igen. Sen förberedde hon ett SMS och klickade till slut på "Sänd". Då blev rutan svart och hon bara stirrade i tio sekunder.
–Du får en ny, sa hon. Den tog jag med mig hem och lade för laddning. Dagen efter testade jag SMS-funktionen. Gissa vad som hände: skärmen blev svart och mobilen dog.
Vid nästa besök i butiken föreslog jag att jag fick en mobil av ett annat fabrikat, samma soms mitt gamla, som aldrig hade krånglat förrän den blev blöt.
–Då måste du komma hit på måndag och prata med min chef, sa tjejen. Jag tyckte det lät konstigt, men hon vågade inte byta märke. Så jag fick en ny likadan, som jag åkte hem med för laddning.
Tro det eller ej, men även denna apparat som skötte sig bra i butiken, klarade inte av att skicka ett SMS och nu var jag förbannad. Hängde på låset dagen efter, var kund nr 1 och jag skällde ut stackaren bakom disken. Han kallade fram en kollega, som tydligen käkade frukost i ett rum bakom disken. De båda experterna insåg till slut att jag hade rätt: hela partiet de hade hemma i butiken av den modell som jag skulle ha, måste vara smittat av någon databacill. Och de kom fram till att jag fick byta märke.
Efter fem dagar med fem mobiler i omlopp, kom jag hem med en som har fler funktioner än den krångliga.
Men jag behöver bara två: telefonsamtal och SMS.
Nu ska jag ladda den nya och testa den imorgon bitti. Håll tummarna!

Plastpoolen i trädgården.

Tror du också att en trädgårdspool, som man köper på t ex Bauhaus för några hundra spänn, är en bekväm anläggning som ger glädje i timmar för småbarnen?
Jodå, Calle (3) och Maja (5) skiner av lycka varje gång de anländer och springer raka vägen till badet, kastar av sig kläderna och hoppar i med skratt och tjosan och stannar i poolen tills de hackar tänder. Efter en kort torkningsprocess hoppa de i igen och igen.
Så visst var det en trevlig investering.
Vad man däremot inte kände till, var att de behövs tillbehör.
Först en trappstege som går över poolkanten, så att man kan komma ner i vattnet. Trappstegen fungerar också som hopptorn. Calle och Maja gör några hundra hopp per dag med eller utan flytring och skvätter då ut ca 25 l vatten.
Man behöver också en reningspump som kör igenom allt vatten i poolen, 2000 liter, när den inte används. Det är då det sprutar en stråle under vattenytan, precis som i de stora poolerna vid turisthotellen på Mallorca.
Sedan behöver man en liten elektrisk luftpump, så att man kan fylla på ny luft då och då när poolkanten tycks förlora lite av sin spänst.
För mekanisk rengöring av poolen måste man också ha en pooldammsugare, som samlar på sig diverse grässtrån, lövrester och f d insekter i en liten tygpåse.
För att få bort allt flytande skräp behöver man en "skimmer", som man för fram och tillbaka över ytan och då samlar upp allt oönskat i ett finmaskigt nät av tunna ståltrådar.
Men detta räcker inte. Det behövs t ex algdödare och en liten flytande behållare som kan simma omkring i poolen och justera vattnets pH-värde. För att veta om man har rätt värden på vattnet, kan man använda små pappremsor med olika ytor som färgas i olika nyanser efter vattnets kvalitet. Vid fel värden måste man i vissa fall chockbehandla vattnet med klor. Man bör alltid ha ett antal kemikalier hemma, så att man kan fixa vad som behöver fixas.
Till slut behöver man också ett poolöverdrag, så att man kan täcka över poolen varje kväll, då den annars kan locka till sig änder och andra fåglar som gillar att simma, i de ödsliga morgontimmarna.
En trädgårdspool på 2000 liter och med en diameter på 2,40 meter, kräver ca 2-3 timmars jobb varje dag.
Detta nämns sällan i butiken vid köpet.
Förresten: man behöver nog ha en vattentermometer också, så att man inte hoppar i utan att veta hur kallt det är. Det ser onekligen inbjudande ut, ända tills man får veta att vattnet bara håller en temp på 24-25 grader!

Rätt musik för party i hettan!

Utanför Austin i Texas finns en gammal danslada som heter Broken Spoke.
Där dansar gammal och ung till enkel och rak musik. Som svensk dansbandsmusik? undrar du kanske? Nja, nä... jo, men med en helt annan passion och med hjärtan som blöder. De amerikanska banden kan man ta på allvar även om textinnehållet i deras låtar är banalt.
Och hettan finns där, både mentalt och faktiskt. Luften dallrar, kokar och glöder, precis som den har gjort det här hemma de senaste dagarna.
Så varför inte fixa ett dansbandsparty medan högtrycksryggen ligger kvar. Du behöver bara sex CD-skivor, så har du brinnande musik för en hel kväll med ett band som vet precis hur det ska låta för att festen ska bli något alldeles extra.
Bandet bestod av fyra giganter med tex-mex som specialitet: Doug Sahm, Augie Meyers, Freddy Fender och Flaco Jimenez. De kallade sitt band Texas Tornados och hann med att spela in fem CD-skivor. Har du dem, så har du alltid glad och svängig musik till hands att njuta av och när som helst när temperaturen närmar sig +30 kan du fixa ett party.
Här får du den kompletta listan:

1. Texas Tornados
Kom 1990 och presenterade en gång för alla det här magiska bandet.
Jag väljer ut två favoritlåtar: Who Were You Thinkin´ Of med Doug Sahm som lead singer och A Man Can Cry med Freddy Fender vid sångmikrofonen.

2. Zone of Our Own
1991 med Did I Tell You och Is Anybody Goin´ To San Antone som favoritlåtar. Augie Meyers resp. Doug Sahm sjunger lead.

3. Hangin´ On By A Thread
Fanns att köpa 1992 och mina två favoriter heter Adios My Corazon (Augie Meyers) och Trying (Freddy Fender).

4. 4 Aces
Från 1996. A Little Bit Is Better Than Nada fick stor uppmärksamhet när låten låg bakom förtexterna till biosuccén Tin Cup. Tell Me heter en annan kanonlåt på plattam.

5. Live From The Limo Vol. 1
Utgiven 1999, inspelad live på Antone´s i Austin, en kanonplatta! Wasted Days Wasted Nights är min favorit tillsammans med South of The Border, en gammal schlager som "alla" har spelat in, inkl. Frank Sinatra. Men så här ska den låta.

I år, 2010, kom det plötsligt en ny platta med Texas Tornados, trots att både Freddy Fender och Doug Sahm har gått ur tiden. Det är Dougs son Shawn Sahm som har samlat ihop resterna av bandet, hittat några likasinnade och letat upp outgivna spår med ursprungsbandet, bl a en låt med Doug Sahm. Plattan heter Esta´ Bueno! och har du den och de övriga fem, så kan du alltså fixa ett hejdundrandes party så fort hettan slår till!

Det lönar sig inte att klaga.

Har det inte blivit krångligare och krångligare att öppna en förpackning?
Det verkar som om alla förpackningar idag måste stoppas in i ett plasthölje som är omöjligt att få bort utan verktyg. Det saknas en liten remsa att dra i, man måste hämta sax eller stämjärn för att komma åt det man har inhandlat. Och ett paket vanliga havreflingor måste nu vara försett med en bruksanvisning, som visar hur man ska öppna kartongen.
Vill man ringa tillverkaren och klaga, kommer man förmodligen till en dator som frågar vad man vill och ger olika alternativ för att fortsätta samtalet. "Gäller det produktfrågor, tryck 1", "Gäller det något annat, tryck 2", "Gäller det varken produktfrågor eller något annat, var god återkom", typ.
Trycker man 1, fortsätter msn sin resa in i datorn, som nu kan fråga "Har du positiva synpunkter, tryck 1", "Har du klagomål på produkten, tryck 2" eller "Har du frågor angående förpackning, tryck 3". Du trycker 3:an och kommer förstås in i en ny valsituation. "Har du problem med att öppna förpackningen, tryck 1", "Har du synpunkter på förpackningens dekor, tryck 2" och "Har du synpunkter på förpackningens textinnehåll, tryck 3". "Har du något helt annat du vill framföra, tryck 4".
Till slut kommer man till en röst som säger: "Vi ber dig vänta på din tur och tackar för att du står ut med oss. Det är 28 samtal före dig. Väntetiden är beräknad till 53 minuter". Då och då kommer rösten in och meddelar att nu är det 23 samtal för dig.
Står man ut och väntar, svarar till slut en levande människa!
"Hej, det är Bosse. Vad kan jag hjälpa dig med?"
–Det har jag glömt, säger du.
Förr i tiden kunde man avsluta ett telefonsamtal genom att drämma till luren med en smäll mot klykan. Det var så man kunde demonstrera sin ilska när det var befogat. Den man reagerade mot, alltså den man pratade med, märkte förstås ingenting, för det sa bara "klick" antingen du drämde på luren eller placerade den på sin plats utan åthävor.
Men det var skönt att drämma. Det var en möjlighet som modern mobiltelefoni saknar, såvida du inte vill kasta hela mobilen i golvet.
Har du synpunkter på detta, eller något annat, så är det just nu 11 läsare före dig i "kommentera"-rutan.

Gudruns brasa en bluff?

Gudrun Schyman eldade upp 100 000 kronor utan att rodna. Det säger en del.
Och det är vad man kommer att minnas av jippot. Vad som var det egentliga budskapet är snabbt glömt.
I bakgrunden står två PR-pajsare från Studio Total. De vet hur man får utrymme i media. Det är i och för sig ingen konst att få uppmärksamhet. Men ska Gudrun toppa gårdagens resultat, får hon minst ställa sig naken på Stureplan och vifta med armarna tills polisen hämtar henne. Då måste hon ha något insiktsfullt att säga om kvinnans situation i dagens samhälle, men också detta är snart glömt. Att hon stod naken på Stureplan, och hämtades av polis, det glömmer ingen.
PR-pajsarna har en egen Facebook-sida, där de meddelar att "Studio Total vill göra roligare reklam". Inte "effektivare reklam", alltså. "Roligare".
Bland deras exempel från verkliga livet finns hur de 2005 i Almedalen lanserade Kulturpartiet, som avslöjades som en bluff dagen efter. De har också presenterat "sportskor för hundar", vilket också var en bluff.
Studio Totals hela verksamhet tycks bygga på att man skapar spektakulära bluffar. Och nu har de alltså skänkt 100 000 spänn till Gudrun Schyman och sagt åt henne att elda upp pengarna inför TV-kameror från hela världen.
Tänk om vi ännu inte har sett slutet på den här historien? Tänk om alltihop är en PR-kampanj för PR-pajsarna från Studio Total? Ännu en bluff, alltså.

Jag kan i alla fall tänka mig att de vilken dag som helst avslöjar att
–Gudrun fick inga riktiga pengar. Det var fotostatkopior som vi själva hade gjort.
–Vi skulle aldrig ha råd att skänka bort 100 000 kronor.
–Vi gav Gudrun maximal mediauppmärksamhet. Nu när vi avslöjar bluffen, gör vi det för att flytta över en del av den uppmärksamheten från henne till oss själva.
–Och vi gör det för att vi behöver all den uppmärksamhet vi kan få.

Eller så avslöjar de aldrig den här bluffen.
De är kanske, med all rätt, redan nu nöjda med den gratispublicitet de har fått.