Kan man åka buss i Malmö?

Senast jag tog mig fram med buss i Malmö var någon gång under 70-talet.
Jag skulle ta mig från Limhamn till Djäknegatan och hade fått instruktioner om var hållplatsen låg där resan skulle börja och sedan var det "bara att hålla utkik" och hoppa av på en ankomsthållplats.
Bilen var på verkstad, annars hade jag aldrig hamnat i den här situationen.
Men när bussen passerade Konserthuset och fortsatte rakt fram på Föreningsgatan, insåg jag att den inte kom i närheten av vad jag hade tänkt mig. Så jag plingade, hoppade av och promenerade tillbaka till den där stora gatan som går upp mot kanalen och sedan heter Djäknegatan. Hittade också en hållplats och insåg att jag kunde komma rätt utan att behöva promenera. Och så kom det en buss och föraren ville ha betalt.
-Vadå? sa jag. Jag har ju en biljett, jag har bara inte kommit fram dit jag ska!
-Du måste köpa en ny biljett på den här linjen! blängde föraren.
-Sällan! sa jag och gick och satte mig. Sedan plingade jag när jag kände igen mig och visste att jag var ungefär framme. Bussen stannade. Men det öppnades ingen dörr där bak där jag tänkte gå av. Det öppnades bara en dörr allra längst där framme där föraren satt.
Jag var tvungen att gå genom hela bussen. Och när jag var framme vid dörren, stängde gubben den rakt framför näsan på mig och tvingad mig att betala en biljett för den korta lilla resan från Föreningsgatan. I detta ögonblick bestämde jag mig för att aldrig mer åka buss i Malmö.
Men nu har jag gjort det igen. Var tvingad att få in en ny vindruta på Chryslern och försäkringsbolagets samarbetspartner var en bilglasfirma borta på Lundavägen. Åkte dit på förmiddagen och fick besked att det gick att hämta bilen vid tretiden.
-Du kan åka buss när du har lämnat in bilen, sa Blondinen, som själv hade lånat ut sin lilla käcka bil till Fotografen, en av sönerna som den här veckan behövde en bil i tjänsten. Jag kan följa med och visa dig, sa hon också.
Hon insisterade helt enkelt. Hon var övertygad om att jag aldrig skulle komma hem utan ledsagare under bussresan. Och så stod vi där vid en hållplats på Lundavägen och jag försökte tyda de skyltar som fanns på stolpen. Det var inte lätt. Det är lättare i tunnelbanan i metropoler som London, Paris och New York att tyda hur de olika linjerna samverkar och bildar ett mönster för resenärerna. Men jag förstod att vi måste byta buss på Gustav Adolfs torg.
Sittplats fanns inte. En hårdrockare och jag delade ståplats och vid varje hållplats kom det på nya märkliga figurer som ersatte de som steg av. Bussen körde omvägar hit och dit och stannade till t o m vid Centralen, innan den på nya omvägar lyckades leta upp torget. Där skulle vi byta.
-Hur gör man? frågade jag. Hur vet jag var Fyran stannar? Här finns ju stolpar överallt! Vilken är vår?
Blondinen hade koll. Hon drog med mig till platsen där Fyran gjorde sitt torgstopp. Och när vi klev ombord på en enormt lång grön buss, var det bara vi som skulle till Limhamn. En hel buss för oss själva! Vilket slöseri! Naturligtvis borde de ha ersatt vår jättecontainer med en liten käck 12-sitsare eller nåt sådant. Varför kör de omkring med tomma bussar när det inte behövs.
Promenaden från hållplatsen till vår gata var lång.
–Du, sa jag. Jag tar en taxi när det är dags att hämta kärran. Det här går ju inte. Man får promenera och trängas och reta sig på att ha en egen tom buss hela vägen till Limhamn.
Och så bestämde jag att det får räcka med bussåkande för min del.
Det är inte min grej, liksom.

Jag, en badkruka.

Nu har det varit hett en hel dag, en lördag t o m, då de flesta är lediga.
Kaos på badstränderna i Malmöområdet. Gigantiska bilköer. Inga P-platser. Alla upptagna redan vid frukosttid. Panik, röra, galande ungar, solsken.
Själv dras jag inte till badstränder, även om solen strålar och termometern sticker iväg uppåt +30. För jag vet att det är iskallt i vattnet trots hettan i luften.
Sticker jag ner en fot i Öresund så uppstår två obehagliga tillstånd: 1. Jag blir våt. 2. Jag fryser. Vattentemperaturen kommer sällan upp i +20 och det är därför hälsovådligt att ta ett dopp i Sundet. Resultatet kan bli antingen lunginflammation eller köldskador.
Det kan inte vara meningen att man ska ge sig ut i vattnet. Meningen är säkert bara att man ska ta sig en titt, räkna segelbåtar och kolla om det går några vågor på sjön. Förr i tiden kunde man räkna flygbåtar och Danmarksfärjor också.
Vi människor har ingen anledning att bli våta. Vi gillar så klart inte vätan. Därför har vi regnkläder och paraply. Vem har lurat i oss att vi ska ha badbyxor med oss till stranden, för att kunna byta om och hoppa i spa´t? Naturligtvis konfektionsindustrin. Här har de hittat ett sätt att dra in pengar på något som inte behövs, egentligen. För om alla hade samma inställning som jag, skulle ingen ta sig ner för trappan på bryggan och kasta sig handlöst i det iskalla vattnet.
Lägg märke till en sak: badbyxor ger ingen värme! Jag tror att det är sak samma med bikinin. Man fryser överallt, alltså även innanför badbyxan och bikinins båda delar. Kvinnliga hela baddräkter ger inte heller något skydd mot kylan, har jag förstått.
Så hela det här badtramset är alltså ingenting att kasta sig ut i.
Dessutom måste man ju vara simkunnig för att klara sig i det våta. Kan man inte simma, kan man drunkna.
Jag hoppas att jag med dessa rader har fått en och annan medborgare att ta sitt förnuft till fånga och därmed, som jag, struntar i att trängas på stranden så fort det bli lite värme i luften!

Ett evigt letande.

Den senaste tiden, som i detta fallet omfattar ca 14 dagar, har kännetecknats av bortkomna ting, viktiga och nödvändiga, men likväl försvunna.
Det började med fruns ena bilnyckel. Plötsligt hade hon bara en nyckel till sin lilla Peugeot. Jag misstänkte direkt fotografen som brukar låna bilen, men han svor på heder och samvete att han var 100% oskyldig. Så frun och jag genomsökte hela huset. Men utan resultat. En misstanke dök upp om att det kunde vara Calle, 3 år, som vid sina besök hos oss har en förmåga att flytta prylar hit och dit så att vi ideligen förvånas över att vi kan hitta saker och ting på de mest oväntade ställen.
Peugeotnyckeln skulle kosta över 1000 kr att ersättas med en ny. Den har naturligtvis något slags inbyggt mikrochips som gör den unik.
Vi letade igenom hela huset en gång till, när vi fick veta detta.
–Den kan ligga precis var som helst, sa jag. Och när Calle kom på besök fick han genomgå ett förhör som inte ledde fram till något.
–Calle, har du sett farmors bilnyckel? frågade jag.
–Ja, svarade han.
–Har du tagit den?
–Ja.
–Vet du var du har lagt den?
–Nä.
–Har du gömt den?
–Ja.
–Minns du var du gömde den?
–Nä.
–Är det säkert att du har gömt den?
–Nä.
–Har du tagit den?
–Nä.
Längre än så kom vi inte. Nyckeln var försvunnen.
Och häromdagen skulle jag kolla en sak i Åke Catos nya bok, "En levande gosse", som har försvunnit totalt i media. Inga recensioner någonstans, trots att det är en rolig, underhållande och inte minst välskriven bok som levererar massor av intryck från den svenska nöjesvärlden.
Nu var den försvunnen även hos mig. Jag gick för att hämta den, där jag hade lagt den på bekvämt avstånd från TV-fåtöljen. Boken var borta!
En bok försvinner inte av sig självt, så jag började leta på de mest tänkbara platserna i husets bokhyllor. Därefter letade jag på alla andra tänkbara platser. På sängbordet, i tidningshyllor o.s.v. Till slut letade jag på alla otänkbara platser. Men den fanns inte i badrummet heller.
Plötsligt började en tanke gnaga: lånade jag inte ut den till musikmannen? Han har alltid gillat Cato och borde så klart köpa ett eget exemplar. Men senast han var på besök... fick han inte syn på boken och bad att få låna den? Eller hade Calle rotat om i mina högar och placerat den någon annanstans? Det var försent att ringa Calle, så jag ringde musikmannen och frågade, på vinst och förlust, när han tänkte lämna tillbaka Åke Cato-boken?
–Jag har inte hunnit läsa den än! sa han. Därmed var det slut på ett letande.
Men samtidigt hade "Texas", d.v.s. Lasse Stefanz nya platta försvunnit. Den hade legat strategiskt under en Sven-Ingvarsplatta på musikanläggningen. Nu var den borta. Och jag letade överallt, bland de tusentals plattor jag har, utan att se röken av den. Den finns inte längre. Den har upplösts i atomer eller hamnat på något ställe där jag aldrig får för mig att leta. Men hur? Och när? Och varför? Jag har inga svar. Lasse Stefanz senaste är borta.
Samma dag som jag konstaterade detta, ringde fotografen.
–Jag har hittat bilnycklen, sa han. Den låg bland en massa räkningar i hallen. Jag har inte velat ta i dem på länge, så jag har inte sett den. Men nu dök den upp!
Frun blev glad. Nu slipper hon betala 1000 spänn för en ny nyckel.
Och det är bara jag som behöver leta vidare. Var finns Lasse Stefanz?

Halmhatten.

Detta är en sann historia.
Den utspelar sig på en av Malmös ledande reklambyråer under 60-talet, då Sveriges bästa reklam producerade just i Malmö.
Och den handlar om en projektledare som utmärkte sig genom sitt sätt att klä sig. Han köpte sina kläder i London och tråkade ofta sina kolleger som nöjde sig med att handla på Casons eller något annat lokalt modehus. Kollegerna var tämligen trötta på honom.
När han kom hem från en affärsresa till Milano, var han iförd en nyinköpt halmhatt. Han visade de fina stämplar och namnteckningar som fanns i hattens innandöme. Det var bevis för att denna hatt kom från världens ledande tillverkare av halmhattar. Givetvis var detta högsta kvalitet.
Och någon liknande halmhatt fanns förmodligen inte i hela Sverige eller i alla fall absolut inte i Malmö. Kollegerna blev tämligen snabbt ganska trötta på hans orerande om hatten.
Och när en av dem skulle göra en liknande tripp till Italien, kom de på hur de skulle få tyst på snobben.
Kollegan åkte iväg och med sig hem hade han en exakt likadan halmhatt som snobbens.
Enda skillnaden: den var två nummer större.

När snobben en dag satt upptagen med en kund i konferensrummet, gjorde kollegerna sitt utspel. Under en raid in på snobbens kontor, där halmhatten hade fått en spektakulär placering på en hylla i ögonhöjd för att synas ordentligt, gjorde man ett snabbt byte. Ut med snobbens egen inköpta hatt och in med den nya.

Vid femtiden skulle snobben promenera hem och givetvis med halmhatten på huvudet. Han tog den från hyllan och placerade den elegant på huvudet. Men vad nu? Den sjönk ner så att den nästan hamnade tvärs över ögonen. Snobben förstod ingenting. Vad hade hänt med hatten? Alla stämplar och namnteckningar satt där de skulle, allting var sig likt, men hatten gick inte att ha på skallen!

Kollegerna tittade ut mot gatan, när snobben tågade hemåt med halmhatten i handen. De jublade bakom fönsterrutan.

Nästa morgon kom snobben med hatten på huvudet. Den satt perfekt. Kollegerna förstod ingenting. Hade han en till likadan hatt? Nä, så dum kunde han inte vara, så att han köpte två stycken...? När snobben hade kundmöte, gick en av kollegerna in i hans rum och tittade på hatten. Då fick han förklaringen: snobben hade stoppat tidningspapper innanför brättet! Kollegan avslöjade sin upptäckt för kollegerna och en av dem hade en lösning: de skulle lägga tidningspapperet bakom brättet i originalhatten!

Därmed blev snobbens egen hatt två nummer mindre. Och när han skulle gå hem, hamnade hatten den här gången högt uppe på skulten. De andra såg hur han tittade underligt på sin hatt och att han rafsade bort tidningspapperet så att hatten blev normalstor.

Samma procedur upprepades ännu en gång: in med den stora hatten och ut med den rätta.
Snobben pratade inte längre om sin fina hatt och man märkte på honom att han hade fått ett bekymmer. En dag kom han inte till jobbet förrän sent på förmiddagen.
Någon frågade var han hade varit.
-Jag har varit hos doktorn, sa han.
-Vadå? Är du inte frisk? undrade en av hans kolleger.
-Nä, sa han. Dom vet inte vad det är, men mitt huvud sväller och krymper... Det kan vara något allvarligt.

Kollegerna tog efter en överläggning beslutet att berätta för snobben vad som var orsaken till hans problem.
Men bara om han slutade tjata om sin halmhatt.

Det är mycket nu...

Tänk vad det slumpar sig ibland.
I en enda röra skulle vi engagera oss i Brolopp, bröllop, KISS, Rod Stewart, VM-fotboll, midsommarfirande, Sopranos på teve och en massa annat som jag har glömt.
Tänk så skönt det har varit för t ex kvällstidningarna och vissa veckotidningar!
De har inte behövt anstränga sig med att hitta på något att skriva om.
I Svensk Damtidning, som jag naturligtvis inte läser, har man ältat bröllopet i månader. Och nu fortsätter man på samma tema i veckor framåt. Jag kan se rubrikerna som de blåser upp i sina annonser i dagspressen: "PRINSEN HJÄLPER TILL MED DISKEN PÅ SLOTTET, vi har bilderna!", "VICTORIAS NYA FAVORITRÄTT: PRINSKORV!", "KUNGEN OCH DANIEL HAR EN STÅENDE STRYKTIPSRAD" och så vidare. I kvällspressen har man "HEMLIGA BILDER FRÅN VICTORIAS OCH DANIELS FÖRSTA GRÄL" och artiklar om när paret grälade på en hundvalp som inte ville apportera.
Och VM-fotbollen har sina skandaler, främst den franska. Jag vet inte hur det började eller slutade, men stryk fick de visst och lagets stjärna åkte hem och laget åkte ut redan i grundspelet. Sak samma med Nordkorea, men de blev visst av med fyra spelare som valde att försvinna, en skandal som tystades ned, för den hade ju inte hänt enligt den nordkoreanska tränaren, som inte fick uttala sig och därför skyllde en förlust på 0-7 på sig själv utan att tänka på följderna. Annars har VM-fotbollen, så vitt jag har förstått, mest handlat om publikens entoniga och synnerligen högljudda blåsinstrument.
KISS hade inga sådana instrument, men de vet sedan gammalt hur man får lyssnare över hela stan när man spelar utomhus på en arena. Vi, som inte var där, kunde njuta av såväl bomber och granater som blixt och dunder flera kilometer från gamla Stadion i Malmö. När Rod Stewart var i stan några dagar senare hördes inte ett smack.
Broloppet är en obegriplig företeelse för motionärer som vill ha ett diplom som visar att de har sprungit i 2,5 timmar utan att ha kommit någonstans. För, så vitt jag vet, vänder man hemåt igen, när man har kommit halvvägs till Köpenhamn. Varför inte springa hela vägen och ta tåget hem, undrar jag?
Och nu ska det bli midsommarfirande med traditionsenlig ungdomsfylla på tältplatser i hela landet, bråk och säkert skottlossning här och där. Det har ju blivit så populärt med skjutvapen att man drar sig för att röra sig på stan när det kvällas. Och hur ska det då inte bli i midsommar när det vimlar av berusade galningar överallt?
Och det har blivit lika illa på teve. Sopranos är tillbaka, flera kvällar i veckan.
Ja, tänk som det kan slumpa sig! Full rulle överallt.
Man får ta det lugnt och ägna kvällarna åt korsord, ett glas vin och en cigarr. Då slipper man alltihop.

Sven eller Lasse? Vem är bäst?

Jag bryr mig mycket sällan om dansband.
Men så mycket vet jag att två av de största svenska dansbanden ofta får cred från kulturpersonligheter, krönikörer och musikskribenter.
Det ena bandet är Sven-Ingvars och det andra är Lasse Stefanz.
Båda banden har funnits sedan stenåldern och båda har sålt skivor i drivor. Sven-Ingvars började som ett grabbrockband redan för mer än 50 år sedan och Lasse Stefanz mötte sin första publik 1967 när popmusiken ännu var het.
Resten är svensk musikhistoria. Värmländsk och skånsk. Svensktoppsettor och turnéer. "Te dans mä Karlstatösera" och "De sista ljuva åren".
Det handlar alltså om två storheter som svenska folket har tagit till sig. Båda banden har fått mottaga fina utmärkelser och titlar. Sven-Erik Magnusson kan ståta med en medalj i 8:e storleken, överlämnad av kungen själv. Skåningarna har fått en av sina låtar utsedd till "Tidernas svensktoppslåt", ja det handlar så klart om "De sista ljuva åren", som låg 65 veckor i rad på Svensktoppen.
Det har ju funnits flera andra dansband som har stora framgångar att peka på. Ta bara Vikingarna, Thor-Leifs och Matz Bladhs som har sålt massvis av plattor och har haft en stor och hängiven publik i åratal.
Men bara Sven-Ingvars och Lasse Stefanz får då och då uppmärksamhet i press och andra medier av seriösa kulturpersonligheter och musikskribenter.
Sven-Ingvars har gjort sig förtjänt av det genom att ta oväntade steg, som t ex när man spelade in en platta baserad på dikter av Gustaf Fröding eller när man oväntat gjorde braksuccé på Hultsfredsfestivalen 1991. Och sedan tog steget in på krogscenen 2001. Det är därför inte så konstigt att Sven-Ingvars placeras i en egen division bland dansbanden: det kanske inte ens är rätt att kalla Sven-Ingvars för ett dansband.
Det är ett band som har blivit accepterat långt utanför dansbanans gränser.
Lasse Stefans har inte tagit ut svängarna på samma sätt. Man har varit sin dansbandspublik trogen under alla år och har tydligen inga ambitioner att försöka sig på något annat. Eventuellt är man inne på en viss förändring när det gäller låtval. Senaste plattan heter "Texas" och där finns låtar med texter som drar åt det episka hållet, precis som i amerikanska countrylåtar. Sångaren Olle Jönsson har också sagt i intervjuer att han har blivit mer intresserad av textinnehållet än han har varit tidigare. Och namn som Lasse Holm och Michael Saxell har anlitats av bandet för att höja kvaliteten på texterna.
Sven-Ingvars har också anlitat låtskrivare som står för en hög kvalitet, bl a Per Gessle, Plura och Peter LeMarc.
Vad är då skillnaden, i stort sett, mellan de två storheterna? Vem är bäst?
Jag säger bara så här: Sven-Ingvars började som en rock´n´roll-trio och har kvar mycket rock´n´roll-känsla i sin låtkatalog ända in på 2000-talet. Lasse Stefanz har dansbandsstuket som grund, men närmar sig modern country mer och mer.
Och skillnaden blir framför allt dynamiken. I rock´n´roll händer det saker som gör det roligt och omväxlande att lyssna. Texterna måste sjungas med inlevelse, så att de blir trovärdiga. Och den konsten kan Sven-Erik Magnusson.
Av renodlad svensk dansbandsmusik krävs framför allt att det ska gå att dansa till låtarna. Tempo och rytmik är avgörande. Ingen förväntar sig att sångaren ska engagera sig i texterna. Det räcker med att finnas där och att sjunga från a till ö, så dansar de som gillar att dansa. Vill Olle Jönsson ta steget ännu en bit in i den moderna countryvärlden, så vet han säkert att där inne finns massor av möjligheter och massor av bra musik som det går utmärkt att dansa till. Och då kan det bli som med "De sista ljuva åren" en gång till, för det var ju en låt som framför allt byggde på texten.
Så till frågan igen: vem är bäst?
Jag tycker att Sven-Ingvars är Sveriges genom tiderna bästa dansband och jag tror inte att jag behöver ändra mig på den punkten.
Men som sagt: jag bryr mig mycket sällan om dansband.

Fyra skånska roliga böcker

Det kan gå månader utan att jag läser en bok.
Men å andra sidan kan jag vid andra tillfällen läsa, som nu, fyra böcker samtidigt.
Den aktuella fyran består dessutom av skånska böcker. Alla fyra har också det gemensamt att de är roliga att läsa.
Jan Sigurds "Berättelser från Rapsrike" gavs ut första gången för sisådär en tio år sedan, men har fått ett nytt kapitel och ett efterord av Sigurd. Och alldeles i början av boken finns ett förord av regissören Stellan Olsson. Sigurds små noveller är allt från underfundiga till crazy. "Hos optikern" hör till mina favoriter, mycket beroende på att jag har varit glasögonbärare sedan stenåldern och känner igen många situationer från mina egna optikerbesök. "Polsk jazz" är också kul läsning, där jag däremot inte har någon egen erfarenhet att direkt jämföra med. Sigurd skriver rakt och lättillgängligt och han hittar ofta små sidospår som överraskar. En mycket angenäm bok, alltså.
Christer Borg, känd från Kvällspostens nöjessidor, sammanfattar ett stycke svensk nöjeshistoria i sin bok "Edvard". Här får vi alla fakta om Kvällspostens årliga utdelning av Edvardstatyetten, priset som går till landets bästa underhållare. Borg har själv suttit i juryn sedan starten 1979 och har naturligtvis mängder av minnen från de festliga tillfällen då priset har överlämnats till namn som Nils Poppe, Hasse Alfredson, Eva Rydberg, Povel Ramel, Lena Philipsson och 25 andra. Är man det minsta intresserad av svensk modern nöjeshistoria, så hittar man mycket att glädja sig åt i den här boken.
Åke Cato, som fick Edvardpriset 1991 (delat med Sven Melander), hör också till dem som har mycket att berätta från nöjesvärlden. Han gör det i boken om sig själv, "En levande gosse", som, enligt honom själv, innehåller ett antal "vansinnigt roliga kapitel". Ja, de lockar fram ett och annat skratt, men annars är det nog mysfaktorn som håller läsningen vid liv. Man blir faktiskt överraskad av hur mycket han har hållit på med: böcker, film, teve, farser och journalistik. Och det berättar han snabbt och flyhänt om.
Den mest originella boken i kvartetten är Kalle Linds "Människor som gått till överdrift", som bygger på samma recept som debuten 2009, "Människor det varit synd om". Den här är roligare. Här dras det fram pinsamheter som man som läsare kommer ihåg eller som blir överraskande. Och det är många kända namn som avhandlas, bl a Bosse Parnevik, Paul McCartney, Arne Hegerfors, Birger Schlaug och Maud Olofsson. Dessutom får grupperingar som nykterister, alkoholister, frikyrkliga artister och svenska sjuttiotalskommunister finna sig i att bli påminda om tillfällen då de kanske tog i lite för mycket. Och det är ett imponerande verk på 270 tättskrivna sidor och med massor av kortfattade förklaringar och förtydliganden till det som skrivs. Utan att överdriva kan jag utnämna Kalle Linds bok till årets, hittills, roligaste skånska bok.