Badmintonkarriären.

När min karriär inom fotbollen började kännas vacklande, började jag prova andra idrotter för att ha något att falla tillbaka på.
En stund ägnade jag mig åt golf, men där lyckades jag bara träffa bollen med järnfemman och puttern. Så det blev liksom aldrig nånting. Efter en kort turné på Sydsveriges 5-6 absolut bästa banor tyckte jag att jag hade upplevt allt inom golfen. Jämfört med Tiger Woods var det naturligtvis ingenting att skryta med. Men jag fick frisk luft under den säsong jag var verksam och hade jag bara lyckats någon gång med en träklubba, så vet man inte hur det hade kunnat sluta.
Jag började med badminton istället. En projektledare och jag spelade ett par gånger i veckan i en hall som låg högt uppe under takåsarna i ett kvarter i närheten av där flygbåtarna höll till i Malmö. Det var den anrika klubben Aura som hyrde ut en bana på lunchtimmen två gånger i veckan.
Redan efter några veckor upptäckte vi att vi kunde det här. Vi fick en slagrepertoar som imponerade på oss själva. Vi slog stoppbollar, smashar och nätrullare, vi slog från baslinje till baslinje och vi kunde placera bollarna precis där vi ville. Detta var ju sporten man var född för!
På reklambyrån där vi jobbade, fanns en lite äldre man i 40-årsåldern, som visade intresse för vårt badmintonspel. Han frågade hur det gick och undrade ibland om han inte kunde få vara reserv, om en av oss hade förhinder. Jooo..., sa vi lite tvekande, för det skulle ju inte bli så kull för honom att hänga med i vårt tempo och försöka få några poäng mot någon av oss. Och så fortsatte vi att spela och utvecklas och vi började snacka om att anmäla oss i Aura. De kanske behövde förstärkning i sitt elitserielag?
Så kom det då en dag då projektledaren inte kunde spela på lunchen, för han måste ha ett möte med en kunde. Och jag frågade 40-åringen om han hade lust. Kul! sa han.
-Nu får du tänka på att jag är i toppform, sa jag. Vi kanske inte ska spela en match, utan bara träna lite lätt?
-Vi får se, sa han. Och så började vi slå bollar över nätet. Och jag märkte att han faktiskt kunde träffa bollen! Vi slog lite tuffa bollar fram och tillbaka och det var sällan han som missade eller slog i nätet.
-Äh, vi tar ett set! sa han och jag tyckte det var OK.
Sen började matchen. Första set vann han med 15-2.
-Ska vi fortsätta? sa han och vann två set till med 15-1 och 15-3.
Jag var helt slut. Han var helt opåverkad. Jag var dessutom helt knäckt och förstod ingenting.
-Jag kanske skulle ha berättat att jag är tränare i Löddeköpinge BK, sa han. Visserligen inte för A-laget, men ändå. Och jag hoppar in då och då i B-laget.
Han berättade också att han inte hade en chans mot deras bästa spelare. Han fick stryk med samma siffror som jag i vår match.
-Det är som en trappa, sa han. Man kommer några steg där man sedan fastnar, andra kliver förbi och bakom sig har man de som aldrig kommer längre.
-Såna som jag?
-Kanske det, sa han. Du skulle ha börjat när du var grabb, så hade du kanske blivit något...
Ja, det var den karriären. Den slutade definitivt när jag blev utmanad av en tjej på jobbet, som bara spelade för skojs skull.
När hon hade ledningen i första set med 7-0, så fejkade jag en sträckning i låret och haltade mot omklädningsrummet.
Det var sista matchen.

Min fotbollskarriär, del 3.

Här följer sista delen i min artikelserie om en fotbollskarriär, som omfattade det mesta utom landskamper och internationella cupmatcher.

5. VALBY BK (Malmö, fortsättning)
Jag tränade intensivt. Märkte att vår slavdrivare hade ögonen på mig. Det kändes att A-laget var inom räckhåll. I B-laget hade jag en given plats som vänsterback.
Under en bortamatch i en by öster om stan, fick jag för mig att prova en egen taktik, utan att meddela lagledaren. Han spelade högerytter, så vi sågs knappt under matcherna.
Men i halvtid, då han brukade röka en cigg, kom han fram till mig och sa:
–Lundgren, vafan håller du på med?
-Jag punktmarkerar deras högerytter, sa jag.
–Vafan då för?
–De får ju en spelare mindre att passa till... Han har inte fått en boll på 45 minuter!
–Hm... okej, fortsätt med det då, sa lagledaren.
Och det gjorde jag. Till slut stod inte deras nr 8 ut. Han ropade till sin lagledarbänk att han ville bli utbytt.
–För fan, skrek han. Ta ut mig! Jag har ju en idiot hängande i benen hela tiden!
Och utbytt blev han. Och nu visste jag allt om punktmarkering, så jag fortsatte när de satte in nr 20 på åttans plats.
Jag var aldrig längre bort från honom än fem decimeter. Snart började han svära och bära sig åt, men han kom aldrig in i matchen.
Motståndarna fick lägga upp alla anfall på den andra kanten och där fanns det ingen som punktmarkerade. Så på den kanten kom de fram och lyckades fixa 3–0.
På min kant var det stängt.
Undrar vad som hade hänt i svensk fotboll, om min idé om aktiv 90-minuters punktmarkering hade genomförts till 100% på alla platser i båda lagen?
Ingen skulle ha en kotte att passa till! Alla matcher skulle sluta 0–0! Alla seriesystem skulle förenklas, alla lag skulle få samma slutpoäng och samma målkvot och tabellerna skulle avgöras enligt principen för bokstavsordning.
Kanske därför som min taktik aldrig har provats i full skala?
Lagledaren i Valby BK:s B-lag visste inte riktigt hur han skulle hantera frågan, men kom tydligen snabbt fram till att han kunde peta mig och sätta in en annan typ av spelare. Det gjorde han under resten av säsongen och A-laget hade inget direkt behov av att sätta in mig i någon match, inte ens på bänken.
Jag tyckte då att min karriär hade kommit något i gungning, så jag gjorde det enda rätta – jag drog mig ur cirkusen.
Funderade ett tag på vattenpolo istället.
Men man blir ju så våt.

Min fotbollskarriär, del 2.

Här kan du se hur det gick i karriären efter Timmermansgatans FF, BK Start och Stendahls FF. Nu fortsätter bollen att rulla i Malmö.

4. BLANKINGS BK (Malmö, korplag)
Ny reklambyrå, nytt lag. Vi spelade på grusplaner med kritade linjer och nät i målen. Matchtiden var 07:00 fredagar här också.
Och nu tvingades jag vara barnpassare samtidigt. Ettåringen satt i sin vagn bredvid planen, eftersom dagmamman inte började förrän 08:00.
Satte en frispark i krysset i första matchen. Fick applåder t o m av motståndarna.
I laget fanns en originalare som hade varit med och bildat Valby BK, ett stadsdelslag i Malmö som höll till i division VI. Efter frisparken började han fråga mig om jag var intresserad av att träna med Valby och vid behov kanske hoppa in i B-laget.
Tänkte att korpfotboll är nog inte bra i längden. En motståndare bröt benet mitt i en match, fick åka iväg i ambulans och gå med gips hela sommaren.
Så jag började träna med Valby istället.

5. VALBY BK (Malmö)
Jag fick träna med A-laget och spela i B-laget. Och här fanns en kvalificerad tränare: ung, energisk, stentuff och banktjänsteman med MFF-ordföranden Cavalli-Björkman som chef.
Träning och hemmamatcher försigick på kritad grusplan centralt i stan. Vi fick springa runt planen varv efter varv.
Jag spelade med glasögon. Linser hade bara filmstjärnor.
Det var värst när det regnade. Det var som att springa inne i en duschkabin med vattrat glas. Jag uppfattade bara då och då var bollen befann sig.
Under en regnmatch blev jag fälld och föll framstupa med ansiktet spikrakt ner i lervälling. När jag reste mig upp insåg jag omedelbart att jag hade blivit blind på båda ögonen.
Jag såg ingenting. Bara mörker.
Med armarna sträckta rakt fram i luften, försökte jag hitta något att hålla mig i, vad det nu skulle vara långt ute på en fotbollsplan. Jag hann tänka mycket under några sekunder.
–Hur mycket kostar en sån där ledarhund?
–Var köper man en vit käpp?
–Hur ska jag få hem bilen?
En lagkompis ryckte mig i armen och sa "Torka brillorna för fan!".
När jag tog av dem upptäckte jag ett centimetertjockt lager lera.

Läs den spännande fortsättningen i Del 3. Kommer inom kort på denna kanal.
Frågan är: Ska det bli A-lagsdebut?

Min fotbollskarriär, del 1.

Eftersom jag då och då uttalar mig i frågor som rör den allsvenska fotbollen, framför allt vad beträffar Halmstads BK, är det på sin plats att jag redovisar min bakgrund inom sporten. Tyvärr är denna CV så omfattande att jag tvingas dela upp informationen i ett antal mindre portioner. Här kommer alltså den första delen och när alla delarna har lagt sig tillrätta på bloggen, kommer säkert ingen ifrågasätta relevansen i mina uttalanden om att HBK är värda ännu ett allsvenskt guld i år, 2010.

1. TIMMERMANSGATANS FF (Halmstad, sjumannalag)
Hemmaplanen var Brunnsåkersskolans grusplan som saknade nät i målen, kritade linjer och publik. Laget bildades av grabbarna på Timmermansgatan och jag valde att bli målvakt för att slippa allt spring.
Vi köpte svarta tröjor hos Lambert Jepssons Sport vid Stora torg. Pengarna fick vi in via lottförsäljning i kvarteret. När lottköparna undrade vad de kunde vinna, svarade vi "kaffe". Damerna undrade efter en tid om det inte var dags för dragning i lotteriet. Vi påstod då att "morsan vann".
TFF spelade mest mot Älgarnas BK, som bl a bestod av estniska flyktingbarn. Några andra lag att spela mot fanns inte i närheten.
Vi blev dock utmanade av ett lag från Heagård på vischan utanför stan. De påstod att de hade gräsplan, så vi kunde inte motstå cykelturen på ca 1 mil norrut. När vi kom fram blev vi något besvikna, när det visade sig att vi måste börja med att jaga bort kor från planen. När matchen började ökade besvikelsen eftersom vi fick springa mellan komockor i högt gräs där bollen knappt kunde rulla. Vi slog i alla fall bönderna med 2–0 och jag gjorde en fantomräddning i vänstra krysset.
Förstod då att TFF var för smått för mig.

2. BK START (Halmstad)
Jag hittade ett riktigt lag som hette BK Start borta på stans östra sida. Tyckte det lät logiskt att börja i ett lag med det namnet. Hamnade i pojklaget, som hade en riktig tränare, en äldre man i 35-årsåldern. Han visade sin makt genom att blåsa i en visselpipa. Och han tvingade oss att springa runt hela planen i varv efter varv. Varför? Sen orkade man ju inte mer den dagen.
Jag placerades som vänsterytter istället för i målet. Det blev oerhört jobbigt. och resorna var tröttsamma, t ex när det var bortamatch i Snöstorp. Så det blev en kort sejour. Jag började dessutom att intressera mig för rock´n´roll och mopeder.
Tog en time-out som varade i tio år.

3. STENDAHLS FF (Göteborg, korplag)
Fick jobb på en stor reklambyrå i Göteborg och tillfrågades om jag ville vara med i firmans korplag. Jag sa OK, för jag visste inte att matcherna spelades klockn 07 varje fredag. Och de spelades på en grusplan mitt i stan. Här fanns inga kritade linjer och inget nät i målen. Våra motståndare hade gamla div II-spelare i sina lag. De tryckte lätt ner oss i gruset, så man fick skrubbsår och blåmärken varje fredag.
Jag spelade på obestämd plats i laget, låt oss kalla det mittfältet. Jag hade ett stolpskott första säsongen. Hoppade av i den andra och flyttade till Malmö.

Läs den spännande fortsättningen inom kort! Del 2 kommer snart.

Inga åskmoln i sikte

Kvällstidningarna har börjat använda sina sin största och fetaste rubrikstilar igen.
Sidorna är svarta som åskmoln.
Men det hörs ingen åska och inget annat heller uppe i himlen. Inte ett flygplan har man hört eller sett den senaste tiden.
Och alla pratar bara om askmoln.
Askmoln är ett ord som få hade hört för bara några dagar sedan. Nu vet alla vad det betyder. Fantastiskt!
Man får vara glad över att man inte har någon flygresa inbokad och att man inte bor på Island.
Jag har undrat ibland hur det skulle vara att bo på en liten ö långt uppe vid nordpolen, där alla lågtryck samlas, regnet strilar för det mesta och där språket är obegripligt för alla besökare. Har man köpt en bil på Island, så har man inte mycket att köra till. Det blir väl samma runda om och om igen, alla vägar leder väl bara tillbaka till platsen där man startade? Till råga på allt finns där alltså vulkaner som sprider askmoln.
Vi hade lite löst börjat tala om en semestervecka i slutet av sommaren eller i början av hösten på en ö söderut med högtryck, sol och ett språk som man begriper.
-Ingen vet hur länge de där askmolnen består, sa Blondinen. Researrangörerna måste kanske börja med bussresor igen, som förr i tiden innan chartern kom igång!? Men vad ska en sådan resa kosta idag, när bensinen går på 13 kronor litern?
En hemsk tanke.
Vi tittade på några hemsidor, för att se vad som skulle locka oss mest om askmolnen försvinner. Det visade sig snart att researrangörernas hemsidor är krångliga att använda, svåra att begripa och omöjliga att få några besked av.
Så läget just nu är förvirrat.
Vi har beslutat att leta upp en resebyrå med personal som det går att prata med.
Det viktiga är bara att de vet något om askmolnens utveckling, men det verkar vara en väldigt invecklad fråga, som inte ens kvällstidningarna eller islänningarna kan svara på.

I leksaksaffären

Calle fyller tre i nästa vecka.
Han önskar sig mest verktyg, sladdar och musikinstrument.
Vi hittade en frän rockgitarr ute i den gigantiska leksaksaffären som heter nånting med Toys och Us, som säkert betyder något coolt i USA. För det kan väl inte betyda "Leksaker är vi"???
Vi undersökte gitarren, som var i rätt storlek och helt saknade strängar, vilket är en fördel för en treåring. Knappar att trycka på är bättre, speciellt om varje tryck på en knapp leder till ett våldsamt gitarrsolo a la Ace F i Kiss eller Clapton i Cream. Och det var inte bara gitarrsoundet som imponerade - det stöttades upp av hårdrockstrummor och ivriga basgångar... Wow, liksom!
Vi betalade och gick bort mot inslagningsdisken, där man själv fick agera för att få ett fint paket.
-Varför har de inte bredare pappersrullar? morrade Blondinen. Nu måste vi tejpa ihop två våder bredvid varandra... Och det gjorde hon. Och hon vände på paketet för att få det röda snöret runt alltihop.
Då började gitarren spela!
-Va? Vad gör man? Hur stänger man av? suckade Blondinen.
-Det fanns en liten orange knapp på höger sida ungefär där gitarrhalsen börjar, sa jag. Det står OFF under den.
-Jamen, den kan ju inte jag se nu begriper du väl.
Gitarren drog ett solo som aldrig tog slut. Keith Richards skulle inte göra det bättre.
-Jag får skära upp ett hål och sticka in handen, sa Blondinen och gjorde så. Hon trevade med högran inne i paketet och lyckades få igång ett snyggt trumsolo. Men det blev inte tyst förrän hon hade gjort hålet så stort att hon kunde kika in.
-Där sitter knappen, jublade hon och gav den ett tryck. Det blev tyst.
Därefter fick hon ägna sig att tejpa igen hålet och fortsätta med snöret igen. Och så vände hon paketet, så att gitarren hamnade på magen. Vad hände då? Precis, den började spela för fullt igen!
Och hela processen fick upprepas, under svordomar som den blivande gitarristen säkert skulle undra över. Paketet liknad nu allt annat än ett fint presentpaket, det såg ut som något bombskadat upphittat i en papperskorg.
Då upptäckte vi en ny sak: det fanns pappersrullar i dubbla bredden! De satt nedanför disken, något dolda av bordskanten!
-Jag slår in paketet i ett nytt paket! suckade Blondinen. Jag vill inte riva loss all tejp igen i alla hörn och kanter. Vi ger honom ett paket som innehåller ett paket!
Och så slog hon in paketet i ett paket, försiktigt så att det inte började spela, och nu ska det bli intressant att se hur treåringen reagerar först när han får ett paket till och sen när han får en gitarr.
Det är sånt som kallas rock´n´roll!

Blomsterbutiken

Helgen präglades till stor del av att vi hade hand om Maja, 5, och Calle, snart 3. De kom i lördags strax efter lunch och hämtades söndag afton.
Under denna tid lyckades de ta över huset helt, förvandla varje vrå till en lekplats och fylla hela trädgården med diverse prylar, från sopskyfflar till tvåhjuling med stödhjul, alltså i praktiken en fyrhjuling.
Calle tog som vanligt över samtliga verktygslådor, svagströmskablar avsedda att användas mellan elgitarrrer eller sångmikrofoner och förstärkare, ett trumset, planteringsspadar, ett bokförråd och datorn, där han vill se tecknade kortfilmer med Superman, Batman och Spiderman på YouTube.
Maja cyklade under uppsikt till lekplatsen i nästa villakvarter, lekte med grannflickorna, tecknade porträtt av en katt och öppnade under söndagen en blomsterbutik i grindhålet ut mot trottoaren. Hon fixade fram en pall, plockade de små vårblommor som finns i trädgårdslanden och kunde sättas samman i buketter och placerade dem i glasburkar på pallen. Hon gjorde också små prislappar, som hon tejpade fast under burkarna.
-Hur mycket ska de kosta? frågade hon mig.
-Tja, du kan väl ta fem kronor för den finaste buketten och t ex två kronor för de där kvistarna, sa jag och pekade på någon slags halvdöd liten gren från en buske.
-Kan de inte kosta lite mer? undrade hon, en blivande kapitalist med konstnärstalanger.
-Du får resonera med kunderna, sa jag. Det kan bli ett förhandlingsläge.
-Vad betyder det? frågade hon och jag försökte förklara hur man kan gå in i en säljsituation, där man måste vara beredd att lämna en viss rabatt för att komma fram till ett avslut av affären.
-Men ditt problem är inte den egentliga prisfrågan, det är snarare att butiksläget är sämre än ett C-läge. På en timme passerar här endast cirka två joggare utan likvida medel samt kanske en eller två snåla pensionärer som har egen produktion av blomster i sina trädgårdar. Varför skall de lägga ut pengar på dina små buketter?
-För att mina buketter är fina, sa Maja, som redan verkade ha tröttnat på att vänta på kunder och därför under långa stunder lät butiken stå obemannad. Vid ett sådant tillfälle passerade ett medelålders par, som föraktfullt kastade en blick på pallen och sedan tittade rakt fram i promenadriktningen, som om de inte hade sett något.
Maja var dock närvarande då grannen från två hus söderut med sin fru ämnade passera vårt grindhål. De kunde naturligtvis inte undgå att stanna vid blomsterbutiken.
Jag hörde inte diskussionen som tog fart, men jag såg från min smygplats innanför ett fönster på nedervåningen att grannen började titta i sin plånbok och frun fick fram en portmonnä av något slag. Maja fick ta emot en slant och grannarna och hon pratade lite innan paret fortsatte sin promenad.
-Jag sålde de blåa blommorna för fem kronor! sa Maja, när jag gick ut för att intervjua henne om affären.
-Men blommorna står ju kvar! sa jag efter en snabböverblick.
-Ja, de ska komma tillbaka när de är på hemväg, sa Maja, som därefter började plocka bort hela sitt sortiment från pallen och bära in det i huset.
-Jag stänger nu, sa hon. De blåa blommorna, som var sålda, ställde hon för sig själva i en fönsterkarm.
När grannarna var på hemväg, upptäckte de att butiken var nerlagd och de ringde därför på vår dörrklocka, för att informera sig om läget. Var de blåsta på sin investering?
Maja syntes inte till. Hon hade gömt sig någonstans i huset. Vi fick leta upp henne och förklara att hon måste leverera vad som var betalt i förskott eller återbetala hela beloppet plus ränta.
Hon hämtade buketten och lämnade den motvilligt ifrån sig.
-Våra ungar hade en grindbutik när de var små, berättade grannfrun. Det enda dom fick sålt var en sko.
-En sko? undrade jag.
-Ja, sa grannfrun. Köparen tyckte väl att två skor blev för dyrt.
Jag hävdade att butiksläget på vår gata är det sämsta tänkbara.
Maja glömde sin femkrona när hon och Calle hämtades av sina föräldrar.
Småföretagarna har alldeles för mycket att tänka på nu för tiden.