Pay per view

Tills för några år sedan körde jag upp till Örjans vall när det var hemmamatcher.
Men bensinen blev dyrare och dyrare. Och så himla kul är det inte att köra bil, speciellt vår och höst när vädret kan bli riktigt otrevligt ibland.
Så jag började kolla matcherna hemma på teven. Pay per view, alltså.
Igår var det allsvensk premiär och jag ställde in teven på Match 1: Halmstads BK – Trelleborgs FF. Och konstigt nog kom det genast bild i rutan, direkt från Örjans vall, utan att jag hade knappat in någon betalning!
Hurra, tänkte jag. Dom måste ha kopplat fel! Bara att titta och njuta. Gratis!
Och det var försnack, intervjuer och publikbilder. Glest på läktarna, vintern har ju inte vett på att ge sig av i år. Folk såg ut att frysa rejält. Men inte jag, hemma i fåtöljen. Och så började matchen. Fantastiskt!
Det såg lite trist ut på Örjans valls smutsgrå "gräsmatta". Spelarna visste inte riktigt hur bollen skulle studsa. Det blev ingen riktig fotboll. Lite korpen, snarare.
Och rätt som det var, efter fem minuter sa det klick och så försvann bilden.
Först blev jag förvånad, sen försökte jag klicka fram matchen till rutan igen via en av de fyra fjärrkontroller som behövs för att hålla igång en modern TV idag.
När det inte gick, förstod jag att jag hade fått ett smakprov. Ville jag se matchen, fick jag ringa upp Canal Digital och betala för kalaset. Det borde jag ha begripit.
Jag letade upp ett telefonnummer, ringde och kom till en inspelad dam som bad mig trycka på olika siffror, klicka in mitt personnummer och till slut vänta i kön, där jag för tillfället var nummer 19.
Jag väntade. Och väntade.
Till slut kom det en hurtig yngling som skulle se till att jag hade en bild på TV-rutan inom fem minuter. Så jag gick tillbaka till TV-salongen och satte mig i fåtöljen. Bilden var grå i fem minuter och lika grå efter tio. När det hade gått en kvart, ringde jag upp Canalen igen. Nu var jag nummer åtta i kön.
Medan jag väntade, försökte jag på telepatisk väg få någon slags kontakt med Örjans vall för att få veta om det hade blivit några mål. Men det gick inte.
Däremot svarade en pigg yngling i luren. Han meddelade glatt att jag skulle dra ut väggkontakten och plastkortet i boxen, vänta i två minuter och sedan koppla in sladden och trycka tillbaka kortet. Då skulle bilden komma om fem minuter!
Inte fan kom det någon bild. Det var en svart ruta nu också. Och nu var det snart dags för halvtidsvila upp i Halmstad.
Jag ringde upp Canalen igen och lyckades lura in mig på ett nummer där det inte fanns någon kö. En ung dam förklarade att de hade ett fel på sin utrustning och att det var många som ringde och sa att de inte hade någon bild. Men hon tyckte att jag skulle låta teven stå på och ringa när matchen var slut och berätta hur det gick med bild och ljud. OK, sa jag och gick och satte mig vid webbradion och fick i alla fall höra referat från hela andra halvlek. En referent, som fick matchen att verka spelas i slow motion, och en lika intetsägande bisittare, var i alla fall bättre än ingenting alls.
Efter matchen ringde jag Canal Digital, som lät en hurtig ungdom meddela att jag skulle få en faktura, för det var inte hos dem felet låg. Det var hemma hos mig det krånglade, sa han.
–Men jag har ju följt era anvisningar! sa jag. Jag har dragit loss sladd och plastkort och satt tillbaka dem igen! Men ni har likt förbannat inte lyckats få fram bilden. Ska jag ändå betala?
–Ja, felet fanns inte hos oss. Och ibland måste man kanske dra ut sladd och kort två eller tre gånger.
–Men det var det ingen som talade om för mig! sa jag mycket irriterad. Nu vill jag ha namn och telefonnummer till någon ansvarig direktionsmedlem som jag kan ringa imorgon. För någon sådan person finns väl inte i tjänst just nu? Direktörerna är väl lediga på söndagar?
–Ett ögonblick, sa ynglingen. Häng kvar!
Efter några minuter kom han tillbaka.
–Vi kommer inte att debitera dig, sa han. Du får ingen faktura.
Jag vet inte vem han hade pratat med. Någon höjdare på Canal Digital, som inte ville diskutera saken med en ilsken kund? Troligen. Det viktiga var att jag slapp betala.
Och det trista i den här historien var att HBK inte kunde fixa ett enda litet mål på TFF. 0–0 hemma, det är sorgligt.

Krångel

Hör och häpna: värmepumpen har fungerat i två dygn!
Men Börje är ändå inte nöjd med den, så på måndag kommer han med en ny kompressor. Det tar fyra timmar att installera den, säger han. Alltså blir vi av med den sköna värmen igen och får frysa tills den nya kompressorn har fått bevisa vad den går för.
Men det ser i alla fall ljust ut. Felet är lokaliserat och nu ska det åtgärdas. Inga fler spöken på nätterna, som smyger sig in och tänder den röda alarmlampan på elskåpet!
Därmed kan jag koncentrera mig på ett nytt problem. Datorn har lurat mig.
Innan hade jag en bekväm lista till vänster på skärmen, där det hade samlats mina mest använda bokmärken. Hur denna lista hade uppstått en gång i tiden, det har jag inte en aning om. Men här kunde jag klicka in mig utan att behöva fylla i några koder. Ett klick, så var jag inne på Facebook t ex. De fyra-fem allra mest använda bokmärkena låg dessutom uppradade vågrätt i övervåningen på Firefox-layouten. Det var både snyggt och bekvämt. Men så upptäckte jag att det hade blivit ett par dubletter i uppräkningen av de frekvent använda bokmärkena. Jag ägnade därför en stund åt att försöka få bort dessa onödiga uppräkningar. Det var inte lätt. Jag var inne och rotade överallt.
Tänkte faktiskt ge upp. Då hände det: jag råkade klicka någonstans där dessa mest använda bokmärkena försvann! Svisch, så var de borta, både vågrätt och lodrätt!
Och de senaste dagarna har jag använt all ledig tid till att försöka få tillbaka dessa två fält, där jag kunde klicka in mig utan att behöva fylla i hemliga koder och någon av mina epostadresser. Men det är omöjligt. Jag tror jag har försökt allt.
Men värmepumpen går bra. Och bättre ska det bli på måndag.
Undrar om Börje begriper sig på en Mac också?

Nuläget

Blir man intervjuad om något vad som helst, ska man säga "nuläget" när man menar "nu", fråga mig inte varför. Och så här skulle det låta, om någon radioreporter fick för sig att göra en grej på min värmepump.
–Det började krångla i söndags och det är snart torsdag nu. Krånglar den fortfarande?
–I nuläget är det en elpatron som värmer upp huset. Grundvattenpumpen står stilla och ska eventuellt komma igång torsdag förmiddag.
–Men då har ni varmt och skönt nu?
–Nja, det blir inte riktigt varmt. Småkyligt, skulle jag vilja säga. Vi fryser faktiskt.
-Vad är då vitsen med en elpatron?
–Det är att vi i alla fall har plusgrader och varmvatten. Och så slipper jag vakna mitt i natten och springa ner i källaren och göra omstart.
–Vad tycker du egentligen om värmepumpen?
–No comments i nuläget.
Jag har hört att man ska vägra svara på en del frågor, när man blir intervjuad.
Och eftersom fingrarna har stelnat, kan jag inte fortsätta skri

Rapport om värmepumpen

Det mesta i skallen just nu cirkulerar kring den obegripliga värmepumpen.
Dess uppgift är att hålla huset varmt och beboeligt.
Men så snart kylan sätter in sina värsta attacker, runt midnatt, orkar inte pumpen vara med. Den tror att den ska kunna ta ledigt.
Men nu har jag lärt mig av Börje, experten som en gång i tiden installerade pumpen, att jag ska trycka på ett par blåa knappar i kabelskåpet på väggen ovanför själva apparaten, och sen vrida på strömbrytaren som det står MANÖVER på, istället för t ex PÅ eller ON, och då ska den röda alarmlampan slockna och pumpen så småningom börja jobba igen, efter en djup suck och en lätt hostattack.
Så vid midnatt, efter MASH på TV4+, går jag ner i källaren och konstaterar att den röda lampan som inte ska lysa lyser och att apparaten har stannat. Det är detta som Börje kallar Spöket. Jag trycker på två blåa knappar och sätter sen strömbrytaren på MANÖVER och väntar och ser. Efter fem minuter brakar det igång, temperaturen börjar stiga och jag går och lägger mig.
Men vid 4-tiden kommer Spöket tillbaka. Jag vaknar av att det känns lite kyligt, mina digitala termometrar utspridda på strategiska platser, visar att temperaturen ligger runt 18 grader. Då fryser jag.
Jag går ner i källaren, ser den röda lampan lysa, öppnar skåpet och trycker nu bara in en enda blå knapp. Då slocknar den röda alarmlampan och apparaten förbereder sig på att gå igång. Jag går och lägger mig och vaknar strax efter sju. Då går pumpen som den ska, i alla fall i morse.
Jag ringer Börje och berättar den senaste spökhistorien.
–Det var bra att du bara använde en enda knapp, för då vet vi var vi ska hitta felet, sa han. Det är ett skydd för själva grundvattenpumpen som behöver bytas.
–Men varför är det bara på nätterna det krånglar? sa jag. Är det för att det är då det är som allra kallast?
–Ja, det kan man nog anta, sa Börje.
–Du ser... jag börjar bli expert på det här, sa jag. Han började skratta i luren.
–Ursäkta att jag skrattar, sa han.
Så kul var det väl inte?

Spöket i källaren

När jag skriver detta har värmepumpen gått som den ska i en timme.
Men i natt stannade den igen.
Jag vaknade av att jag frös. Det var vinternatt ute, stjärnklart och iskallt för att vara i Malmö. Säkert fem-sex minus.
Tog mig huttrande ner i källaren och så en ilsket lysande röd lampa signalera att nu var det stopp i maskineriet. För bara några veckor sedan var det samma sak, jag har inte ens betalat fakturan ännu.
Det gick inte att få igång den. Knepen som Börje har lärt mig funkade inte. Det sa KNAK (kan man inte döpa en krog till det, förresten?) och så blev det inte mer, när jag vred på startknappen. Den röda lampan tändes igen.
Det var inget annat att göra än att plocka fram filtarna och somna om.
Börje, det är han som har firman som har installerat pumpen. Det är en hyvens man.
Jag väntade med att ringa honom till klockan var halv nio. Det är ju söndag idag.
Han svarade med sin röst inspelad och räknade upp sina öppettider. Söndagar nämndes inte. Men jag läste in mitt telefonnummer i hans svarare och lade på luren.
Tre minuter senare ringde han. Det är en hyvens man.
–Har du tryckt på den blåa knappen som sitter i mittraden på dosan som är märkt med "EL", sa han. Ungefär så, sa han.
–Här finns blåa knappar lite varstans, sa jag med huvudet inne i ett skåp fullt av obegripliga sladdar och små dosor och knappar och räkneverk och reläer och varningslampor och strömbrytare.
–Jamen, du ser tre rader med olika dosor, eller hur? Vilka av dessa har du tryckt in den blåa knappen på? frågade han.
–Allihop, svarade jag. Och de röda knapparna också.
–Jaha, sa han. Knäppte det till när du tryckte in någon?
–Det gjorde det säkert, sa jag. Men jag vet inte vilken det var.
–Tryck då på den blåa knappen på dosan i mittraden, dosan längst till höger.
Jag tror att jag tryckte på den knapp han pratade om. Och jag tyckte att det klickade.
–Jag hörde ett klick, sa Börje i telefonen. Stäng nu dörren och vrid på "MANÖVER", från nollan till ettan!
Jag gjorde som han sa och det började brumma i maskineriet. Den röda lampan hade slocknat.
–Nu dröjer det fem minuter tills pumpen går igång, sa Börje. Så jag tackade för samtalet, väntade fem minuter, pumpen gick igång och allting fungerade. I en minut. Sen tystnade apparaten och den röda lampan lyste lika skarpt som tidigare.
Det var bara att ringa Börje igen.
–Den stannade, sa jag. Det lyser rött.
–Tryck nu på den blåa knappen som du gjorde tidigare och hör om det klickar!
Jag tryckte, det klickade och Börje sa att nu skulle jag vrida tillbaka "MANÖVER" till nollan, sedan starta "RESERVVÄRME" genom att vrida på knappen till höger om "MANÖVER" och därefter vrida "MANÖVER" till ettan. Jag gjorde som han sa.
Maskineriet satte igång igen. Den röda alarmlampan var släckt.
–Nu tar det fem minuter innan pumpen går igång, sa Börje. Jag kände igen repliken.
–Varför tar det fem minuter? undrade jag.
–Jomen, den behöver jobba för att komma igång. Men reservvärmen hjälper till!
–Varför stannar den alltid på natten? frågade jag.
–Det vet du väl, sa Börje. Det är alltid på nätterna det spökar.

Vad heter krogen?

Satt i ett gäng gubbar på en engelsk pub i Malmö.
Vi pratade mest musik och fotboll.
Men så sa fotografen att han hade blivit bjuden på en ny krog i Malmö, men han hade glömt vad den hette. Så nu visste han inte vart han skulle gå.
–Ring den som har bjudit dig! sa jag.
–Ja, men det känns så förargligt. Det är ju en ny modern toppkrog. Jag vet inte ens var den ligger. Skulle ta reda på det och det var då jag märkte att jag har glömt vad den heter. Men det var ett kort namn och jag tror att det både börjar och slutar på... var det K?
Det blev tyst.
–Kloak? sa faktorn. Det kan den väl inte heta?
–Knappast, sa jag. Men Kiosk! Om det är ett gatukök!
–Nä, lägg av nu, sa fotografen. Det handlar om första klass!
–Karack! sa webbdesignern.
–Vafan betyder det? sa alla vi andra.
–Vet inte... Det kanske är ett namn på kocken?
–Den kanske heter Kock! slängde jag ur mig.
–Det var nåt åt det hållet, sa fotografen. Kort och gott.
–Kasack! sa nån.
–Kask! utropade någon annan.
–Klinik?
–Knark? Komik? försökte webbdesignern. Eller varför inte Konjak? Det finns ju en svensk krog i New York som heter Akvavit. Då kan man väl ha en fransk krog i Malmö som heter Konjak?
–Ja, men nä, sa fotografen med en suck.
Det blev tyst en liten stund.
–Det var i alla fall ett konstigt namn på en krog.
–Kork? sa jag.
–Den kanske är döpt efter den ryska staden Kursk? sa faktorn plötsligt. Han hade varit tyst en lång stund. Men fotografen skakade på huvudet.
–Käk är väl ett bra namn, sa jag. Det är väl vad dom serverar? Men fotografen skakade på huvudet.
–Då är det väl Kök! ropade webbdesignern. K i början och k i slutet och kort som fan!
Men fotografen skakade på huvudet och sen blev det tyst igen.
Då började faktorn skruva på sig, för att få uppmärksamhet.
–Vänta lite, sa han och tittade upp i taket. Finns det inte en ny krog ute vid kalkbrottet i Limhamn... Den heter viss Kalk!
Alla tittade på honom. Ingen sa något. Till slut kunde jag inte låta bli att ta till orda.
–En krog kan väl inte heta Kalk? sa jag. Det betyder ju kalciumföreningar eller nåt sånt! Eller kalciumkarbonat. Varför skulle en krog få ett sådant namn?
–Det kan väl vara en slags bägare eller nattvardskärl också, sa faktorn.
Vi suckade. Och gav upp.
–Jag får ringa och fråga, sa fotografen.

Allt som vanligt igen?

Jag har inte kollat, men nu är väl OS slut?
Och veckans Melodifestival handlar bara om förlorarlåtar. Ingen behöver bry sig om vem som vinner veckans final, det blir hur som helst en låt som redan har förlorat.
Dessutom är det grått väder och all snö är borta. Det regnar visst också.
Allt är som vanligt igen.
Så nu kan kvällstidningarna återgå till vanliga bokstäver i rubrikerna, bokstäver som inte tar så stor plats.
Reportrarna på Sveriges Radio kan sluta skrika i mikrofonerna.
SVT kan lägga tillbaka populära program i körschemat.
Är det inte skönt?
Det känns alltid bäst när allting är som vanligt. Eller hur?
När man inte vet vad det är för dag, måndag eller torsdag eller vad som helst, då är det en vanlig vecka.
Helst ska en vecka vara så vanlig att man måste skriva upp ovanligheter i en kalender för att inte glömma bort dem.
Till exempel att man ska gå till frisören.
När jag ser mig i en spegel nu, tänker jag att det måste vara längesedan jag var hos frisören, måste nog beställa en tid.
Då ringer jag frisören och får veta att han är på skidsemester. Det är ju inte så vanligt precis, att ens frisör är bortrest när man vill beställa en tid...?
Jag måste alltså vänta till nästa vecka.
Men tänk om han bryter benen i skidbacken. Hur länge ska jag då behöva vänta på att få en tid? Hur kommer jag att se ut?
Man kan ju inte gå till en annan frisör. Då klipper han eller hon inte på samma sätt som man är van vid. Man får en ovanlig frisyr. Jag kanske inte blir igenkänd av folk som borde känna igen mig. Måste kanske presentera mig ideligen.
Nä, det är bäst när allting är som vanligt. Eller hur?
När brevbäraren är försenad. När Systemet bara har en kassa öppen trots att butiken är full av kunder som vill ut. När parkeringsautomaten vägrar ta emot mitt plastkort, som fungerar i alla andra automater. När det blir åtta rätt på Stryktipset. När cykelpumpen har försvunnit.
Och när det är fyra år till nästa OS.