Var det bättre förr?

Det har väl blivit ett talesätt, ett slags ordspråk: "Det var bättre förr".

Men stämmer det?

En hel del var kanske bättre, Halmstad BKs placering i Allsvenskan till exempel. Men minst lika mycket var nog sämre.

Jag minns till exempel hur det var att växa upp på 1950-talet.

Och det räcker att man kollar våra matvanor, så inser man hur stor skillnaden är mellan då och nu.

Låt mig få ta några exempel:

Socker hyllades i pressen och kallades "vitt guld".

"Pasta" hade ingen hört talas om. Den var inte uppfunnen än.

Inte "kebab" heller.

Sak samma med "pizza". Går det att ÄTA? skulle många fråga på fullt allvar.

Och "sushi"? Nä, vem skulle vilja äta rå fisk? Rå fisk var ju bara för de fattiga.

Ingen av oss hade hört talas om "yoghurt" heller. När den första yoghurten lanserades, trodde många att det var en ny typ av surmjölk.

Indiska restauranger fanns bara i Indien. Möjligen kunde man i någon storstad som New York eller London hitta en kinesisk restaurang. Men ingen skulle få för sig att äta ris till maten och ingen visste någonting om "vårrullar". Kunde man äta dem året runt?

På tal om Indien. "Curry" var ett förnamn.

Begreppet "takeaway" hade ingen hört talas om. I England var det länge ett uttryck som användes när man skulle lösa matematiska problem.

Te lagades i kanna med hjälp av vatten och blad från tebusken.

Dricksvatten kom från kranen och hade någon föreslagit att man skulle hälla det på flaskor och ta nästan lika mycket betalt för det som för bensin, då skulle alla som hörde det skratta sig fördärvade.

Müsli fanns faktiskt. Men bara som djurmat.

Brunt bröd var för de fattiga, precis som sushi.

Olja var något man använde i bilen och fett gick åt för matlagning.

Hälsosam mat var allt som inte var giftigt.

Och socker, ja. Ställdes det fram en skål med vanliga sockerbitar, så upplevdes detta av gästerna som om de fick se något lika fint som en skål med diamanter.

Därmed är det dags att gå tillbaka till frågan: Var det bättre förr?