Welcome to International Malmoe!

Nu  var det sig likt igen nere i Malmös city, när jag gjorde en snabbkoll för en stund sedan.
I alla fall så hade alla de internationella besökarna, som kom hit för att dansa runt på Eurovisionsfestivalen, lämnat stan och gett plats för de gamla stammisarna på Lilla torg.
Så allt var som vanligt.
Till och med den kontinentala värmen tog de med sig, när de lämnade Sverige.
Men visst var det en ovanlig vecka som svepte förbi och avslutades med ett crescendo som varade i mer än två timmar och gav miljontals TV-tittare i hela Europa och Australien (!!!) en musikalisk underhållning av högsta klass. Eller?
För min del är jag skeptisk till just den musikaliska biten.
Det handlar ju lika mycket om visuella effekter idag, i den här festivalen.
–Vi måste se Frankrikes låt! kunde man höra i publiken.
"Se en låt", alltså.
Stjärnfall med tusentals blixtrande, glimrande och bländande lampor, stora strålkastare med panoramaeffekt, solstänkta vattenkaskader, dansare i mer eller mindre utstuderade skutt... det var bilder som hade en lika stor betydelse som låtarna. Musiken kom ibland i andra hand.
Och musiken, ja den är numera så maskinellt producerad att låtarna låter ungefär likadant  och ingen enda låt står fram som något genialt eller ens oväntat.
Danmark vann. Men minst ett dussin andra låtar lät ungefär likadant. Jag kommer inte ihåg en enda refräng, en enda musikalisk godbit som jag skulle kunna tänka mig att köpa i skivbutiken, d v s på en Statoil-mack.
Jo, en kanske. Den italienska låten, som sjöngs av en typisk italiensk smörsångare, en låt som hade platsat i Eurovisionsfestivalen 1980, 1990, 2000 eller just nu. De har haft namn som Eros Ramazotti (eller hur han nu stavar det) eller Umberto Marcato och det kommer tydligen nya stjärnor hela tiden som sjunger smäktande ballader som det inte går att motstå. Och italienska visar sig vara det enda vettiga språket för den här genren, det låter som om de menar vad de sjunger, vad än det nu månde vara. Det är i alla fall sådana låtar som varken behöver blixtrande lampor, svepande strålkastare, vattensprut eller fjantiga baletthoppor.
Italien borde alltså vinna. Inte bara i år, utan alla andra år.
Och Malmö skulle klara att sköta hela spektaklet varje år, det finns det nu bevis för.
Kroglivet i stan skulle få en veckas uppsving varje år, hotellen skulle må bra och Christer Björkman skulle snart lära sig konsten att hinna med att raka sig en gång om dagen.
Och alla Europas musikproducenter skulle börja studera Italiens sätt att gå ihop en text med en melodi och en refräng utan att det låter nördigt.
Det kanske till och med skulle bli möjligt för oss lyssnare att skilja låtarna åt?
Låt oss hoppas på detta! Danmark flyttar över sin programledare till Malmö Arena och resten sköter vi.