Vem reagerar i det militära?

Det där med att det svenska försvaret inte reagerade när ryska bombplan var på väg in mot Sverige, det förvånar inte mig.

Jag gjorde lumpen, som det kallades på den tiden, på F14 i Halmstad. Och jag genomförde en rad spektakulära aktiviteter som ingen av befälen eller de militära bossarna hade en aning om och därför aldrig reagerade på.

Det kanske mest spektakulära ingreppet har jag redan berättat om. Det var när jag under en hel sommarvecka lyckades få TV-meteorologerna att peka ut Halmstad som varmast i landet. Jag manipulerade obsarna som vi på F14:s väderstation skickade in varje timme till SMHI. Ingen, varken inom försvaret eller SMHI, upptäckte denna raffinerade turistkampanj, som pågick tills jag skulle ha nattpasset på väderstationen veckan därpå.

Men det kunde hända saker på nätterna också. En natt blev en kollega och jag lite nyfikna på vad som fanns i Kanslihuset mer än väderstationen och signalexpeditionen som hade hand om all teleprintertrafik. Så vi tog en promenad i den långa korridoren på andra våningen. Längst inne hade flottiljchefen, en överste, sitt kontor. Vi kunde inte låta bli att kolla om dörren var låst. Det var den inte. Det var bara att kliva in. Inget larm, ingen hemlig kod. Vi tittade oss omkring. På en galge hängde överstens uniformsjacka med stjärnor som glittrade på axlarna. Först provade min kompis den och satte sig påå överstens stol vid skrivbordet. Jag tog en bild, för vi hade en kamera med oss på rundturen. Sen var det min tur och därför har jag än idag en bild i ett album, en bild där jag har avancerat från värnpliktig till överste inom flygvapnet. Utan att någon inom försvaret reagerade.

Vi som jobbade med vädret slapp undan nästan all militär verksamhet under vår värnplikt. Vi smet iväg från flottiljen när våra pass på stationen var över. Vi fick permission. Bara två gånger under hela tiden på F14 missade jag chansen att smita ut på permis. Men jag fixade ändå till det. När vi skulle skjuta in vårt vapen, en k-pist, snackade jag med han som hade hand om pricktavla nr 1 och bad honom, mot en skälig ersättning, att markera 10-or oavsett var mina kulor hamnade. Jag fick till och med beröm av överfuriren och behövde aldrig mer vara med på några skjutövningar. Försvaret reagerade inte ett dugg.

Och när vi skulle marschera enskilt 20 km med packning, gick jag bara halva sträckan. Vi blev avbockade efter 10 km och när alla hade klarat den etappen, åkte överfuriren hem till flottiljen. Han tog väl fikapaus medan vi skulle slita ut ryggar och ben. Men jag fick en idé när det kom en lastbil på vägen: jag satte upp en liftartumme i vädret och chauffören stannade och frågade om jag verkligen vågade hoppa in. Visst, sa jag, bara stanna en bit från grindarna, så tar jag det lugnt bakom träden tills de andra närmar sig! Och efter långt om länge kom de, så det var bara att ansluta sig, utvilad och fräsch. Men försvaret upptäckte ingenting och ingen  reagerade.

Så vem inom försvaret kommer att reagera om det dyker upp fler ryska bombplan?