Var i hela världen?

Vi sitter vid ett fönsterbord på en liten italiensk restaurang på en gata kantad av butiker och småkrogar. Trottoarerna används för både serveringar och handel av grönsaker och annat smått.

Vi ser på folklivet utanför rutan att här kan man möta människor från alla håll och kanter världen runt.

En paketbil ska parkeras i en ruta som verkar alldeles för liten och föraren får syn på att jag studerar hans kamp. Då sätter han sina handflator mot varandra och låter dem sen säras åt en liten bit medan han nickar menande åt mig. Jag förstår att han vill ha min hjälp, så plötsligt sitter jag där och visar med mina händer hur mycket plats han har kvar att röra sig på utan att krocka med bilen bakom sig och sen med bilen framför sig. Han skrattar gott och bugar tacksamt när han har lyckats få sitt fordon plats.

För mig är det första gången jag har hjälpt till att parkera en bil från ett krogfönster.

Till vårt bord kommer en dam modell större och undrar om vi har hittat något i menyn som passar.

–Det är lika gott alltsammans, säger hon. Vi frågar lite om rätterna och då ber hon oss vänta på att hennes chef, en lika ung dam fast mindre, kommer och berättar vad vi kan behöva veta.

På andra sidan gatan står en butiksägare, förmodar jag, och håller i ett solparasoll avsett för trädgårdsbruk i villakvarter. Han har det som paraply, för det kommer några stänk. På trottoaren vid vår sida av gatan dansar en man i medelåldern förbi, som om han var på väg in på scenen i en musikal, men utan musik, han dansar lika bra utan. Ett gäng skateboardåkare drar förbi på andra sidan.
Vi frågar den större damen, när hon ska ta ut förrättens tallrikar, var vi ska lägga besticken som hon ber oss spara för huvudrätten.
–Lägg dem på servetterna på bordet bredvid, säger hon. Vi hinner nog ta in maten innan det kommer fler gäster!
Så vi gör som hon säger, även om det känns konstigt. För mig är det första gången jag får lägga använda bestick på servetten på bordet bredvid.

–Det känns lite som New York, det är lite Andy Warhol-känsla, säger jag och hustrun nickar glatt.

Vi äter italienskt och det smakar som på en sidogata i Milano eller som i Little Italy i New York.

På sina markiser har ägaren till en dagligvarubutik tvärs över gatan låtit tillverkaren trycka in en textrad som presenterar sortimentet: FRUKT GLASS GODIS LÄSK VATTENPIPOR.

Vi är på Möllevången, Malmö.