En kort paus?

Nja, en paus har det blivit och den har redan blivit mycket längre än jag trodde.
Men det har kommit så mycket annat som kräver tid. Bloggen kan aldrig ligga etta på min spelplan, det är recensioner för rootsy.nu, det är kåserier för Hallalndsposten, det är copywriting för reklamköpare, det är  ett hemligt bokprojekt och en hel del annat som bloggen måste tränga sig fram i.
Pausarna blir därför lite för långa emellanåt.
Jag hoppas du tar en titt här då och då, så att du inte missar några kloka ord.
Snart kommer nästa inlägg, vänta bara

Början på en playlist!

Vill du ha bra musik i bakgrunden, t ex när du jobbar, så får du här några suveräna tips på låtar som gör livet lättare.
Knacka in YouTube och skriv in de här låtarna och spara dem för en lista som skapar stämning när den spelas. Du ser redan på titlarna att här finns det stories...
Hör av dig med betyg, så vet jag hur jag ska fortsätta listan till den blir en Top 100! Nu kör vi!

JERRY LEE LEWIS: She Even Woke Me Up To Say Goodbye. (Finns i flera versioner. Ta en live-inspelning!)
WILLIE NELSON: Always On My Mind. (Finns flera. Ta den från 1982!)
KRIS KRISTOFFERSON: Help Me Make It Through The Night. (Han låter alltid likadant, så du kan ta vilken version som helst!)
JIMMY LaFAVE: Only One Angel. (Leta upp en liveversion! Han är alltid bäst när han har en publik att spela för.)
BRUCE SPRINGSTEEN: Dancin´ In The Dark (Det är alltid bra att lägga in en klassiker!)
DOUG SAHM: A Little Bit Is Better Than Nada. (Blev en succé när den lanserades i en golffilm med tunga namn i rollerna.)
FREDDY FENDER: Before The Next Teardrops Fall. (Är detta nåt att ha? Lugn - den har spelats 1.082.370 gånger på YouTube! Ja, nu har det väl blivit några gånger till...)
TEXAS TORNADOS: Who Were You Thinkin´ Of? (I natt alltså... när vi höll på, du minns, va? Men vem tänkte du på? Vi får aldrig veta, även om vi spelar låten 100 gånger på raken...)

Detta är väl en bra början?
Jag kommer med en fortsättning så snart jag hinner - och om jag får några bra kommentarer.
Vi hörs!

Världens bästa musikanter?

Man ska inte ta på sig ett sådant här arbete - att utnämna världens genom tiderna bästa musikanter.
Jag säger musikanter även om de egentligen är sångare. Det är deras förhållande till musiken som jag sätter betyg på. Sen råkar de uttrycka sig genom sin sång.
Fem röster alltså, fem röster som är osannolikt bra, det är röster som man inte kan glömma, när man har hört dem.
Jag har våndats med detta prospekt en tid, men nu tycker jag att jag har rätt. Det här är världens bästa musiker och jag tar dem från toppen.
1. FRANK SINATRA
Han har allt man kan begära av en sångare. Han har dessutom släppt världens bästa platta: Live At The Sands (1966). Den är så bra att man tror inte det är sant. Men så är det också Count Basies storband som spelar Quincy Jones arrangemang av låtar som Fly Me To The Moon, You Make Me Feel So Young, Come Fly With Me och 17 andra. Medverkar gör också publiken på nattklubben The Sands i Las Vegas. Den blir en del i showen, som också innehåller att par standup-nummer av Sinatra.
Sinatra släppte flera andra LP-album där han visar sin klass, t ex Songs For Swingin´ Lovers (1955, arr av Nelson Riddle, Duets (1993) med gästspel av bl a Aretha Franklin, Tony Bennett och Julio Iglesias. Och You Make Me Feel So Young var med redan här. LP:n O´l Blue Eyes Is Back (1973) hör också till dem man måste ha i sin skivsamling – med Fran Sinatra, världsbäst!
2. WILLIE NELSON
Ser man till antalet utgivna plattor, så finns det nog ingen som slår honom.
Och de innehåller låtar som bygger på country. Men Willie-country kan innehålla så mycket mer. 2006 kom han med en bluesplatta där hann och trumpetaren Wynton Marsalis låter som något helt annat än country. Willie har också släppt plattor med gamla hits, som t ex Super Hits (1994), där han sjunger på sitt lite raspiga sätt storsäljarna från hans egen katalog, On The Road Again, Always On My Mind och alla de andra som du känner till. Han kom igång 1966 då han för första gången fick in en LP på countrylistan. Sedan har han producerat plattorr på löpande band. Och ändå låter han äkta och ändå har han den där inlevelsen som gör att man lyssnar. Numera är han över 80 år, men han låter inte mer än 40. Och världens alla artister står i kö för att få vara med på hans duettplattor. Jag nämner bara Dolly Parton, Keith Richards, Eric Clapton, Elvis Costello, Leon Russel och dussintals till. Ray Charles också, förresten! Willie Nelson är nästan osannolik.
3. RAY CHARLES
Han sysslar med blues, soul, gospel och country och han låter som Ray Charles vilka låtar han än sjunger och spelar. 1997 firade han 50-årsjubileum som artist. I början av karriären lät han inte riktigt som sig själv, han höll på att bli en kopia på Nat King Cole. Men så bytte han skivbolag och fick en jättehit med What´d I Say långt in på den vita popmarknaden. Det var 1959 och sen dess har han lyckats behålla sin karisma, när han sätter sig vid flygeln och sjunger Georgia On My Mind eller Hit The Road Jack.
4. JERRY LEE LEWIS
Jag är nog ensam om att placera den här mannen på världens topp 5-lista. Men jag tycker han är värd det. Han spelade in sina första rock´n´roll-spår hos Sam Philips i Memphis och han håller på än. Hur många gånger har han blivit uträknad? Ingen vet, ingen bryr sig. Men trots skandaler i massor har han överlevt med sin rock´n´roll och när det inte funkade gjorde han några lysande countryalbum på 70-talet. Och fortfarande släpper han nya plattor, bl a duettplattor där folk som Springsteen, Jagger, Willie Nelson (!) och Keith Richards trängs i skivstudion. Han skriver inte sina låtar själv, men countryåren fick han jobba med branschens genier och det blev höjdpunkter som Middle Age Crazy och She Even Woke Me Up To Say Goodbye...
5. DOUG SAHM
Jag hänvisar till iläggsbroschyren på CD:n The San Antonio Hipster där Mats Olsson skriver den bästa t ex som jag har läst om Doug Sahm. Och samlingsplattan är sammanställd av Lennart Persson, så det finns inte ett onödigt spår. Jag ska vid ett annat tillfälle tipsa lite om Doug, för hans musik, när den är som bäst, ger honom lätt plats nr 5 på världslistan!
 

Världens bästa... vem eller vilka är det?

Jobbar just nu på ett inlägg här på bloggen om just detta: vilka plattor är bäst? Vilka artister är bättre än alla andra? Och varför är de som är bäst oslagbara?
Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till några sanningar som man inte kan bortse ifrån, om man vill utse någon artist till den främsta i världen.
Så håll utkik de  närmsta dagarna!
Och se sedan om du håller med eller sågar min världslista med den fem främsta artisterna genom tiderna...

Rökätaren.

När man är ute och reser på egen hand, d v s utan att ha någon reseledare till hands, kan man ibland bli överraskad både negativt och positivt.
Vi, Blondinen och jag, kom till Austin via ett par planbyten och hade bokat hotell hemifrån.
Den här gången skulle vi inte ta in på lyxhotellet i skyskrapan i utkanten av centrala stan, precis vid bron över floden där motorvägen söderut leder till San Antonio och vidare till Mexiko.
Vi brukade bo där, i skyskrapan som har en attraktion utöver det vanliga. Under bron häckar nämligen en av de största fladdermösskolonierna i Amerika. Varje kväll samlas tusentals turister blandade med stans egna invånare, för att se när miljontals fladdermöss lämnar sina boplatser under bron för att jaga mat i form av delikata insekter. Himlen förmörkas av de ljudlösa skådespelet och man tröttnar aldrig på ett se denna show varje kväll i solnedgången.
Det stora lyxhotellet har många andra fördelar. Man får t ex låna cyklar alldeles gratis. Och all form av service är förstklassig.
Men den här gången hade vi bokat in oss på legndariska och mytomspunna Austin Motel.
Det är ett klassiskt hotell, byggt på 1940-talet och inte ändrat sedan dess.
När man närmar sig byggnaderna känns det som att komma in i en amerikansk film i grällaste Technicolor. Alla detaljer har man sett på bio mer än en gång. Vykorten som säljs i receptionen ser ut som om de har funnits där sedan 1950. Här ville vi bo under någon av våra Austinbesök.
Vi checkade in och fick nyckeln till rum 104. Väskorna fick vi släpa på själva.
När vi öppnade dörren slogs vi nästan till marken av det som mötte oss: en intensiv rökdoft.
Här hade inte vädrats sedan 1949 och alla som hade bott här före oss var tydligen intensiva rökare av alla de slag. Exakt vad det luktade gick inte att avgöra. Men pipor med tobak och andra delikatesser måste ha förekommit i massor.
Blondinen tål inte tobaksrök. Hon får astma. Här kunde vi inte bo. Vi släpade väskorna tillbaka till receptionsbyggnaden och frågade om det fanns rökfria rum. Tjejen bakom disken såg mest förvånad  ut, ungefär som om vi försökte köra en dolda kameran med henne i huvudrollen. Men efter ett tag förstod vad vi menade med rökfritt. Men något sådant hade hon aldrig hört talas om förut.
Vi beslöt då att ta en promenad till lyxhotellet. Men väskorna fick stå i rummet tills vi var tillbaka. Hela resan kändes då som något misslyckad. Tänk om det var fullbokat på vårt gamla hotell! Vad gör vi då? Och fullbokat var precis vad det var.
Så vi fortsatte promenaden bort mot ett hotelldistrikt i city och överallt var det lika fullbokat. Efter ett par timmar tog vi en taxi tillbaka till Austin Motel.
–Ni kan kolla ert rum nu, sa receptionisten. Och vad hon menade med det, märkte vi när vi närmade oss byggnaden med rum 104. Det surrade. Det lät som en dammsugare. Och när vi öppnade dörren såg vi vad det var. På golvet stod en stor apparat med en text på sidan; Smoke Eater hette den.
Vi upptäckte också att alla textilier var utbytta. Nya gardiner, nytt sängöverkast, nya handdukar.
Och den intensiva lukten var som bortblåst.
Only in America, tänkte  jag. Only in America!

Kända i etern.

Blondinen kan snart inte vistas utanför ytterdörren.
Så fort vi går ut en sväng på stan kommer det fram kända och okända personer av båda könen och stoppar oss med frågan "Är det inte en TV-kändis som är ute på stan idag?". Och så skrattar de lite nervöst, för de kan ju ha tagit fel. De kan ju ha sett en annan blondin i "Vi som vet mest" eller vad det heter. "Vem vet mest"? Jag vet inte.
Men Blondinen satt där hemma och tittade på TV-programmet dag efter dag och upptäckte att hon för det mesta svarade på frågorna i programmet flera sekunder för de tävlande och att hon dessutom svarade rätt även när de svarade fel i rutan.
–Att du inte anmäler dig, sa jag en dag.
–Äsch, sa hon, det är ju ganska larvigt alltihop. Och så anmälde hon sig. Ett halvår senare blev hon kallad till inspelning och bara några månader senare sändes programmet på SVT2.
Hon vann tisdagens omgång och gick till fredagens final, där den som vinner får 10 000 spänn att ta med hem i börsen. Det blev en sportfråga, så hon vann inget.
Jag försäkrar: hon vet inte vad det är för skillnad mellan boxning och tennis.
Men hemma i Malmö var det ingen som brydde sig om detta. Här var man imponerad av att få se en TV-kändis på stan och fortfarande efter flera veckor kommer det fram både damer och herrar och frågar om det var Blondinen man hade sett på TV. På ICA i Limhamn, på gator och torg, på krogar och pubar, på macken och var tusan vi befinner oss.
Men hon slår nog inte mitt rekord.
Det var under en USA-resa i en stor butik i Washington, DC, där två unga damer upptäckte att vi pratade svenska och jag såg att de följde oss med blicken. När vi stannade och tittade på butikens jeanssortiment, kom de fram till mig och sa lite blygt:
–Är det du som är Larz Lazy? Och jag nickade helt paff.
–Vi kände igen rösten, sa damerna. Vi är från Malmö.
Där stod jag i Washington, DC, och blev påmind om mina shower på Malmös genom tiderna häftigaste närradiostation, Radio MCB, där Larz Lazy hördes varje vecka året om med en rock´n´roll-show eller i söndagarnas morgonshow.
Men inte trodde jag att min röst kunde kännas igen i Amerika.
Jag undrar om Blondinen kan slå det?

"Gött mos"!

Facebook har en slags klubb för folk som tittar på gamla bilder från sina hemorter. Jag brukar kolla om det har kommit in någon kul bild från gamla Halmstad, d v s från de åren jag växte upp i stan. Och det har det ofta. Folk hittar gamla svartvita bilder med motiv som är välkända för oss som var med.
Men jag saknar den bild som skulle vara unik för Halmstad mer än någon annan: bilden med kön vid Gustafs korvkiosk!
Gustaf började med en liten kiosk på Brogatans norra sida ett kvarter från Fridhem.
Varje kväll, speciellt när de sju biograferna bytte publik mellan sjuan och nian, var kön längre än den berömda utanför Café Opera i Stockholm.
Inne i kiosken arbetade Gustaf och hans medarbetare i full fart. De flesta kunderna beställde en Specialare, d v s en stekt korv i ett bröd och med mos ovanpå.
Det var moset som var hemligheten. Godare mos har aldrig tillverkats. Hade man smakat Gustafs mos en gång, så kunde man inte tänka sig något annat.
Jag stod en kväll i kön och började prata med en medelålders man bakom mig. Han pratade inte halländska, så jag frågade var han kom ifrån.
–Jag bor i Helsingborg, men jag brukar köra hit upp när jag blir sugen på en Specialare, sa han.
Vad som var hemligheten med moset vet jag inte. Men Gustaf använde förmodligen smör istället för margarin, som de andra korvhandlarna i stan. De andra, som aldrig hade sett en kö vid sina kiosker.
Så småningom byggde Gustaf en ny kiosk med plats för fler medarbetare, så kön blev inte lika lång längre, och efter några år flyttade han tvärs över gatan och in i en liten restauranglokal med mycket mer än korvrätter på menyn. Och i samma ögonblick blev Gustafs något som påminde om vilken hamburgerbar som helst.
Men finns det ingen som har en bild med Gustafs kö?
Har man stått i den kön några gånger, så vet man vad som menas med "Gött mos".