Frun ville
åka och titta på soffbord.
–Vi har ju
talat om att förnya, sa hon. Soffbordet vi har nu är ju så onödigt 80-tal. Ett
nytt bord skulle ge hela rummet en ny charm!
–Du talar
som om du läste högt ur en möbelkatalog, sa jag.
Men snart
satt jag i bilen på väg ut mot Svågertorp, en fläck på kartan där ingen
människa bor, men där köpladorna ligger tätt, omgivna endast av P-platser,
gigantiska rondeller och motorvägspåfarter. Rena USA, alltså.
En
måndagsmorgon som den här borde det väl vara lätt att ta sig fram till en ledig
P-ruta? Det är väl en måndag man ska ta sig hit?
Jomen!
Hamnade i bilkö redan innan vi var framme vid parkeringen och rullade därefter
runt och letade efter en tom ruta. Nåja, vi hittade en till slut på B2, bara
ett par hundra meters stenkast från entrén.
Inne på
varuhuset kryllade det av människor. Väldigt många var små och åkte i barnvagn.
Väldigt många var nyblivna mammor. Men väldigt många tycktes också vara
nyblivna pensionärer. Hur skulle de annars kunna vara här och trängas en vanlig
förmiddag?
Vi åkte upp
en våning på ett rullband. När det tog slut möttes vi av ett nytt rullband som
tog oss ännu en våning upp. Här möttes vi av en levande dragspelare, som
truddeluttade med en slags vals.
Nu var det
bara att följa pilar i golvet, så kunde man promenera runt och se allt som
fanns i det enorma varuhuset. Vi möttes av skyltar med priser och namn på
varorna som såldes. Visserligen var det trångt på grund av alla barnvagnar och
pensionärer, men vi skymtade dock bokhyllan Markör, matbordet Bjursta, klaffbordet Muddus och soffbordet Träby.
–Det är väl
inte så dumt? sa frun.
–Aldrig i
livet vill jag ha ett sofffbord som heter Träby! svarade jag och gick vidare
med sikte på nästa golvpil.
Man visste
aldrig hur långt man skulle behöva gå. Man såg aldrig dagsljuset. Jo, vid ett
par tillfällen dök det upp en fönsterglugg, där man kunde kika ut över en
gigantisk parkeringsplats. Och sedan tvingades man vidare och vidare mellan
skåp, hyllor, soffor och lampor. Då och då dök det upp en skylt med en pil som visade
en genväg till toaletter och utgångar, vi passerade en stor öppen plats där det
tydligen fanns en restaurang och till slut valde vi en genvägsskylt mot
utgångarna. Genvägen började med en trappa nedåt och fortsatte genom ett enormt
lagerutrymme.
–Var fanns
egentligen soffborden? sa jag.
–De fanns nog bakom trängseln, sa frun. Här och där. Jag skymtade ett,
men det var svart. Det kan vi inte ha. Då måste vi byta sofforna också. Och då
borde vi bygga om hela hyllsystemet med din skivsamling på kortväggen...
Vi letade upp bilen på B2 och hittade en bilkö som sakta tog oss in
mot stan igen.
–Kommer du ihåg var vi köpte våra första möbler? sa jag. Det var i en
liten möbelaffär i Skedalahed. Man slapp släpa hem möblerna själv och man
behövde inte skruva ihop dem heller, de
kom färdigmonterade på en liten lastbil och bars in av två tungviktare.
Vilken jädrans fin affäräsidé!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar