Dags att spola Österlen.

Hamnar av en händelse någon mil söder om Simrishamn, i en liten by med en hamn, en hamnkrog och en bensinmack.

Åkrar och ängar finns det också och ett hav med utsikt mot Bornholm.

Detta är Österlen.

Vad är det som lockar hit så många stockholmare? Vad gör de här?

Hamnkrogen tog redan för flera år sedan över 100 spänn för en tallrik soppa. Och det finns mycket annat som är ännu mer svindyrt.

I den här lilla byn finns ju ingen konkurrens att tala om. Och stockholmare kan man säkert lura till att betala vad som helst, bara det är österlenschict och ligger så att man kan se segelbåtar guppa i en liten hamn. De genuina byborna äter väl hemma.

Men byn verkar nästan obebodd. Man möter inte en kotte, det är bara på bensinmacken man ser några mänskliga varelser.

Tar en sväng med bilen för att försöka hitta något intressant. Vägarna är smala och leder bara vidare och vidare. Man kommer inte fram till något. Det är åkrar, träd och buskar överallt, kilometer efter kilometer. Kommer man in i ett samhälle, så tar det slut innan man hinner lära sig vad det heter. Bor det någon här? Eller kör jag i en kuliss, framtagen för en filminspelning? Vad är det som får stockholmarna att skaffa sommarhus här?

Jag blir nervös av tomheten. Allting ligger långt borta.

Det blir kväll, kolmörkt och tyst. Vad gör man nu? Spelar sällskapsspel eller glor på teve, antagligen. Själv längtar jag till stan.

Och nästa kväll är jag hemma i Malmö.

Tar en sväng in mot Möllevången, där folklivet blomstrar och mörkret skingras av neonljus, gatlampor och ljusen från krogarna som ligger tätt.

Det är Malmöhöst med liv och rörelse i gathörnen, bilarna måste rulla varsamt fram för att inte stöta till någon, uteserveringarna är välfyllda, priserna överkomliga. Gator och trottoarer kryllar av möllevångare och tillfälliga besökare från andra delar av stan.

Den milda höstn får mig att tänka på någon storstad längre söderut på kontinenten, kanske till någon stadsdel som jag inte vet namnet på i Paris eller Milano. Här, på Möllevången, behöver man inte sitta och glo på teve om man inte tvunget vill. Man kan ge sig ut i vimlet och träffa vänner och folk man inte känner.

Vad är Österlen mot detta, vad är det i ödemarken som lockar och drar?

Jag förstår det inte.

Jag längtar till stan varje gång jag hamnar på platser där ingenting händer, mer än att katten på gården kommer hem med en råtta i munnen.

                                                                (Tidigare publicerat i Malmömagasinet.)