Semester i väster!

Kusten, den västra, är full av semestergodis.

Man kör norrut från Malmö och har en pratande karta i fickdatorn, som ju egentligen är en mobiltelefon. Ja, alla har ju en mobil. Min använder jag bara för telefonsamtal, men när Blondinen är med i bilen är den lika mycket telefon, dataspel och 100 andra möjligheter till förnöjelse, bland annat en karta som talar om var man är och hur långt det är kvar. Ja, du vet själv. Det är bara jag som har svårt för att fatta det där.

Jag hade klarat  att köra E6:an till Halmstad utan en mobil som talar om hur många grader det är när  vi kommer fram och jag hittade gatan där syrran och hennes man har en kåk, där vi checkade in som nattagäster. Men först tittade vi lite på stan, som har blivit stor och modern sedan vi lämnade den för 100 år sedan. 

Idag är Halmstad livlig metropol, som ständigt är omtalad beroende på alla meriterade kändisar som kommer härifrån: Gyllene Tider, Thomas Petersson, Peter Wahlbeck,  Tobias Persson, Millas Mirakel, Marie Fredriksson, Fredrik Ljungberg, Carl Bildt, Rickard Söderberg. HBK, Sofia Arvidsson och flera andra syns ständigt i media. Vi gick runt i city och höll ögonen öppna för vilken kändis vi skulle upphitta först, men vi fick ge upp. Tänkte att Fredrik Ljungberg måste naturligtvis vara på sin nya krog "Freddie´s"! Men var fanns den? Vi gick in på Turistbyrån och frågade. Tjejen bakom disken berättade snabbt att den finns i lokalen däe man förr kunde hitta "Lilla Helfwetet", som alltså har blivit en sportbar. Men den öppnar inte förrän klockan 16, så våra lunchplaner drog oss istället till "Harry's", där vi beställde varsin bakad potatis. Det var nästan fullspikat, vilket kanske var anledningen till att kockarna inte hade chans att bevaka våra potäter. Så de var rent ut sagt jobbiga att ta sig in i. Knivarna kunde nätt och jämt ta sig innanför skalet. Och grönsakerna som bildade en fond på tallriken såg inte ut att vara i bästa form, så vi var besvikna och undrade hur de kunde ta 136 kronor per styck för denna klump på tallriken. Men frågan lämnades obesvarad av den annars mycket trevliga personalen.

Några kändisar såg vi inte, men de sover väl hela dagarna. Däremot träffade vi en gammal bekant långst inne på Systembolaget vid Stora torg.

Dagen efter fortsatte vi norrut och kom till Frillesås, där vi också checkade in i ett hus vid havet. Här, i en vanlig sommarstuga, fick vi en Biff Stroganoff som var godare än på någon krog jag har ätit en. Och här ägnade vi oss sedan under tre dagar i 30 graders värme åt att testa sällskapsspel.

När vi körde hemåt, tog vi en lunch uppe på Åsen. Det blev två Lasagne utan smak och med pastatäcket stenhårt som gjort av plywoood och med kolsvart tjock sot runt kanterna. Jag har aldrig sett något liknande och tittade in i köket när vi gick med mer än hälften av lasagnen kvar på tallriken. Någon kock syntes inte.  Det var tydligen tonårstjejerna i receptionen som lagade maten.

På väg ut hörde jag två damer som pratade om sina erfarenheter av dagens lunch.

–Läsken var i alla fall god, sa den ena.