Hur länge har vi råd med kvällstidning?

Kvällstidningen, som kommer vid 8.30-tiden i Limhamn, har höjt priset.
Det är inte första gången, så man ska väl inte känna sig överraskad. Men 15:-- låter mycket mer än vanligt. Det låter lite dyrt. Jag tar fram min mobila miniräknare och slår in 365 dagar gånger 15:00 och studsar till när jag ser summan. Måste kolla en gång till och knappar in 15:00 gånger 365 och det blir samma resultat: 5.475 kronor!

Jag lägger alltså 5.475 spänn på att få snabbfakta om diverse händelser samt en och annan kulturartikel som kan vara intressant samt sportredaktionens kommentarer om matcher som jag vet hur de slutade igår och nöjesnyheter som ofta är totalt meningslösa.

Varför köper jag detta dag efter dag?

För att det har varit en del av min kultur sedan jag blev läskunnig. Kvällstidningen inhandlades dagligen av mina föräldrar och kostade 25 öre. Totalt 91 kronor och 25 öre per år alltså och jag undrar om det ansågs som dyrt. Den kom förstås inte ut på helgdagar. Men då köpte man Helgens Nyheter, en tidning helt utan aktuella nyheter. Den trycktes förmodligen några dagar innan helgen.

Jag växte upp i Halmstad, som var en prioriterad zon för kvällstidningskriget. Bara på några få orter slogs landets samtliga fyra kvällstidningar om uppmärksamheten. Löpsedlarna lockade med lokala nyheter i svartaste fetstil, nyheter som inuti tidningen ofta bara var en liten enspaltig notis. Och Kvälls-Posten lanserade tidningsförsäljare som sålde  tidningen vid hembesök. Unga grabbar som sparade till egen moppe var ute i ur och skur och ringde på dörrklockor. Kvälls-Posten upplevdes av fler och fler tidningsköpare i Halmstad som den rätta. Och om vi hoppar till 1970-talet så var det "Kvällan" som ökade starkt när resten av kvällspressen tappade i upplaga. Redaktionschefen hette Lars Braw och under hans ledning hände det saker. Bland annat tog man bort kultursidorna för att istället föra ut kulturen till tidningens vanliga nyhetssidor, en åtgärd som fick branschen att häpna och kulturetablissemanget att delas upp i för eller emot. Efter några år bestämde man sig för att gå tillbaka till det traditionella synsättet.

Nu tappar alla kvällstidningarna läsare. De yngre generationerna har inga behov av att få nyheter och annan läsning på papper. De orkar inte läsa en halv tabloidsida text. De har inga favoritskribenter som vi hade när Birger Buhre och Björn Fremer tog för sig i KvP-spalterna, de vet inte vem Tony Kaplan var och de känner knappt till fortfarande aktuella namn som sportens Kent Hansson och nöjets Olle Berggren.

Och frågan är väl nu: hur många gånger till kan kvällstidningarna höja priset utan att tappa så många läsare att man tvingas lägga ner sina pappersupplagor?

Så trist det känns att behöva sitta och glo på en digital plastskiva.