Avundsjuk? Nä... men jo.

Lite vår i luften idag.
Solen jobbade bort de sista snöresterna i Malmö i alla fall.
Ljust ute lite längre dag för dag.
Grannar och vänner och bekantas bekanta föredrar tydligen att uppleva våren någon annanstans. De reser hit och dit och långt bort och ännu längre bort.
Blondinen blir avundsjuk, det säger hon rakt ut.
Det blir inte jag. Jag har inte den minsta lust att kånka iväg till Thailand. Låt dem som tycker det är  kul att sitta inklämd i ett flygplan i timme efter timme för att komma till en badstrand, låt dem fara!
Ingenting att bli avundsjuk över.
Men så kommer det en jäkel som jag känner och viftar med biljetter som tar honom till Austin, Texas.
Det är då jag blir alldeles tyst och grå och full av suckar, avundsjuk kallas det visst.
Austin, Texas, väcker avunden som finns ändå någonstans därinne och att en resa dit börjar med en flygresa i timmar via Amsterdam och Minneapolis, det är bara chict. Speciellt nu, när våren känns i luften över Malmö och det ändå är kallt och man kommer till sommaren.
På flygplatsen i Austin börjar det man reser dit för. Det finns numera alltid ett levande band som står och spelar i ett hörn. Ett countryband eller ett bluesband eller något annat band. Det spelar och markerar att nu är alla som anländer i "The Live Music Capitol of The World".
Förr bodde vi alltid på Hyatt Regency en bit från absoluta citykärnan. Men alldeles intill det andra stora turistnöjet förutom musiken: under bron på vägen in mot city bor över en miljon fladdermöss. De får samtidigt för sig att det är dags att jobba till sig lite nattamat och varje kväll står där en lika stor publik som HBK har på Örjans vall i en match som inte gäller mer än äran. Fladdermössen ska ut och jaga insekter och fyller hela den kvällsblå himlen som blir alldeles svart och tycks röra sig som en ridå.
När man har sett detta har man varit i Austin.
Det är ingen riktig storstad. Austin är inte ens störst i Texas, trots att det är huvudstaden och har en kongressbyggnad som liknar den i Washington, men som naturligtvis är några decimeter större till ytan. På dagarna finns det inte mycket att göra. Man kan sola vid hotellpoolen eller ta en taxi till något av de enorma köpladorna som finns utplacerade en bit från stan i alla riktningar. Hyr man en bil, så kan man ta en tur till San Antonio eller till den tyska staden Friedericksburg, som har både ölhall och en wildwestshop. Eller till lilla Elgin, där man kan känna igen gatorna från gamla westernfilmer man har sett på bio. Men det är hela tiden musiken som hägrar.
Så när kvällen kommer och man har kollat i The Chronicle vad som bjuds, då intar man sedan något av de närmare 100 ställena i stan som lockar oss med amerikansk rotmusik av bästa kvalitet.
Man kanske hamnar på countrypalatset The Broken Spoke utanför stan, på Hole In The Wall i kvarteren uppe vid universitetet, på bluesklubben Antone´s, som har flyttat in till centrala stan efter att ha legat en bit bort i många år, på Liberty Lunch, Saxon´s Pub, Babe´s, La Zona Rosa, The Louisiana Kitchen, Continental Club eller var som helst på Sjätte gatan som sjuder av musik kväll efter kväll.
När jag träffar på någon som börjar snacka om sin nya Austin-resa, då blir jag avundsjuk.
Men det är väl bara naturligt?